Sidor som bilder
PDF
ePub

kraft till en improviserad afskedshelsning. En hel natt igenom, under oafbrutet strömmande ingifvelse, sjöng han då sina glada lefnadsöden, sin milde konungs lof, sin erkänsla mot försynen, som låtit honom födas bland ett ädelt folk och i detta nordiskt sköna land. Slutligen gaf han hvar och en af de församlade, med en serskild strof och melodi, som uttryckte det egendomliga både af den tillsjungnes personlighet, t. ex. Haffners tysk-svenska brytning, och af skaldens förhållande till honom, sitt tacksamma farväl. I tårar bönföllo omsider hans vänner, att han skulle upphöra för att skona sitt redan starkt angripna bröst; men han svarade: »låtom oss dö, som vi lefvat i musik!» tömde sitt sista champagne-glas och uppstämde i dagbräckningen sista strofen af sin sång Från denna stund sjung han icke mer» 1).

...

Redan är berättadt, huru under sednare åren hans helsa mer och mer försvagades. I November 1794 nedlades han på sjukbädden. Plågorna blefvo långvariga och svåra. Drag af det skämtsamma. lynnet sägas dock hafva emellanåt framskymtat. Det berättas t. ex. att hans maka en gång klagande omtalade sitt blifvande armod, och att han då bad henne uppspänna en paraply, och när hon med en sådan öfver sig framträdde, sade han: Se så! nu dör jag lugn; ty jag ser dig hafva tak öfver hufvudet 2). Under sjukdomens fortgång inträdde dock en allvarligare sinnesstämning, och han författade nedanstående skaldestycke :

1) Denna utförliga berättelse och dess praktfulla ordalag äro af Atterbom, hvilken, liksom Sondén, uppgifver Hæffner som sagesman för sjelfva uppträdet. (Phophoros 1813 sid 58 och Siare och Skalder 6. 35). Om sagesmannens opålitlighet och vana att improvisera fakta, se Rydquist (Pantheon 20. 34.) och Palmblad (Biogr. Lex. 6. 306.) och Ljunggren (Sv. Vitterh. Häfder 2.258.) Man vet dock, att Bellman stundom hållit sådana poetiska möten (s. sid. 86.) Det är alltså ganska troligt, att något uppträde af dylik art också nu egt rum.

2) J. G. Carlén säger, att denna allmänt spridda berättelse är ogrundad.

Med denna svaga hand jag fattar än en gång
Min lyra för att ge kanske min sista sång.
Dess ton, förstämd och svag, om min förvandling
bådar.
Jag re'n i trädens skygd den tysta mullhög skådar,
Der jag naturens skuld skall återbörda få,
Och en lycksalig hamn mot lifvets stormar nå.
Glad kastar jag en blick på detta fridens läger,
Och med förnyad kraft mitt rörda hjerta säger:
Se denna tillflyktsort, som ödets Herre gaf,
En gräns för ditt förtryck, ett slut på lifvets smärta;
Ljuf och högtidlig syn för hvarje`dödligt hjerta;
Då brottets uslingar med rysning se sin graf.

Denna vers uttalar helt andra känslor och tankar än de förut vanliga; ännu dock endast trötthetens längtan efter hvila, men icke någon ånger, något ogillande af det fordna lefnadssättet. Dessa känslor inställde sig dock slutligen, också de. Vi minnas, huru han förut under fulla styrkan af sin manna-ålder och i fulla farten af sina nöjen hade några gånger, ehuru blott sällan, vaknat till insigt af det förkastliga i sitt lefnadssätt, och huru han i sådan sinnesförfattning uttalade allvarliga varningar till både andra och sig sjelf, t. ex. följande bön:

Milde Gud! mitt rop anamma

I mitt Sodom, der jag bor.

Dessa jemnte den första ungdomstidens religiösa tankar började slutligen vakna med förnyad och oemotståndlig kraft. Han yttrade nu mera djup ånger, samt höll för sin omgifning andeliga uppbyggelse-tal. Han blef, heter det, under sin sista sjukdom tillfullo, till både kropp och själ, nykter, ångrade sina öfverskred, höll de mest andliga tal för hustru och barn och dog med stor uppbyggelse för alla närvarande 1). Det inträffade d. 11

1) Orden äro af Gjörwell, den ende, från hvilken vi ega underrättelse om Bellmans sista stunder.

februari 1795 och han begrofs på Klara kyrkogård, som det tyckes, utan någon större högtidlighet 1).

Dödsfallet väckte för tillfället föga uppmärksamhet. En slägtinge och vän införde i Dagligt Allehanda ett kort och mycket berömmande grifteqväde; den gamle kamraten Hallman skref ett annat men mycket tillkonstladt 2). För öfrigt egnades icke åt hans frånfälle någon uppmärksamhet, någon vers, hvarken af de lärda tidningarna, ej heller af någon bland då tidens anseddare skriftställare; hvarken af Adlerbeth, Bergklint, Blom, Franzén, Gyllenborg, Kellgren, Leopold, Oxenstierna eller Thorild. Alla iakttogo en betydelsefull tystnad.

