Sidor som bilder
PDF
ePub

Med lustiga tankar!

Stor sak i hustrun och barnens lip och pip!1)

Och på ett annat ställe sjunger han till en dryckesbroder:

Nu flaskorna skaka,
Och safterna smaka,

Och piska din maka o. s. v. 2)

Äfven åt sina barn gaf han stundom likartade lärdomar. Till en sin son, när denne höll på att lära sig katekesen, skref han året före sin död följande uppmaning.

Hvarje budord lär dig rent!
Var beskedlig mot din nästa!
Si! då blir dig ej förment
Att i Bacchi kamrar gästa.

I en annan sång heter det.

Pojke, upp ur vaggan, unge!
Du skall supa med din far.
Mor och gamla tanter sjunge:
Här skall Bacchus få en karl!
Pojke! blomstre dina kinder!
Och ditt fruktträd spire opp!
Gå till Chloris med små hinder,
Men burdus till Bacchi tropp! 3)

Sin egen åsigt har han uttalat med följande ord:

Femton års flicka och fuller pokal

Är, hvad i verlden häldst mig behagar.
Ack! hvad jag önskar uti mina dagar

Hos Venus bli fänrik, hos Bacchus korpral 4).

En bland hans utförligare trosbekännelser läses

1) Bellmans skrifter, utgifna af Eichhorn, 1. 63.

°) Episteln n:o 68.

3) Fredmans testamente n:o 110.

4) Fredmans Sånger n:o 7.

i följande sång 1), den han, som det heter, sig och bröderna till filosofisk hugsvalelse diktat.

Är jag född, så vill jag lefva

Och må väl på bästa vis,

Som en Adam med sin Eva

Uti paradis.

Stekta sparfvar uti munnen få,

Dricka nektar, sofva sött och uppå rosor gå,
Klappa den mitt hjerta tänker på,
Sjunga visor, dansa polska, tumla då och då.
Vid min flaska vill jag somna,

Vid min flicka vakna opp.

När min hjerna börjar domna,
Saktar sig mitt lopp.

Mina dagar då försvinna
Lustigt på vår sorgepark.
Venus, blif vår hjertgudinna,
Bacchus, strup-monark!

Snäser någon mig för fylleri,

Hut för tunnor tusan, han skall alltid torstig bli!
Får jag inte Chloris ta uti,
Ta mig tunnor tusan i förtreten supa vi!

Kom, kamrater, låt oss stimma!
Punsch och bischof upp i skyn,

Till dess döden med sin dimma
Skymmer för vår syn!

Sådana voro de lefnadsåsigter, Bellman genom sång och exempel meddelade åt sina läsare, åt sin omgifning, åt sina barn. Med erkännande af det snillrika i utförandet, men med harmfullt förkastande af lärorna, har en stor del af hans samtid och nästan hela hans närmaste efterverld dragit sig tillbaka från dessa läror och från deras förkunnare. Huru deremot fosforismen sedermera förklarade, att det innersta af Bellmans skaldekonst

5) Fredmans Sånger n:o 16. En stor mängd alldeles lik

artade kunde anföras.

var ett sedligt, och att dess totalintryck var en oskuld, denna besynnerliga företeelse skall framdeles omtalas.

Vid öfversigten af Bellmans skaldeverksamhet finner man med förvåning, att han kunnat skrifva om hvarandra dikter af den mest olika art och anda; än blixtrande snillrika, än misslyckadt platta; än religiösa, än bibelbespottande; än moraliska, än bacchanaliska; än rena och anständiga, än råa och liderliga; än mycket frisinnade, än ytterst rojalistiska. Förhållandet har dock sin förklaring. Det finnes menniskor, som likna skepp med stora segel men intet styre, och som derföre blifva af hvarje vindkast drifna i än den ena, än den andra rigtningen. En sådan var Bellman. Utan fast öfvertygelse, man frestas säga, utan förmåga att kunna bilda sig någon sådan hvarken för tanken, lifvet eller sången, blef han ständigt fram- och återkastad af ögonblickets känslor, ingifvelser, vindstötar. Bland dessa voro dock de bacchanaliska, de bacchantiska ojemnförligen till antalet de flesta och till innehållet de snillrikaste, och de som omedelbarast utströmmat från hjertat af hans personlighet. Det har också varit just de, som åt hans skaldskap förvärfvat största ryktbarheten.

