Sidor som bilder
PDF
ePub

att inför allmänheten framlägga nämnde dryckesvisor gick likväl icke i verkställighet. Orsaken var måhända den, att både då och under närmast följande år var tonen för ett sådant skaldskap mindre gynnsam1). Mot detsamma uppreste sig den kyrkliga myndigheten. År 1773 infördes i några tidningar en kort af Bellman författad vers af något ehuru ej serdeles fritt innehåll. Den öfverklagades af konsistorium, och Gustaf lät justitie-kansleren tilldela författaren en varning 2). Den bacchantiska och bacchanaliska andan i Bellmans sånger öfverensstämde ej heller med de tänkesätt, som lifvade och ledde den tidens i alla vägar framstående personer; vetenskapsmännen Bergman, Ihre, Lagerbring, Linné, ämbets- och medborgsmännen Bäck, Ehrensvärd, Faggot, Nordencrantz och Örnsköld, skriftställarne Celsius, Gjörwell, Gyllenborg m. fl. Med rätts- och sedekänsla, stärkt genom så många och vördade medborgares ord och exempel, har den tidens svenska folk visserligen beundrat snillet i Bellmans sånger, men dragit sig tillbaka för innehållet. Som taleman för dessa ogillande tänkesätt framträdde ock Kellgren. Uppfostrad i ett fromt och ordentligt föräldrahem hyste denne i sin första ungdom dermed öfverensstämmande tänkesätt och hade dylika uttalat i flere redan under vistelsen i Åbo tryckta dikter. Med sådana åsigter ogillade han mycket i Bellmans sånger; och äfvenså, att man liknade denne vid Anakreon, hvilkens visserligen sinnliga dikter likväl vanligen voro utmärkta af finhet och form fulländning. Ehuru Gustaf den tredje redan tagit Bellman i beskydd och till medlem i Augusti-brödernas sällskap, kände sig dock

1) Det var ock först 1790, som man från trycket utgaf Fredmans Epistlar, bland hvilka dock de flesta redan 1772 voro färdiga till tryckning.

2) Dagl. Allehanda N:o 180. Nya Allm. Tidn. N:o 121. Rådsprot. d. 4 Nov. och Stadskonsist. prot. d. 19 Aug., 5 Okt. allt 1773.

Kellgren drifven att mot både skaldearten, skalden och hedersnamnet uppträda, och han gjorde det offentligt och med den sårade rätts- och sedekänslans förtrytelse och med den varmhjertade ungdomens brusande ifver; så brusande, att han glömde göra rättvisa åt det myckna snillrika och sannt poetiska, som dock hos den angripne sångaren förefanns. Kellgrens ord voro följande:

»Anakreon, hvar är ditt lof?
En annan stulit har din lyra,
Som, rik i fylleri och yra,
Förtjusa lärt Priapi hof;
Som lik i otukt med Chrysipper,
Och lika rik på vittra föl,
Ur svenska krogars Aganipper
Sin ådra fyllt med dubbelt öl.
Hans muser sig på spinnhus nära,
Hans gracer ligga under kur.
Och uti Platskans 1) jungfru-bur

Han kärleksgudens språk lärt föra 2).

Vi känna ej något annat Bellmans yttrande härom, än följande till fru Schröderheim sända vers.

Att mina strängar spänna

Och nu på lutan slå,

Det vågar jag ej på.

En Kellgren hvässt sin penna

Mot mig i stad och hof
Göm detta 3) för hans öga;
Fastän det rör mig föga,

Hans klander eller lof.

1) En kopplerska, vid namn Platen, som i Adolf-Fredrikstrakten höll, hvad Kellgren kallade, jungfrubur.

2) Orden förekommo i första upplagan af Kellgrens skaldestycke Mina Löjen.

3) Det var en afskrift af parentàtionen öfver Lundholm.

Se sid. 93.

Med någon afprutning på den ungdomliga och poetiska häftigheten, var troligen i början af 1770talet den bildade svenska allmänhetens, åtminstone flertalets, omdöme öfver Bellman ungefär detsamma, som Kellgren uttalat. Huru den tidens bättre skalder icke i sina kretsar honom upptogo, är redan berättadt; likaså huru Fersen betraktade hans dikter som »krogpoesi». Gjörwell yttrade sig ock med ovilja om dessa, som han kallade dem »Vällustiga visor». Äfven Bergklint och Oxenstierna, tyckas hafva hyst åtskilliga betänkligheter. På denna punkt stod Bellmans skalderykte åren 1766-1777.

Men under Gustafs regering blef litteratörernas och allmänhetens moraliska finkänslighet mycket försvagad; orsakerna dels allmänt europeiska och litterära, dels enskildt svenska och personliga. förhållanden.

