Sidor som bilder
PDF

Odödlige Bellman! du andas än!
Ditt blod, som din vers än med liflighet flyter;
An Sverge af kungen bland sångare skryter,
An skryter jag af att dig äga till vän.

Så högt stod i vissa kretsar Bellmans anseende vid slutet af Gustaf den tredjes regering. Litteratörernas välvilja och beröm hade likväl äfven då sin gräns. Oaktadt Bellmans erkändt stora snille, oaktadt konungen och Schröderheim honom mycket hyllade; detta allt oaktadt, gjorde sig dock rättsock sedekänslans fordringar äfven här gällande. När 1791 lundbladska priset tillerkändes åt snillet i hans sånger, yttrade Svenska Akademien tillika, att den icke derföre gillade valet af dessas föremål *) och anförde dessutom Bellmans behöfvande tillstånd, som också ett skäl att tilldela honom nämnda belöning. Ehuru gång på gång ombetrodd att skrifva för hofvets nöje, blef han dock aldrig invald i Svenska Akademien, icke i Vitterhets-akademien, icke ens i sällskapet Utile Dulci. T. o. m. inom Par Brikoll tyckes han hafva på slutet blifvit i någon mån undanträngd af Hallman. Han tillegnade väl flere sånger åt några ryktbara författare, t. ex. Kellgren och Leopold, och dessa gjorde rättvisa åt hans snille. Men hvarken de eller några andra anseddare skriftställare plägade med honom ett närmare och personligt umgänge. Den ende bland dåtidens anseddare snillen, som förtroligare med honom umgicks, var Sergel, hvilken sjelf någon tid gerna sökte muntra lag. Några andra herrar slogo väl öfver honom en skådepenning och läto på sina porslins-tallrikar måla uppträden ur hans dikter, samt voro stolta öfver att se hos sig den ryktbare och snillrike sångaren, oaktadt dennes mer och mer tilltagande torftighet. Men bland dem, som under sista tiden mest hyllade och drogo till sig hans egen person, fanns som nämndt är, ingen enda anseddare skriftställare. På detta sätt och till denna punkt hade under åren 1777–1792 Bellmans rykte utbildat sig.

*) Svenska Akad. prot, d. 19 Jan. 1791.

Berättadt är, huru efter 1792 de andra skaldernas vänskaps-betygelser tystnade. Dertill bidrogo icke blott konungens, den mägtige beskyddarens död samt beskaffenheten af Bellmans sednare sånger, och lefnads-omständigheter; utan derjemnte några då inträffade allmänna och verldshistoriska händelser. En ny regent förskjuter ofta den föregåendes gunstlingar, en ny tid den föregåendes åsigter. Detta sista skedde vid nu ifrågavarande brytning så fort och så i stort, att en mer hastig, allmän och djupt gående förändring sällan inträffat. Den fransyska revolutionens rysliga företeelser uppskakade och uppskrämde alla sinnen, och man började inse, att orsaken till de inträffade gräsligheterna låg till betydlig del i den anda af otro, lättsinne och osedlighet, som tillförene herrskat. Från ruset af dessa förvillelser uppväcktes följaktligen de flesta Europas folk, och äfven det svenska; och detta sednare med stort skäl. Högst betänklig hade näml. varit den anda, som inom vårt fädernesland gjorde sig under Gustaf den tredjes regering mer och mer gällande. Sverge fick bevittna framdragandet af mycket sedeslösa gunstlingar; vidtagandet af många också i moraliskt hänseende klandervärda styrelse-åtgerder; uppkomsten och gynnandet af en litteratur, som gäckade religionens läror och hvars erotiska och bacchanaliska sånger öppet försvarade ett lättsinnigt och lastfullt lefnadssätt. Det var naturligt, att svenska folket, sedermera väckt till allvar och eftersinning, skulle vända sig med ovilja från det myckna klandervärda i dessa företeelser. Ett mer allvarligt och sedligt