Man har anmärkt, att Bellman blef genom Dalins skrifter ledd till poetisk verksamhet. Oaktadt mycken olikhet, funnos dock hos bägge vissa gemensamma drag, t. ex. deras glada, lekfulla och godmodiga sinnesstämning; deras vana att ofta på obetydliga föremål slösa sina gåfvor; deras förvånande lätthet att finna rim och bilda verser; på sätt och vis ock deras förfarande dervid. Vi erinra om, huru, när sällskapet väntade besök af någon bland dem, plägade man på försåt framsätta, för Dalin ett bord med papper och penna, för Bellman ett bord med vin och glas; lockelser, hvilka de sällan kunde motstå; häldst de yttre frestelserna understöddes af inre; af den stora rike

[ocr errors]

domen på tankar, som ville tränga sig fram; den stora lättheten att hjelpa dem fram och gifva dem antaglig form, och slutligen, det stora nöjet att dermed roa sin omgifning och sig sjelfva. Så tillkom den talrika skaran ofta qvicka men ofta tämligen obetydliga småvers, med hvilka de firade tilldragelserna hvar inom sin krets, Dalin bland hofvets fröknar, Bellman bland krogarnas nymfer. Båda liknade hvarandra också deruti, att de, bland frihetstidens anseddare skalder, äro de enda, efter hvilka några dikter kunnat under en längre tid bibehålla sig i allmänhetens minne; t. ex. efter den förre hans Förblindade Verld samt några skämtsamma herde- och kämpa-visor, och efter den sednare flere Fredmans Epistlar, Sånger samt några andra stycken. De öfriga, både den enes och andres hundradetals tillfällighets- och småvers hafva sjunkit i glömska.

BELLMANS PERSONLIGHET.

Bellmans ansigte var välbildadt och behagligt 1), men hyn, åtminstone under sednare åren, något blek, kinderna infallna och ögonen dufna; företeelser, hvilka jemnte den försvagade helsan blefvo af många betraktade som följder af lefnadssättet. Drägten var tarflig, ofta torftig, vanligtvis en blå kappa, röd väst och gulbrun rock, då Bellman ej, som ofta hände, visade sig i skjortärmarna. Beskaffenheten af hans inre menniska kan i flesta fall bedömmas, af hvad redan berättadt är. Sjelf har han året före sin död lemnat derom följande korta beskrifning. Jag är en herre af mycket liten djupsinnighet, och frågar ej efter, om solen går eller

1) Det finnes två olika porträtt af Bellman; det vanligaste är måladt efter Sergels medaljon, hvilken Gjörwell ansåg ega mycken likhet. Bellmans der framställda anletsdrag sägas erinra om Boccacios. Dessutom finnas efter Sergel två handteckningar öfver Bellman, begge med tillhörande buteljer och glas.

jorden axlar sig. Hvad jag kan bedyra, är, att jag vill ingen menniska i naturen ondi, älskar oändligen en ädel man och med oupphörlig låga fruntimmer samt små beskedliga barn, - äter efter aptit, litet och godt, söndagen hvitkål, torsdagen ärter, lördagen strömming.

Han var i sjelfva verket godhjertad och gifmild; och bortskänkte ofta åt andra, hvad maka och barn kanske bättre behöft. Till sina vänners hjelp använde han de medel, som stodo honom till buds. Ett sådant var att genom sjungande samla bidrag till deras understöd. När Lidner dog, saknade sterbhuset medel till vanlig begrafning. Bellman författade då och uppstämde i några sällskap följande sång:

Skalderna ha aldrig råd,

Att en bror i grafven sänka;
Knappt till svepningen en våd;
Mindre facklorna som blänka.
Visen ömhet, visen nåd

Mot poeten Lidners enka!

Försöket lyckades och han kom till henne med en hopknuten näsduk, ur hvilken han på bordet uttömde 50 specie riksdalrar, sägande: Se här! detta har jag sjungit ihop åt dig. Ett annat medel till vännernas hjelp bestod deruti, att han till deras ansökningar om tjenster eller understöd skref rimmade förord, såsom redan berättadt är. Bellman var icke blott god utan ock gladlynnad, hvarom hans lefnad och dikter bära hundradetals vittnesbörd. Stundom och i synnerhet under sednare åren, satt han dock med dufna ögon, sluten mun och trumpen uppsyn; och det var först efter några glas, som den förra lifligheten vaknade. En och annan säger, att han på slutet var stundom nödbedd till både glas och sång. Måhända! Men motsatsen tyckes ådagaläggas genom det stora antal sånger, som man ock från hans sista år har i be

« FöregåendeFortsätt »