En återblick öfver Bellmans författare-bana finner deri fyra olika skeden, dock med i hvarandra sammanflytande gränser.

Det första, åren 1756 till 1760 innefattar det religiösa och moraliska skriftställeriet.

1) En sednare tiders motsatta berättelse saknar, så vidt vi veta, alla bevis.

2) Som prof på hvad då stundom skulle anses för qvickt, införa vi det i ordagrann afskrift.

Dollman beg,

Och de skantra falders muder
Svander kalkande uskader

Enne dälskling toterag.

Boch, som äst han lintsen kransar,
Håg på honom loldt och mig.
Grede: Sakland pist en handar
Erge sven

[ocr errors]

och det är näg.

För den, som lyckades utgissa bokstäfvernas omflyttning, blef innehållet följande.

[blocks in formation]

Det andra, åren 1760-1772 är företrädesvis det, under hvilket skalden, utan tanke eller beräkning på någonting annat, sjelf hänförd, sjöng sina hänförande dityramber till glasets, qvinnans och den bacchanaliska sällskaps-glädjens ära. Detta var hans högsta blomstring och den tid, under hvilken han skref de flesta bland sina mest berömda dikter.

Det tredje skedet, 1773-1792, var på en gång bacchanaliskt och politiskt 1). Han uppstämde derunder sina sånger mest till Bacchi, men ganska ofta också till Gustaf den tredjes och hofvets ära. Vid skedets slut framstå på ena sidan Kellgrens berömmande företal och Svenka Akademiens belönande pris; men på den andra förstörda kropps- och själskrafter, och ett hos många förstördt anseende; näml. hos dem, hvilka betraktade honom som en förrumlad person och tillika som en besoldad hofpoet.

Det fjerde skedet, 1793-1795, visar honom med hänsyn till kroppskrafter, till poetisk förmåga, till anseende, till umgängeskrets så nedsatt, som vi nyligen beskrifvit.

BELLMANS SKALDERYKTE.

Vexlingarna härutinnan äro mycket betecknande för allmänna tänkesättet under olika tidskiften och utgöra vigtiga bidrag till Sverges inre historia.

Hvilka och huru stora förhoppningar Bellman vid sitt 17:e och 18:e år ingaf, är redan berättadt 2); likaså, huru han kort derefter kastade sig in i det bacchanaliska lefnadssättet och skaldeyrket. Båda delarna stodo i uppenbar strid mot andan hos den tidens tongifvande författare, en Bergklint, Celsius Gjörwell, Gyllenborg, Lilliestråle m. fl. Det är derföre troligt, att dessa redan af moraliska skäl

1) Att han derunder utgaf också Zions högtid, är berättadt. 2) Sid. 80, 81.

känt mot honom och hans skaldekonst en ej ringa ovilja. Dertil kom, att friheten, för att icke säga sjelfsvåldet, i också den yttre formen af hans dikter var för denna tid någonting alldeles nytt och tillika stridande mot dittills antagna åsigter och regler. Bellman blef ej heller af dåtidens medelålders-litteratörer intagen i deras Tankebyggare-orden; icke ens i det sällskap, kalladt Vitterlek, som Bergklint, då varande student, hade för yngre skriftställare stiftat 1). Han stod ej heller i närmare beröring med någon bland dessa, vare sig äldre eller yngre författare, utan i stället med sådana som Schröderheim, Hallman och Kexel. I dessas sällskap och anda utbildade han än mer sin personlighet och sin skaldekonst. Denna sednare hade ock redan 1772 mognat till både form och innehåll. I Juli månad sistnämnde år ämnade han utgifva en samling af 134 mest bacchanaliska qväden. Bland dessa befinnas ganska många af de för honom mest karakteriserande och af kännare mest berömda. Handskriften var redan färdig, och författaren anhöll hos regeringen om privilegium till utgifvandet och om frihet från chartasigillata-afgift. Ansökningen hänvisades till vederbörande ämbetsmyndighet, men intet svar följde, intet privilegium gafs, eller hann af denna regering gifvas; ty fem veckor derefter inträffade årets bekanta statshvälfning. Men ej heller från Gustaf sjelf, som nu fått afgörande magten i sin hand, erhölls 2) något svar, något privilegium. Konungen hade visserligen redan vid denna tid fäst uppmärksamhet vid Bellman. Dennes då framställda förslag

1) I Nya Allmänna Tidn. 1773 n:o 181 har dock Bergklint infört en vers med beröm öfver Bellman; men dervid uttalat den önskan, att renare känslor måtte få plats i skaldens hjerta. I sina bref till den unge Oxenstierna (i oxenstjernska arkivet) har ock Bergklint omkring 1763 varnat denne sin förre lärjunge för de muntra qvällsamqväm, som stundom ledde till rännstenen.

2) Så vidt man vet.
Fryxells Berätt. 45.

12

« FöregåendeFortsätt »