Sidor som bilder
PDF
ePub

I detta omdöme äro nästan alla granskare ense. Men för vinnande af den högsta skalde-ära saknade dock Bellman en bland de vigtigaste egenskaperna, nämligen allvaret; så väl konstnärens, som mannens; konstnärens i afseende på formen; mannens i afseende på innehållet.

[ocr errors]

Konstnärens. Han älskade icke sina verk så högt, att han åt deras formfulländning egnade någon större uppmärksamhet, någon rätt grundlig granskning. Visserligen har han stundom sökt anställa en sådan; men aldrig med behöflig stränghet. Hans dikter voro alster af ögonblicket, och ofta blott för ögonblicket, och någon föregående begrundning eller efterföljande granskning kom dervid sällan i fråga. Också stöter läsaren esomoftast på betydliga fel mot tankeföljd, språk och versbyggnad; likaså många nödrim och stroffyllnader. Men ingifvelsens tankar, bilder och infall, vackra och fula om hvarandra, framstörtade så våldsamt, att skalden. omöjligen hann besinna och granska hvarken deras form eller innehåll. Åhöraren eller läsaren hinner på samma sätt blott beundra det skimrande poetiska strömfallet i dess helhet, icke att granska, icke ens urskilja de enskilda hvarandra jagande dropparna, hvilka dessutom alla, de smutsiga liksom de rena, gemensamt glittra i en strålande glans af qvickhet och snille. Skönhets- t. o. m. sedlighetskänslan blifver vid det praktfulla skådespelet öfverraskad och bländad, åtminstone vid första anblicken.

Men vid förnyad genomläsning träda de teckniska felen och stötande osedligheterna mer och mer fram och såra form- och språk-sinnet, skönhets- och sedlighets-känslan, samt nedpruta i någon mån den höga förtjusning, som först af det hela framkallades. Ju oftare genom läsningen förnyas, desto mer blifver detta händelsen. Endast några få bland Bellmans dikter ingifva den oafbrutna, jemnt stegrade förtjusning, som ett icke blott snillrikt

utan ock formfulländadt och rent skaldestycke framkallar, och som gör, att det blifver som en älskling för hela lifvet omfattadt af läsarens både minne och hjerta. Häruti ligger orsaken, hvarföre jemnförelsevis endast få personer kunna i deras helhet utan till något större antal af de högt prisade Bellmansdikterna; under det en otalig skara läsare har många och långa stycken af Runeberg och Tegnér i minnet och på läpparna.

Man har i afseende på formen serskildt anmärkt, att stundom förekomma tvärt afbrutna meningar och hvarandra jagande utrop; t. ex.

eller:

Käraste bröder ! Amen! Gutår!

Hurra, kurage!

Lustigt bagage!

Friskt i flaskan! Hej!

hvilka synas slumpvis och huller om buller framkastade. De hafva dock sitt sammanhang, sitt gemensamma upphof i djupet af en sinnesstämning så glödande, att den ofta blott genom vulkaniska utbrott, genom interjektioner, hinner uttala sin förtjusning. Häruti och i en lika vulkanisk inverkan på läsaren hafva de ock sitt försvar, sitt berättigande.

Man har i afseende på formfelen ytterligare satt i fråga, huruvida ej dessa dikters många betänkliga läror och uppträden skulle blifva än mer anstötliga, om man finge läsa dem i ett språk, som vittnade om afsigt och medvetande; sättas i fråga, huruvida de ej genom en närmare och konstnärlig putsning skulle i någon mån förlora det uttryck af ursprunglig friskhet och naturlif, som nu förlänar dem ett eget behag. Många betrakta ock dessa fel, som följder af det förakt, ett högsinnadt skaldesinne hyser för formella småsaker, och känna sig just derigenom uppfordrade till än större beundran. Kellgren har ock sagt, att ynglingen, hänförd af sin lågande känsla, icke ser dessa fel, icke stötes af dem, utan tvärtom blifver ofta just genom dem

än mera hänförd. Sannt! Men sannt är ock, att ehuru mycket, som blifvit sagdt och kan sägas till deras ursäkt, måste dock inför den finkänslige och skarpsynte granskarens ögon dessa många och betydliga fel i ej ringa grad nedsätta den hänryckning, Bellmans dikter i öfrigt ingifva.

Detta om den brist på allvar, som hos Bellman i egenskap af konstnär förekommer.

Och nu till den långt vigtigare frågan om mannens, om medborgarens allvar!

