Sidor som bilder
PDF

håll; sånger, diktade för eller vid glaset eller åt vänner och bekanta till firande af deras personer och högtider. Att dock på närgången begäran af hvem som häldst uppträda som beställd vers- och lustighets-makare, dertill ville han ej beqväma sig. t dem, som försökte något sådant, gaf han till svar stundom ganska bitande minnesrim, t. ex. åt en prest *): En visa vill jag sjunga, När vinet smakar bäst. Hin håle i en gunga Han satt en gång en prest; Han gunga honom af och an Och fast han var en riksdagsman, tog han honom ..

[merged small][merged small][merged small][merged small][ocr errors]

Fy ! nej! sade mannen; jag vill hafva något ståtligt, något kungligt. Gerna, svarade Bellman och framsade genast följande vers:

*) Man säger biskop Filenius. ") Infallet förekommer redan förut hos andra.

Salomo var en konunga-son,
Och Absalon var hans broder.
Och grisen var en galtes son,
Och suggan var hans moder.

BELLMANS DELTAGANDE I DRYCKES-SÄLLSKAPERNA.

Att veta om och i hvad grad detta egde rum, är af vigt för bedömmandet af hans personlighet. Utom de enskilda bjudningarna är det tre sällskapskretsar, som härvid komma i betraktande, källarens och krogens, såsom vi tillförene benämnt dem, samt Augusti-Brödernas. Hans myckna deltagande i enskilda gästabud eller dryckeslag anas och intygas af hans många för sådana tillfällen diktade sånger. I källare-sällskapet Bacchi orden, sednare Par Brikoll, och i dess nöjen har han ock flitigt deltagit från dess början 1766 och till sina sista år, häldst han varit dess förste stiftare och sedermera i omkring 25 år dess ordensskald. Detta förhållande är oemotsägligt. Så ungefär var det väl ock med Augusti-Brödernas samfund. En annan fråga är, om eller till hvad grad han deltagit i det kroglif, Fredmans Epistlar besjungit. – Att han med sitt rika snille och efter att hafva erhållit god uppfostran och många kunskaper kunde finna trefnad tillsammans med en Movitz, Mollberg, Bredström och med dylika honom i allo djupt underlägsna personer samt i deras råa och ruskiga nöjen, detta synes besynnerligt, nästan otroligt. Några hafva ock förmenat, det han blott då och då infunnit sig bland dem för att skratta åt befängdheterna och tillika hemta ämnen för sina dikter. Detta torde väl ock någon gång varit händelsen, serdeles i början. Men att sådana besök snart öfvergingo till nära och förtroligt umgänge, det intygas af hans just om detta krogsällskap skrifna sånger, och af deras både antal och innehåll; – likaså genom hans biografier öfver Stockholms krögare, hvilka alla skrifter ådagalägga en ganska nära bekantskap med dåtidens krogar, kroglif och kroghjeltar. Hans införda bref till Elis Schröderheim bevisar ock på ett enskildt och talande sätt, att de båda vännerna ännu år 1773 stundom lefde i denna krets och deltogo i dess förlustelser. En annan fråga är, huru djupt han sjelf nedsjunkit i dryckenskapslasten. Att detta till ej ringa grad varit händelsen, kan man sluta sig till också af hans dryckessångers icke blott innehåll, utan ock antal, hvilket steg till öfver 400 *). Hvaraf framkallades det? Oemotståndligt påtvingar sig här det gamla ordspråket: hvaraf hjertat fullt är, deraf talar ock munnen. Med denna åsigt instämma ock samtidens vittnesbörd. Kellgrens stränga omdöme i den vägen skall framdeles anföras. Fersen säger, att Bellman var 1778 en allmänt missaktad drinkare och en gyckelmakare för det lägsta folket, samt känd för liderligt uppförande. Ulla Winblad har kallat honom en drinkare, en suput. Gjörwell, från ungdomen med honom bekant, har sagt, att hans kropp blef i förtid utnött genom nästan daglig tjenstgörning i Bacchi tempel och genom en dyrkan utan gräns. Blom berättar, huru 1793 vid grafölet efter en slags vitterlekare de efterlefvande tröstade sig källaren till kl. 5 morgonen, Bellman i ett hörn med bränvinsflaskan, de öfriga med punch eller något dylikt. Troligtvis har dock Bellman i verkligheten icke varit så hejdlöst utsväfvande, som hans dikter antyda. Till en försupen rännstensliggare har han icke sjunkit. I fall han varit en sådan, skulle han svårligen kunnat skrifva så pass läsliga dikter, som dem han också under de sista åren författade; – ej heller mägtat hålla sig så pass