I

tänkesätt gjorde sig ock snart gällande, äfven inom litteraturen. Kellgren sjelf började under sina sista år att till ämne för sin sång välja ej mer de sjudande lidelserna eller den blinda kärlek, som rasar, njuter, ångrar sig och flyktar, utan de stilla dygerna, tro, sämja, redlighet och oskuld. I dessa renare och ädlare toner instämde det yngre skaldeslägtet, och i synnerhet Franzén. Förändringen var visserligen i sin helhet en följd af verldshistoriska tilldragelser. Inom svenska vitterheten var dock sist nämnde skald det främsta och förnämsta uttrycket för den anda af renhet och allvar som gjorde sig gällande i motsats till den nästföregående tidens såväl erotiska som bacchanaliska poesi. Med hänsyn till den förra, minnas vi, huru den med allt sitt snille, dock hade sitt lif och sin lust i den smittsamma atmosferen af yppighetens boudoirer eller krogarnas s. k. kärlekstempel, och bland sådana skönheter som Rosalie och Zulma i den förra och Ulla Vinblad i den andra kretsen, samt i den dyrkan, som åt sådana huldgudinnor egnades. Hvad hade för svenska folket följden blifvit, om en sådan erotisk vitterhet, åtföljd af en motsvarande bacchanalisk, fått en längre tid inverka på allmänna tänkesättet? Det var Franzén, som från en sådan fortsättning frälsade oss. Det var han, som genom sina sköna sånger om Selma återförde svenska erotiken till oskuldens och naturens paradis. Lika kraftigt och välgörande inverkade han ock på den bacchanaliska litteraturen; eller rättare sagdt på de glada sällskaps-sångerna. Sådana uppstämdes också af honom, men icke sjelfsvåldiga och vilda, såsom Bellmans, utan lugna och smakfulla, mer verkligt anakreontiska. De voro tillika i hög grad både snillrika och formfulländade, t. ex. Sörj ej den gryende Dagen förut! eller Goda gosse, glaset töm! m. fl. Vi minnas verserna

Drick ur den sparade
Ungdomens bål!
Drick den bevarade
Oskuldens skål!
Glädje och dygd
Elda hvarannan;
Kransad om pannan,
Visheten skämtar i vinrankans skygd.
eller
Drick men sällan och med mått !
Minns, hvad Syrach skrifvit!
Vin och vänskap smaka godt,
När de gamla blifvit.
Tänk hvad fröjd gamla da'r
Gubbens hjerta känner!
Gammalt vin har gubben qvar
An åt gamla vänner.

Hvilken himmelsvid skilnad i anda och ton mellan en dylik sång och Bellmans! Att i synnerhet under den allvarligare tid, som efter 1792 inträdde, dessa så sköna och tillika så rena sånger skulle i hvarje ädlare sinne, hvarje ädlare sällskap undantränga bellmanismen, var naturligt. Så skedde ock. Uppburna af vackra åhlströmska melodier och tillika af ett innehåll, som kunde sjungas och måste älskas i hvad sällskap som häldst, blefvo de ock under nu inträdande tidskifte med förtjusning sjungna långt mer än med Bellmans varit händelsen både förut och efteråt.

Ofvannämnde omskapning genomförde Franzén utan någon polemik mot den förra tidens författare. Han uppstämde blott sina egna snillrika och rena sånger. Det behöfdes ej mer. Vid dessa ljud vände sig svenskarne genast från den förra tidens både erotiska och bacchanaliska sånger, och helsade med jubel uppenbarelserna af en högre och renare vitterhet.

Till denna förändring bidrogo ock flere den nya tidens skalder, A. G. Silfverstolpe, A. C. Kullberg, i flere fall ock J. D. Valerius; och ej minst fru Lenngren. Genom hennes snillrika teckningar ur folklifvet, såväl allmogens som medelklassens, blefvo också på detta fält Bellmans dikter undanträngda; häldst dessa sednare förnämligast tecknade icke det egentliga folklifvet, utan blott en del af hufvudstadens kroglif.

Under flere år, ungefär 1795–1812, har allmänheten vanligtvis fällt öfver Bellman det omdöme, att han var en utomordentligt rikt begåfvad skaldenatur, och tillika en god- och gladlynnad menniska: – men att han bortslösade på ovärdiga ämnen sina herrliga poetiska gåfvor, och på ett oordentligt lefnadssätt sin helsa och sin tid; och att hans bästa dikter visserligen öfverflödade af lif och snille, men tillika ofta nog af råhet, sjelfsvåld och osedlighet *). Också hördes de nästan aldrig i fruntimmerssällskap föredragas, och äfven i manliga samqväm blefvo de, som sagdt, mer och mer undanträngda af Franzéns, Valerii m. fl. sånger.

Sådana ungefär voro de åsigter, som under åren 1795–1812 mer och mer stadgade sig såsom allmänhetens slutliga omdöme öfver Bellman och hans poesi.

Ehuru grundad och rotfästad denna uppfattning tycktes vara, började dock efter några år en helt annan låta höra sig. *

Upplysnings-tidehvarfvets rationalism hade älskat mer förnuftet än inbillningskraften och inom poesien hyst ej ringa benägenhet för lärodikter. Den sedermera uppträdande europeiska reaktion, vi nyss omtalat, var fiendtligt sinnad mot hela upplysnings-tidehvarfvet och dess rationalism, följ

*) J. G. Carlén säger, att man under den tiden skämdes för att sjunga Bellman. Så torde ock ofta nog varit händelsen. Danska tidskriften Nordia 1794. s. 48 tillerkände Bellman snille, qvickhet, naivitet; men beskyllde honom för osedlighet i innehåll och smaklöshet i form.

« FöregåendeFortsätt »