En varm känsla för fädernesland och mensklighet och för deras framsteg i ljus och dygd, i frihet och välstånd, och en liflig önskan att dem befrämja; dessa tankar och sträfvanden höra till kronan på all mensklig verksamhet, äfven skaldens. Se Kellgren, Tegnér, Schiller m. fl. Dit hör ock kärleken till sedlig renhet, detta oeftergifliga villkor för så den enskildes som samhällets förädling. En rättsinnig skriftställare söker derföre att äfven i sina skämtdikter undvika hvarje ord, hvarje bild, som kunde villseleda omdömet eller orena inbillningskraften, känslan och tankarna; och han söker i stället införa sina läsare i den rena verld, i hvilken han sjelf lefver och hafver sin varelse; se t. ex. Franzén och Runeberg.

[ocr errors]

Den förherrligande glans, nämnde egenskaper gjuta öfver skaldens lager, finnes ej hos Bellman. Icke renhetens, sedlighetens; hans skaldskap rörde sig tvärtom förnämligast inom en krets af råa laster samt uppstämde lofsånger till dessas ära; — ej heller i mannens eller medborgarens allvarligare och högre sträfvande efter samhällets, efter mensklighetens förädling. Bellman har visserligen många gånger uppmanat sina landsmän att tappert försvara fäderneslandet och att troget hylla dess konung. Men i öfrigt ådagalade han mycken likgilltighet för allmänna angelägenheter, mensklighetens, kyrkans, statens 1); kraftfulla från hjertat

1) Sången vid nyåret 1780 är ett ehuru svagt försök i den vägen. Måhända kunna några flere likartade upp

utgångna uppmaningar till verksamhet i dessas tjenst förekomma ej; snarare gäckerier öfver de personer, som lefva och arbeta för dylika högre mål; i stället för att, obekymrade om allt annat, jaga efter ögonblickets ofta högst orena njutningar. Deremot är rummellifvets förherrligande föremål för flere hundrade Bellmans sånger, och det är i sanning högeligen smärtsamt att se, huru i dessa dikter snillets, skaldekonstens och musikens rikaste gåfvor blifva använda till lofsjungande af just de mest förförande och förstörande lasterna, och det på ett sätt, som lockat och kommer att locka nya skaror in på deras olycksbringande bana.

Några allvarligt afrådande varningar förekomma icke; ej heller några ord af ogillande eller ånger. Den nedslagenhet, det missmod, som stundom uttalas, härrör icke från sådana känslor, utan från sorg öfver aftagande njutnings-förmåga och öfver rummel-glädjens snara slut; och den enda tröst, som deremot uppgifves, är att så vidt möjligt och i sista stunden fortfarande jaga efter dessa njutningar; berusa sig med t. o. m. den vedervärdiga bottendräggen i deras bägare. När i den gripande episteln n:o 30 det heter:

Movitz, din lungsot han drar dig i grafven! tillägges genast:

Töm ur din Alaska, sjung och drick, var glad! I en annan sång tröstar sig den olycklige med den tanken :

Dag och natt jemnt i fylleri

Skall all min sorg gå förbi 1);

och i den s. k. betraktelsen öfver döden slutas hvar och en af de åtta stroferna med följande uppmaning 2):

letas. Att också i tillfällighetsdikterna sådana dygder hos andra stundom berömmas, är redan anmärkt.

1) Fredmans Epist. n:o 35.

2) Fredmans sång n:o 21.

Tycker du, att grafven är för djup,
Nå välan! så tag dig då en sup!

Tag dig se'n dito en, dito två, dito tre,
Så dör du nöjdare.

I hundradetals andra qväden uttalas på samma sätt varma och snillrika uppmaningar att djerft och oafbrutet fortgå på utsväfningarnes bana. När t. ex. Ulla Winblad blef från krogen bortförd till spinnhuset, beskrifves uppträdet med oöfverträffligt snille och behag; men på ett sätt, som kastar öfver ordningens och rättvisans tjenare åtlöje och ovilja; men öfver krog-nymfen, öfver oordningens och lastens prestinna, en försonande och förskönande dager, och framställer henne nära nog som en person, hvilken var föremål för orättvisa förföljelser, men borde vara föremål för hyllningar. En annan sång omtalar i triumf, hur hon lyckades rycka sig från de poliskarlar, som ville föra henne till spinnhuset, hvarefter skalden ställer till henne följande uppmaning:

Så skynda dig att Fröja lyda,

Glöm afunds hand!

Låt nöjets bloss din himmel pryda
I Pafos land!

Gå tänd och dela än en lusta,

Som naturen ger lif!

Gråt inte mer, håll upp qtt pusta
Och lycklig blif!1)

Huru Bellman i allmänhet uppmanade sina läsare, sina åhörare till det bacchanaliska lifvet, är genom många anförda exempel visadt. Äfven med afseende på familjlifvet uttalas samma läror. Till en ännu någorlunda ordentlig dryckesbroder sjöng han följande uppmaning.

Kom låt oss lefva och göra dagen lätt!
Tömmom ett anckar,

1) Fredmans epistel n:o 28.

« FöregåendeFortsätt »