Sidor som bilder
PDF

förstod, hur illa han uppförde sig; utan nedsjunkit till en medvetslös naturvarelse, som ej kunde för sina gerningar ställas till ansvar. De våldsamma begären, det gränslösa lättsinnet, jemnte vännernas, beundrarnes gränslösa beröm hafva väl ock hvar i sin mån bidragit till att öfverrösta, t. o. m. medtysta de varningar, pligtkänslan möjligtvis stundom lät höra.

BELLMANS SISTA ÅR.

De naturliga följderna af hans lefnadssätt kunde icke uteblifva, och sjukligheten, fattigdomen och skulderna ökades år efter år. De sistnämnde blefvo än mer besvärande, sedan hans förut vanliga hjelpare voro, den ene konung Gustaf död, den andre, den sjelf fattige Schröderheim, i onåd. En rik borgare, Abraham Vestman, skulle väl ordna Bellmans penninge-angelägenheter; men det lyckades ej, och någon tid våren 1794 var denne för skuld bysatt *). Några vänner utlöste honom väl från häktet; men han befann sig hela tiden i ganska torftiga omständigheter. Det omtalas, hur han någon gång *) kom till sina bekanta med skor så slitna och obrukbara, att han fick stanna qvar och begagna vännens tofflor, tills ny fotbeklädnad hunnit anskaffas. Liksom ofta förut befann han sig också nu i förlägenhet om bostad. Med anhållan om hjelp härutinnan vände han sig ock till dåvarande regenten hertig Karl och bad att få sig upplåten en stuga vid Drottningholm och lofvade till gengäld besjunga hertigens dygder och att icke instämma i den tidens revolutionära sånger. Orden voro, att om hertigen beviljade Bellmans bön, då skulle från dennes

*) En sägen är, att detta tillställdes af en fordringsegare vid namn Nobelius, och af harm deröfver, att denne ej lyckats förföra Bellmans hustru; (hon var nu 37 år gammal och hade haft flere barn). I åtskilliga verser har ock Bellman framkastat stickord mot bemälte Nobelius; men i en inlaga till slottskansliet d. 19 November 1785 har han deremot berömt samme man för ädelmodigt och oegennyttigt uppförande.

*) Kanske redan förut,

[ocr errors]

Hertigen gaf det begärda löftet. Också åt Gustaf Adolf egnade Bellman sin lyra och skref bland annat för dennes sjuttonde födelsedag ett tämligen långt lustspel, som slutade med mångfaldigt upprepade uttryck af beröm öfver den blifvande konungen.

Bellman hoppades att i den erhållna bostaden vid Drottningholm återvinna sina krafter. Men helsotillståndet var numera mycket försvagadt, till följe af det myckna sjungandet, sade några; drickandet, sade andra*). Hvilken än orsaken må hafva varit, helsan var för alltid borta. När vännerna löste honom från bysättningshäktet, begärde de i ett då tillställdt samqväm få höra någon bland hans roliga visor. Han efterkom deras önskan, dock med motvilja. Blicken var matt och rösten bruten, och den roliga visa, han uppstämde, var den kända episteln Drick ur ditt glas! Se döden dig väntar! De flesta berättelserna och en mängd hans egna dikter visa dock, att han äfven under sista åren vidhöll samma tänke- och lefnadssätt, som förut. Hans ord och sånger blefvo t. o. m. än mer råa och stötande. Vi minnas det sätt, hvarpå han nu, år 1794, beskref sina första utsväfningar *); likaså de bacchanaliska lärdomar, han gaf sin egen son. Mot slutet af 1792 skref han en dikt, kallad Bacchi Port, ur hvilken vi anföra följande två strofer:

*) Hertig Karl.

*) En då för tiden ryktbar republikansk revolutionär sång i Frankrike. Man visste, att hertig Karl hyste mycken fruktan för de från detta land inträngande ideerna.

*) Till stugan vid Drottningholm.

*) Gjörwells ord voro: utaf den snart dagliga tjenstgöringen i Bacchi tempel, af en dyrkan utan gräns blef hans kropp i förtid utnött, sinnet förslappades, helsan förlorades och lungsot tillkom.

Kors ur mundgipan, hvad röda floder,
Sillsalad, byckling och kyckling, pastej;
Fatta i klappen porten, broder!
Håll fast i knappen, i skörtet mej!
Bulta porten och dansa och klif!
Medan jag lemnar min råga i gränden,
In genom strupen och ut genom änden:
Summa summarum, vårt vanskliga lif.

