Sidor som bilder
PDF
ePub

undra snillet; men månne man ej bör beklaga användandet? och månne icke Bellman adlat fylleriet? och bör man väl på så utmärkt sätt fira en man, som varit ett ovärderligt fast kanske medvetslöst redskap i den dåvarande brännvinsidkande regeringens egennyttiga händer, m. m. Mot dessa anklagelser kom till tidningen Dagligt Allehanda 1) en s. k. vederläggning, som påstod, att Bellmans väsende var fint, luftigt, skyggt; att han icke var en rumlare; att han var svår att locka till kalas; att han drack stundom ett par glas finare vin, men blott sällan öfverlastade sig; att hans källarlif bestod i att stundom i en vrå vid en butelj svagdricka och med pipa i munnen betrakta hvimlet och uppsnappa originalerna till sina figurer; att han aldrig hade några källareskulder; att i Lafontaines gråtmilda romaner finnes tiotusen gånger mer obskeniteter än hos Bellman!2) att denne troligtvis aldrig verlat ett ord med Mollberg, Movitz eller Ulla Vinblad 0. S. V. Artickeln stod, som man ser, i öppen strid mot nyss anförda samtida uppgifter, och ingen hade. med utsättandet af sitt namn velat svara för innehållet. Den blef ock af tidningen Journalen i många punkter motsagd och vederlaggd 3), utan att någon sedermera till dess försvar uppträdde. Så beskaffad var denna skrift. Men oaktadt ingen angifvit sig som dess ansvarige författare; oaktadt dess i ögonen fallande osannolikheter och osanningar; oaktadt den stod i öppen strid med flere samtidas uppgifter; oaktadt Journalens utförliga vederläggning blifvit obesverad; allt detta oaktadt, hafva dock, märkvärdigt nog, många inhemska författare antagit den som historisk källa. I följd häraf blef Bellman också i utlandet firad, dock oss

1) D. 13 Sept. 1832.

2) Med anledning af utfallet mot Lafontaine och af andra omständigheter misstänktes artickeln vara kommen från

fosforisterna.

3) N:o 254-259 år 1832.
Fryxells Berätt. 45.

13

veterligen blott inom Tyskland och Danmark. I det förra hade Arndt redan längesedan förklarat honom vara idealistisk, humoristisk, icke utsväfvande; och nu uppträdde der flere eftersägare, af hvad fosforismen lärt. Också i Danmark har han blifvit mycket uppburen; i förra tider af Baggesen och fosforistvännen Mollbech och i sednare tider än mer af Heiberg. K. Ploug har ock åt dem, som klandrat Bellman, gifvit namn af Spidsborgere i Aandens Rige, o. s. v.

Denna nya Bellmans-dyrkan rönte dock fortfarande motstånd. Man tyckte väl, att ett skaldestycke kunde vara förträffligt, utan någon deri bestämdt framträdande sedlig rigtning, men ingalunda med en bestämdt osedlig; och man påstod, att moralens bud, som gällde för allt annat, borde gälla äfven för skalden, för skaldekonsten. Hvad serskildt Bellmans dryckessånger angick, tyckte man, att flertalet bland dem hade sin lust och varelse just i grofva, osedliga útsväfningar. Att nu en sådan skaldekonst, om än aldrig så snillrik, skulle framför andra beprisas, deremot protesterade man ytterligare ifrigt, ihärdigt, oafvisligt. Hvad i den vägen inom Sverge yttrades, är redan berättadt. Afven från främmande land förnummos ogillande röster. I Frankrike hette det, att Bellman sysselsatte sig med att beskrifva sin tids förstörda rumlare och deras utsväfningar 1). Tyska litteratur-historikern Scherr 2) berömde snillet och egendomligheten, men tillade, att Bellman var jemnte poet också en vanlig rumlare och dryckesbult 3); och att han alltför ofta uppträdde i sistnämnde egenskap och var då en brännvinskrogens Anakreon, som med välbehag rörde, till och med vältrade sig i den simplaste råhet 4), och att han då sjönk ned till en ömklig

1) Des scenes d'orgie et le train de vie, que menaient les roueés de cette epoque. (Biographie universelle).

2) Allgemeine Literatur Geshichte tr. 1861, 1:sta upplagan är af 1750-51.

3) Gemeiner Wüstling und Trunkenbold s. 522.
4) In Trivialität und Gemeinheit.

krogpaesi 1), som var lika dålig till innehåll som form. Professor Linsén i Helsingfors skref år 1843, att Bellman var en rusets och liderlighetens 2) poet, att han utmärkt sig genom oanständiga sånger 3), och att dessa otäcka själsutgjutelser 4) vanpryda nordlandens rena och allvarliga språk 3), och att man måste undra öfver, att han kunnat blifva så hedrad, så tillbedd 6). Så allvarliga voro ännu åtskilliga protester mot den Bellmansdyrkan, man efter 1812 ville införa.