") Vi hafva räknat 412. Men bacchanaliska beståndsdelar ingå till stor mängd i också andra hans sånger.

uppe, att konungen kunnat, om också blott i smyg, kalla honom till sitt sällskap; och att Svenska Akademien kunnat 1791 offentligen hedra honom med sin belöning. Leopold och en prost Ekström lära ock hafva sagt, det han visserligen en eller annan gång varit öfverlastad, men ingalunda, hvad man kallar, en fyllhund. Några säga ock, att han till följe af antingen nedsatta krafter eller ingånget giftermål *) har under sista årtiotalet fört ett stillare lif. Kanhända! Men hvarken i sånger af honom eller sägner om honom från dessa sednare år finnas några spår efter en sådan mer djupt gripande förändring; utan tvärt om efter ett än djupare förfall, såsom vår berättelse framdeles skall VIS8. BELLMANS ENSKILDA LEFNADS-OMSTÄNDIGHETER.

Vi hafva redan berättat Bellmans missöden på ämbetsmannabanan, såväl i banken som manufakturkontoret och generaltullstyrelsen *).

Hvad han efter utträdet ur sistnämnde verk haft att lefva af, är oss okändt. Med anledning af hans många redan då till Gustafs ära uppstämda sånger, kunde man dock gissa på åtskilliga ur dennes handkassa erhållna understöd. Detta har åtminstone varit tillfället vid följande för Bellman i flere fall betecknande uppträde just vid i fråga varande tid.

Hans känslor för Ulla Vinblad hade tidigt trädt i dagen. Men det oaktadt blef han verkligen, ehuru på sitt eget sätt år 1773 förälskad i ett annat fruntimmer, Vilhelmina Norman, boende i Yxsmedsgränd mellan Vesterlånggatan och Stora Nygatan. Hon var ej ung, men vacker, välväxt och god sångerska, samt rask och tilltagsen. I spridda uppsatser talade han gång på gång om den fagra Vilhelmina och om hennes för kyssar gäldbundna bo; och huru i St. Vilhelminas domkyrka skulle pastor Bellmannus predika både ottesång, högmessa och aftonsång m. m. *). Det gick slutligen så långt, att han i all sin fattigdom verkligen friade, och föremålet för hans kärlek tycktes i början icke alldeles obenäget. Men icke ens i denna vigtiga sak kunde han afhålla sig från skämt och gyckel. Både till mor och dotter skickade han bref af egendomlig art. Den förra, madam Norman, kallade han redan i förväg sin svärmor. I brefvet till henne införde han bland andra lustigheter också följande merit-lista. 1740 är jag till verlden född Och af mina föräldrar gödd. Sjuttonhundra fyratioett Fick jag två års vett. Sjuttonhundra fyratiotre Gick jag i kolt och amman bre've. Sjuttonhundra fyratiofyra Kröp jag som en myra. Sjuttonhundra fyratioseæ Blef jag Versifeæ *). Sjuttonhundra fyratiosju Var jag tokig som nu. Sjuttonhundra fyratioåtta Lärde jag röka och spotta. Sjuttonhundra sjuttiotvå Visste mitt hjerta inte då, Att jag i Augusti sjuttonhundra sjuttiotre Skulle min älskvärda Vilhelmina se. Kära svärmor mig nåd bete!

1) Tidningen Den Välsignade Tryckfriheten klagade d. 23 Maj 1781, att Anakreon gift sig och ej mer skref vers.

2) En anteckning från Nov. 1776 tyckes dock visa, att han då ännu hade befattning vid något räkenskaps-verk.

Fryæells Berätt.. 45. 11

*) Kgl. Bibliotheket. Bellmaniana. *) Rimsmed.

« FöregåendeFortsätt »