Sidor som bilder
PDF

sällskap och ansåg sitt nöje och sin pligt vara att lefva endast för att sörja. För att få alldeles ostörd öfverlemna sig åt dessa känslor, dessa s. k. pligter, flyttade hon till ett ensamt torpställe på Lidingön, der t. o. m. namnet påminte om hennes lidna förluster, hennes djupa lidanden. Det samma skulle äfven rummet och omgifningen göra; några skilderier af dystert innehåll erinrade om den fördystrade taflan af hennes eget lif, en cymbal med sina darrande ljud om de klagande tonerna i hennes bröst, och det utanför brusande hafvet om de svallande känslorna i hennes hjerta. Att oupphörligen beskåda, betänka och besjunga dessa föremål, blef hennes enda och käraste sysselsättning. Hon beskref den med följande ord: Åter börjar jag min lust, Men en lust bemängd med galla, Att utgjuta suck och pust, Låta tårar strömlikt falla, Ar den enda ro, jag har Af de fordna nöjen qvar. På detta ställe och sätt tillbragte hon omkring ett år och sammanskref derunder flere skaldestycken, som alla uttryckte den djupaste sorg, den varmaste känsla, och detta med ett för den tiden någorlunda rent språk och ledig versbyggnad. Hon hade fattat det, som hon trodde, orubbliga beslut att för hela sin återstående tid lefva i denna boning och för denna sorg. Den lättrörda inbillningskraften fann ett nöje i att med bjerta färger utmåla ädelheten af ett dylikt s.k. lefnadsbeslut, och den tragiska skönheten af ett sådant åt kärlek och sorg egnadt lif. Hon skref derom bland annat följande vers: Emellertid jag här min fordna lust beser, Det ljufva paradis, som likt en ros förbleknat, Och trogna tårar till dens dyra minne ger, Hvars kärlek, vett och dygd jag i min själ upptecknat.