Säg oss, om nedrig nog du kan vara,
Mot lilla Iris i Gråmunke-gränd,
Inte dess bolster och krus försvara,
Just liksom nymfen dig vore okänd.
Ut för tusan, från bordsändan ner,
Brinnande klart till vinets ära,
Våga dig inte att nalkas oss nära,
Om du ej Venus och Bacchus tillber*).

År 1792 umgicks han mycket med en major Kempensköld på Tjelfvestad i Nerke. Till denne skref han flere dikter, ofta rätt ruskiga och illustrerade genom motsvarande teckningar. En gång lät han både i sång och på bifogade ritningar sina fordna vänner, Movitz, Bredström och fader Berg m. fl., förvandlade till svin och med påtecknade igenkännings-numror, paradera för herrskapet Kempensköld vid dettas intåg i Söder-Telje. I en s. k. gratulation till sig sjelf på Karlsdagen beskref han, huru vid hans blifvande begrafning kistan skulle från lazarettet bortbäras af politi-karlar och vissa medlemmar af andra könet. Om sin begrafning skref han en annan gång:

*) Sidd. 81. 83. *) Flere dikter i samma anda kunde från dessa år införas.

Men go” vänner, hör min tanka:
Gör min jordafärd ej grann!
Blott ett litet skrank af planka,
Der min kista ställas kan !
Svep mig bara i ett lakan,
Som tillhört en viss mamsell!
Lägg en psalmbok under hakan
Och i mun en karamell!

Fäst se'n vackert min kista
En försilfrad messingsplåt,
Der min födsel och mitt sista
Läsas kan med suck och gråt.
»Skrif:» I denna kista hvilar
En olycklig vandringsman,
Sårad utaf Astrilds pilar.
»Amen, amen ..... Sofve han !)

År 1793– uppsatte han följande ordning om processjonen, då hans lik en gång skulle från krogen Förgyllda Lyran föras till grafven.

1:o ledet. Härolden Nyström med prestafven.

2:o » Fruarna Westman, Bellman, Schröderheim *).

3:o » Fruarna Quiding, Palmstedt, Billmark; en härold, brodren Roth, med prestafven; brodren Fjellman i lång nattrock med flor i hatten.

4:o » Seæ politigubbar med facklor och Teresia med graföls-kringlorna.

5:o » Tvenne Bacchi män med hvar sin ankare hufvudet.

6:o » Brodren Wetz med likkransen.

7:o » Brodren Bliæ med parentation en tallrick.

8:o » Brodren Hilleström med porträttet.

9:O » Fyra Bacchi kommendörer med kista

[merged small][ocr errors]

10:o ledet. Hund och svin. Trakteringen sker Kräftriket o. s. v. Med landets anseddare skriftställare eller personligheter har Bellman under dessa sista år icke stått i närmare förbindelse; de tyckas hafva mer eller mindre dragit sig från honom tillbaka. Orsaken låg ej blott i beskyddarnes, konung Gustafs och Schröderheims bortgång och i hans eget mycket utblottade tillstånd, utan förmodligen ock i beskaffenheten af hans sednare skaldestycken och i dessas aftagande snille men bibehållna eller ökade fel *); och i deras beständiga och ytterliga lofsjungande af de för tillfället magtegande, vare sig Gustaf, Karl eller Gustaf Adolf. Detta och i synnerhet beprisandet af den förste också efter 1789 års riksdag har troligen väckt mycken ovilja. Som Bellmans sällskaps-vänner och gynnare framträdde nu förnämligast en gulddragare Wiman *), en fru Helena Quiding *) på Heleneborg, och de förut omtalade bryggaren Westman och kaptenen Kämpensköld. Det var till ära för dessa personer och deras hem, som Bellman nu mera uppstämde sina flesta tillfällighets-vers. Från och om hans sista tid finnes en berättelse af följande ordagranna innehåll: »Anande, att hans yttersta timma ej vore aflägsen, lät han tillsäga några återstående förtrogna, att ett samqväm med dem, liksom i förflutna dagar, skulle vara honom kärt. Han trädde dem till tes nästan skugglik, men med sitt fordna vänliga leende; äfven i glasens klang deltog han, ehuru sparsamt; och snart förkunnade han, att han ville låta dem »ännu en gång höra Bellman». Mägtigare än någonsin grep honom nu sångens ande, och sammanfattade alla strålarna af hans flyende bildnings*) Se t. ex. stycket Bacchi Port sid. 170. *) Hans sommarlandställe var Elfvik på Lidingön. I grannskapet bodde den politiske skriftställaren Blix, med hvil

ken Bellman derigenom kom i någon beröring. *) Sedermera skild från sin man, hvilken rymde ur landet.

« FöregåendeFortsätt »