Frankrikes då för tiden stundom mycket lättfärdiga litteratur blef till följe af sin snillrikhet mer och mer i Sverge 1) känd och prisad, och lyckades, kanske ej minst genom sitt lättsinne, att undantränga den föregående tidens allvarligare men ock mindre lockande vitterhet. Härigenom blef hos mången den förra känslan för renhet och sedlighet försvagad, och på samma gång naturligtvis ock den förra oviljan mot Bellman. Den vittra smak, som beundrade Voltaires sång om La Pucelle, kunde ej fördöma Bellmans om Ulla Vinblad. Till förändringen bidrog ock Gustaf den tredje sjelf. Det mer och mer osedliga lefnadssättet vid hans hof och bland flere hans gunstlingar spridde till följe af både konungens och gunstlingarnas snille och behag sin förledande smitta till

1) Vid samma tid har en dylik anda gjort sig gällande också hos Wieland och flere Tysklands skriftställare; på sätt och vis likaså i England genom Fierlding m. fl.

andra folkklasser. Exemplet från tronen, alltid verksamt, blef det än mer, när det gafs af en snillrik och i mycket älskvärd konung. Och denne sågs nu på ett i ögonen fallande sätt hylla Bellman. Skalden hade väl blifvit på ett föga hedrande sätt skild från den första, kanske ock från den tredje bland sina förut innehafda sysslor och hade i öfrigt som person ett tämligen tvetydigt rykte. Sådant allt oaktadt gaf honom konungen, som berättadt är, inom få år, en fördelaktig syssla samt en hoftittel; och ehuru dåtidens anseddare skalder icke ville kalla honom till medlem af deras sällskaper, lät dock konungen stundom kalla honom till deltagande i sina enskilda förlustelser, och sig sjelf kallas till fadder vid hans sons dop. Härigenom hade han tagit i försvar och på sätt och vis adlat Bellmans vitterhet. Följderna uteblefvo ej. De, som ogillade åtskilligt i dennes dikter, vågade ej öppet uttala tänkesätt, så uppenbart stridande mot dem, konungen, den mägtige, snillrike, litterärt bildade konungen ådagalaggt. De, som till följe af eget tänke- och lefnadssätt ursäktade, kanske älskade bellmanismens sjelfsvåldighet, blygdes ej längre att öppet uttala sina tänkesätt, sedan konungen med sådant exempel föregått. De, som hittills icke tagit kännedom om den af många klandrade sångaren, ansågo sig numera dertill förpligtade, sedan denne blifvit af konungen så uppenbart hyllad. Det blef alltså snart en modesak att läsa och prisa en af den utmärkte fursten så firad skald. Beprisandet blef dock snart icke blott en modesak, utan ock en följd af den beundran, som bekantskapen med hans stora snille väckte; och dessutom af den nya anda, det fransyska lättsinne, som begynte göra sig gällande. Till följe af denna tidsrigtning började nämligen några skriftställare att stundom egna sina snillen och pennor åt föremål af mindre sedlig art; och detta blef händelsen också med Kellgren. Denne, hvars ungdoms-känsla häftigt upprest sig mot en

dylik vitterhet, blef dock under vistelsen i Stockholm snart lockad att sjelf till sådana tänkesätt öfvergå; lockad, dels af starka personliga anlag, dels af den i många högre kretsar herskande tonen, dels af de lysande exemplen från Frankrike. Han började fördenskull att låta i Stockholms-Posten intaga articklar af den förut bittert klandrade Bellman; och skref och tryckte sjelf flere skaldestycken, i hvilka han till sina älskarinnor, Zulma och Rosalie m. fl. uttalade känslor, hvilka, ehuru klädda i finare ord, likväl voro i grunden lika klandervärda, som dem, Bellman sjungit för Ulla Vinblad1). Till följe af sådana tänkesätt åtog han sig ock 1790 att skrifva ett lofordande företal till Fredmans Epistlar, hvilka då skulle utgifvas. I detta gjorde han rättvisa åt Bellmans snille, och förklarade hans dikter vara frambrustna ur en lågande bildnings sköte. Han ursäktade ock åtskilliga dess formfel. Eg, skref han, skaldens känsla, eg ynglingens hjerta, älska, drick och sjung, och du skall se dessa fel förvandlas till snilledrag, eller skall du ej se dem. Kellgren tillät sig också ett försvar för oanständigheterna; ett försvar, som ogillade, icke oanständigheten, osedligheten i sig sjelf, utan blott framställnings-sättet, om nämligen detta icke var nog lätt och behagligt. År 1790 skref Bellman flere smärre lustspel, som uppfördes til hofvets nöje. Året derpå och med Kellgrens förord, gaf honom ock Svenska Akademien det lundbladska priset, åt honom framför Lidner och Hallenberg 2), och förklarade dervid sin aktning för hans sällsynta och originella snille. I Februari 1792 har, säges det, Leopold till honom skrifvit en sång, som började med följande rader:

1) Jfr. t. ex. Kellgrens sång till Rosalie med Bellmans till Ulla Vinblad Epist. N:o 28 v. 5.

2) Lidner hade då skrifvit Spastaras Död, Året 1783, Medea, Yttersta Domen; och Hallenberg 3 delar af sin allmänna historia, och börjat utgifva Gustaf Adolfs.

« FöregåendeFortsätt »