Här skall jag repa upp min herdes dyra namn; Här skola klippor min sorgetoner svara; Här skall jag göra mig bekanter med den hamn, Der rena själar i evig kärlek vara. * En vän samlade och utgaf några bland dessa dikter under namn af »Den sörjande turturdufvans sånger». Det var ett litet häfte af blott elfva blad och nio skaldestycken, men ådrog sig genast mycket uppseende. Redan den 25-åriga skaldinnans person, öden, sjelfvalda enslighet och otröstliga sorg väckte allmänhetens nyfikenhet och deltagande, likaså hennes dikter. Svenskarna hade dittills hört för det mesta blott glada och lätta sånger, sådana som Dalins; men sällan förut toner så djupa, så till känsliga eller sorgbundna sinnen talande; och den unga skaldinnans namn och sånger hördes snart från allas läppar. Man berättade ock, huru hon en gång, vid en eldsvåda, hade med egen lifsfara burit sin mor ur det brinnande huset; ett uppträde, som vid hennes person än mer fäste allmänhetens blickar och deltagande *). - Den illa omsedda torparstugan hade emellertid ådragit henne gikt, och den häftiga, oafbrutna sorgen åtskilliga andra krämpor, för hvilkas botande hon nödgades inflytta till Stockholm. Sorgen och saknaden följde henne äfven dit. Hon tyckte sig alljemnt vara högst olycklig och återtog under grubblandet häröfver läsningen af hvarjehanda teologiska och filosofiska skrifter. Man vet ock, att hon satte stort värde på Bayle, Helvetius, Leibnitz, Locke, Montesquieu och Pope. Hon ställde Helvetius vid sidan af Sokrates och Galilée; och Voltaire var hennes afgud*). Men hvarken teologer eller filosofer kunde lugna hennes oro, hennes tvifvel. För att erhålla råd och tröst vände hon sig till några då lefvande utmärkta skriftställare och bland andra till dansken Holberg. Denne rådde henne att söka lösningen af lifvets gåtor icke genom teoretiskt grubbel utan genom praktiskt religiös verksamhet, hvilken vore för lugnets återvinnande det enda möjliga medlet. Det var ungefär samma råd, hon redan förut erhållit af Tideman och efteråt af sin slägtinge, Klingenberg, hvilken af alla högt aktade man blef från denna tid skaldinnans vän och rådgifvare. Till att vända hennes sinne från den djupa sorgen och de oroande grubblerierna bidrog snart en annan omständighet, nämligen det stora bifall, hennes dikter vunno. Skaldeärans lager började undanskymma enkesorgens cypress, skaldeärans strålar undanjaga tanketviflens moln. Hon öfvergaf mer och mer all teologi och filosofi för att i stället sysselsätta sig med moral, historia och skaldekonst, i synnerhet med den sednare. Under namn först af »En herdinna i Norden» och sedermera af Fru Nordenflycht började hon från och med 1744 att tidtals utgifva samlingar af sina skaldestycken, sina så kallade »Qvinliga Tankespel» och fortfor dermed ända till 1750. Att hon numera antog namn efter sin egen adliga börd och icke bibehöll det efter sin djupt sörjda make, tyckes ock antyda en viss förändring i känslorna. Till denna nya tanke- och verksamhets-rigtning blef hon dock ingalunda drifven af blott personlig utmärkelselystnad. De ädla frön, Tideman och Fabricius i hennes hjertan nedlaggt, hade der funnit bördig jordmån och började nu skjuta upp och utveckla sin fägring och frukt. I den unga qvinnans själ vaknade tanken på en lefnadsverksamhet, ojemnförligt högre, ädlare och med hennes anlag mer öfverensstämmande än den, som dittills henne föresväfvat; högre än både den förra sorgen öfver en förlorad make och det sednare sträfvandet efter lysande skalderykte. Sjelf mer och mer hänförd af historiens lärorika och moralens förädlande studium, beslöt hon att med sin skaldegåfva ingifva sina landsmän kännedom af och kärlek till den förres lärdomar och den sednares sanningar, och att dymedelst arbeta för svenska folkets upplysning och förbättring, Höjden och ädelheten af denna tanke visar höjden och ädelheten af hennes själs stämning, och alstrade den verksamhet, som utgör glanspunkten i hennes lif. Vi fortsätta nu teckningen af de inre och yttre omständigheter, som beredde och genomförde denna hennes utveckling. r 1753 blef hon intagen i det vittra samfundet Tankebyggare0rden, om hvilket mera framdeles. Hon var dess största poetiska förmåga och anmodades snart blifva dess ledarinna. Här kom hon i nära beröring med åtskilliga yngre skalder och i synnerhet med Creutz och Gyllenborg, hvilka nyligen lemnat högskolorna och fått anställning i hufvudstaden, och nu med förtjusning slöto sig till den betydligt äldre skaldinnan. Detta sällskap utgaf från 1753 sina arbeten, hvilka under namn af » Våra försök» innehöllo medlemmarnes skaldestycken och deribland de flesta och bästa af fru Nordenflycht med namnteckningen U–ie d. v. s. Uranie. Inom det stora antalet medlemmar i nämnde orden bildade sig sedermera ett mindre sällskap, bestående af Creutz, Gyllenborg, A. G. Leijonhufvud, två bröder Torpadius och några andra utmärkta personer, hvilka vanligtvis samlades hos fru Nordenflycht. Hon bodde då för tiden i det nu s. k. bergianska huset vid Karlbergs alléen, i närheten af fordna kyrkoherde-bostället i Adolf Fredriks församling. Från denna trakt, från båda dessa boningar, hafva således utgått två herrliga företeelser inom vår fosterländska litteratur; från den förra den Nordenflycht-gyllenborgska vitterhetsskolan, från den sednare 1819 års psalmbok. Sällskapet samlades, sade vi, hos fru Nordenflycht. Den dittills för opraktisk tafatthet begabbade skaldinnan utvecklade i denna boning sin qvinnliga personlighet på ett lika behagligt som oförmodadt sätt. Det var liksom hon velat i verkligheten visa sanningen af sitt påstående, att qvinnan, Om hon har uppbrukad själ, Lär hon sig snart hushålls-slöjder. Ar hon rätt till vishet böjder, Vet hon ock att styra väl. Hennes hem liksom hennes aftonmåltider utmärkte sig visserligen genom några egenheter, men tillika genom en angenäm och för gästerna behaglig anordning, och hon sjelf uppträdde som en den mest artiga och förekommande värdinna. Sällskapets vanliga sysselsättning bestod i att läsa andras och egna arbeten, och att granska äfven dessa sednare, och detta skedde med den sällsynta föreningen af en upprigtighet, som alltid gagnade, och en grannlagenhet, som aldrig sårade. Känslan af gemensam vänskap för hvarandra, gemensam kärlek för yrket och gemensamt ansvar för verksamheten var så stark, att medlemmarna tyckte sig utgöra icke en samling litterära personer utan tillhopa en enda litterär personlighet, så att granskningen gällde icke den enskilde författaren utan hela förbundet. På detta sätt genomgingo de nu sina i samlingen »Våra Försök» tillförene tryckta dikter, ströko ut ibland hela stycken, ibland enskilda ställen samt gjorde många ändringar och tillägg. Timmarna, säger Gyllenborg, förflöto under skämt och infall och under en sysselsättning, som förädlade icke blott författarnes dikter utan ock deras personer, samt vidgade området för deras känslor och tankar. Urvalet af deras ungdomsdikter utkom derefter i förskönad gestalt och under namn af Vitterhets Arbeten samt beledsagade af nya än mer förädlade frukter af deras skaldekonst. Det var här, Sverge fick läsa de nu mognande skriftställarnes ryktbaraste verk; af Creutz, Fryæells Berätt. 45. 2

1) Vi veta ej rätt, huruvida detta inträffade förut eller någon tid sednare. *) Kongl. Bibl. Gjörwells bref 13 Nov. 1758.

« FöregåendeFortsätt »