I fall detta sedlighets-känslans envisa motstånd skulle kunna besegras, måste man fördenskull bibringa allmänheten den öfvertygelse, att Bellman och hans sånger icke voro moraliskt klandervärda, utan snarare tvärt om. Detta märkvärdiga försök åtog sig Atterbom år 1852, och gick deri så långt, att han påstod och sökte bevisa, att det »innersta af Bellmans skaldekonst var ett sedligt, och att »totalintrycket af densamma innebar en oskuld.» Vi tro dock, att dessa och flere andra hans omdömen öfver Bellman liksom några till stöd för dem anförda uppgifter äro alldeles stridande mot sanna förhållandet. Derföre och emedan de likväl blifvit som sanna af en stor mängd antagna, och tillika emedan de äro både historiskt och moraliskt villseledande; af båda dessa skäl tro vi oss böra dem bestämdt motsäga och tillika gifva skäl för vår i flere fall mot Atterboms mycket olika uppfattning. Vi skola fördenskull till läsarens pröfning inrycka punkt efter punkt de skäl, Atterbom härutinnan till försvar för besagde åsigter framlaggt; och likaså hvad deremot varit an

-

1) Zu jammerlichen Bänkelsängerei.

2) Vitæ temulente et dissoluta vatem.

3) Obscenis canticis.

4) Focdæ animi effussiones.

5) Ingenuam et gravem linguam septentrionum.
6) Adeo coli ct adorari.

märkt af Journalen (1832 d. 29 Okt. och följande) med tillägg, af hvad för denna sida af saken blifvit eller kan ytterligare blifva anfördt. Undersökningens utförlighet har sitt försvar i ämnets historiska och i synnerhet moraliska vigt.

1:0. Som ursäkt för lättsinnet och osedligheten i Bellmans sånger, har Atterbom sagt, att dessa fläckar voro mer tidsandans än hans fel; och att de voro följder af den oordentliga och osedliga anda, som då rådde i Sverge 1).

Svar. Det var ej så. Den anda, som under tiden för Bellmans bildning och första bacchanaliska uppträdande (1762-1772) rådde i Sverge, förtjenar icke en sådan beskyllning. Enskilda och ej få drag af lättsinne förekomma då, liksom alltid och öfverallt, och det i så väl lifvet som vitterheten. Men i det hela taget, herrskade en i många fall serdeles allvarlig sinnesstämning. Den tidens konungahus och hof voro långt mer sedliga än under närmast både föregående och efterföljande regenter. Den tidens vitterhet, företrädesvis danad af fru Nordenflycht och Gyllenborg och i samma anda utbildad af Bergklint, Celsius, Gjörwell, Lilliestråle, Mörck m. fl., ifrade varmt för dygd och rena seder. Den tidens vetenskaplighet, ledd af Bergman, Celsius, Dalin, Ihre, Lagerbring, Linné och Wargentin, har i djup och allvar sällan haft sin like. Den tidens politik företedde en vigtig strid om bästa sättet att främja fäderneslandets väl, genom antingen konunga magtens ökande eller det fria statsskickets bibehållande, genom antingen Hattarnas eller Mössornas grundsatser; en strid, som manade hvarje fosterlandsvän till allvarliga tankar, allvarlig sinnesstämning. Den tidens religiösa lif företedde lika vigtiga strider mellan statskyrka, pietism, herrnhutism och swedenborgianism. Sådan, så i alla rigtningar allvarlig var den tid, i hvilken Bellman fick sin bildning, och det var 1) Siare och Skalder 6. 5. 143, 148.

tillika i ett ordentligt och kristligt föräldrahem, som han uppfostrades och sjelf skref sina första sånger.

2:0. Som en annan förklaring, en annan ursäkt har Atterbom anfört, att yrseln i Bellmans dryckessånger var en verkan, ett uttryck af det glädjerus, hvarmed nationens flertal, efter slutet af den långa och föraktade partistyrelsen, kände sig under en ungdomlig konungs spira vaknadt till nytt ungdomslif 1).

Svar. Det var ej så. Vid revolutionen 1772 var Bellman 32 år gammal och som person och skald fullbildad. Han hade redan flere år förut stiftat Bacchi orden och i den samma liksom vid flere andra tillfällen skrifvit många bacchanaliska sånger, utmärkta genom yrande osedlighet och dryckenskapslust. Hans redan på 1760-talet framträdande och fullt utbildade s. k. yrsel kunde således icke vara alstrad af förtjusning öfver en först sednare inträffad statshvälfning.

3:0. Atterbom har sagt, att Bellman var en omedelbar naturskald; 2) det vill väl säga, icke en bland dessa lärda poeter, som bildat sig efter främmande, mest fransyska mönster.

Svar. Ovedersägligt är, att Bellman i mycket följde sin egen och sin sjelfvalda omgifnings natur och var i många fall en högst originel företeelse. Men genom vårdad uppfostran var han ock en lä.d poet, som kände flere främmande länders språk och vitterhet. Hans dikter öfverflödade af utländska ord och voro i åtskilligt bildade efter fransyska dels äldre, dels yngre mönster 3). En ej ringa del af hans musik var likaledes lånad från samma land. Han var således, ehuru i annan väg, påverkad af franska föredömen; han liksom Kellgren. och Leopold.

1) Siare och Skalder 6. 6.
2) Siare och Skalder 6. 4.

3) Se härom Journalen 1832 Okt. månad.

« FöregåendeFortsätt »