Sidor som bilder
PDF
ePub

Atis och Camilla och af Gyllenborg sången öfver Menniskans nöjen och eländen och hans Satir öfver mina vänner m. fl. Jag kan aldrig glömma, skref den sednare, de glada stunder, vi tillbragte under dessa arbeten. Vi ansågo hvarandras foster liksom våra egna, logo åt våra misstag och voro de första, som dem erkände. Rättelserna meddelades utan högmod och antogos utan förödmjukelse. Ingens stolthet kände sig sårad genom anmärkningarna mot honom sjelf; och ingens afund genom berömmet öfver andra; sådant var tänkesättet inom den krets, som stiftade den Nordenflycht-gyllenborgska vitterhetsskolan. I nämnde s. k. bergianska hus förvaras ännu flere porträtter af de snillen, besökte denna boning, och som derifrån spridde öfver fäderneslandet kärlek till sanning, till ljus och till hjertats ädlaste dygder.

som

Detta snillrika och lysande sällskap blef snart ryktbart, och att i detsamma få inträde eftersträfvades af flere för lärdom och bildning utmärkta personer. Fru Nordenflychts boning blef i smått en bild af de likartade, ryktbara sällskaper, som i Paris slöto sig kring några dåtidens för snille och behag utmärkta fruntimmer.

Man undrar, hvarifrån hon tog medel till utöfvande af en sådan gästfrihet. Genom skeppsbrott, eldsvåda, stöld och bedrägerier hade hon förlorat sin egen obetydliga förmögenhet och blifvit bragt i verklig nöd och tvungen att begära understöd, och det stundom på ett nästan förödmjukande sätt. Hon vände sig till konung Fredrik med en rimmad bönskrift, i hvilken bland annat lästes:

Mig ödet hotar nu med ängslig undergång;
Min stämma tynar af, min harpa måste tiga.
Fast vetenskapens ljus och smak i Sverige stiga;
Min skaldgudinna dock försmägtar vid sin sång.
Men lätt hon vederfås, en enda nådeblick,
Ett ord, o store kung! till dina trogna männer,

Som lyda dina bud och äro vishetsvänner,
Kan bringa åter snart mitt skaldespel i skick.

Äfven till ständerna vände hon sig med anhållan om hjelp och med försäkran, att hon eljest måste nedlägga sin penna. Så älskade voro dock både hon och hennes sånger, att alla, och som det tyckes, med icke ringa gåfvor skyndade till hennes. understöd; så konungarna Fredrik och Adolf Fredrik, så drottning Lovisa Ulrika och kronprinsen Gustaf, så äfven ständerna, hvilka anslogo åt henne ett årsunderhåll af 600 d. s. m. Hon skickade ock till storfursten Paul i Ryssland en sång, i hvilken hon prisade hans företrädare och uppmanade honom att likna dem i kraft och furstliga dygder, och hon erhöll för detta qväde en gåfva af 6,000 d. k. m. Genom sådana understöd och något författarearvode fick hon medel att underhålla sitt anspråkslösa men behagliga hem.

Fru Nordenflycht som skaldinna utmärkte sig icke genom rik uppfinningsförmåga eller skapande inbillningskraft, och har ej heller efterlemnat några verk af större episkt eller dramatiskt värde. Känsla och reflexion voro de starka sidorna i hennes anlag, lyrik och didaktik i hennes poesi. Den häftiga och glödande känslan hafva vi ofta omtalat, och läsaren återfinner den i hennes många lyriska dikter. Turturdufvans sånger äro vanligtvis ena gången erotiska, andra gången elegiska; »eld och tårar», sade man, »voro beståndsdelarna i hennes både person och lyriska skaldekonst.»

Den andra, den sednare framträdande sidan deraf, reflexionen, utvecklade sig allt mer genom hennes smak för och sysselsättning med teologiska, filosofiska och moraliska ämnen, och den framkallade många didaktiska och satiriska skaldestycken. En bismak från den filosofiska källan röjde sig ock i hennes satirer, hvilka mer sysselsatte sig med de allmänna åsigter, som lågo till grund för

tidsandan; hvaremot hennes vän, den mindre filosofiske Gyllenborg, mer rigtade sina satirer mot enskildheter i sederna och lefnadssättet.

Året 1753 och bekantskapen med Creutz och Gyllenborg anses hafva utgjort en vändpunkt i fru Nordenflychts skaldskap. Berörde herrar ingåfvo henne ökadt tycke för franska vitterheten och för dess regelbundna form, fina smak och rundade fulländning. Man finner ock, att hon från denna tid mer och mer öfvergaf det dittills vanliga men enformiga och ofta onaturliga bruket att kläda sina skaldestycken i herdedrägt och att söka oskuld och dygd blott i herdelifvet. Man har ock velat finna den konstnärliga formen i de sednare dikterna något felfriare och bättre, andan och innehållet deremot något kallare än förut. Långt vigtigare var dock en annan och något äldre förändring. Enligt föregående föga berömliga bruk af en Lucidor, Runius och Dalin, m. fl. hade också fru Nordenflycht skrifvit en mängd tillfällighetsvers vid namns-, födelse-, bröllops- och begrafningsdagar och äfven till kungliga och furstliga personer dikter, stundom vanställda af motbjudande smicker. Hon hade t. 0. m. en gång, vi hoppas till följe af okunnighet, kallat ryska kejsarinnan Elisabet »alla kröntas ära», och omtalat, huru denna furstinna gjorde qvinnans hjeltedygd för all verlden kunnig. Fru Nordenflychts i grunden rena och ädla hjerta vände sig dock snart med ovilja från en dylik snillets förnedring. Om det förakt, den ådragit sångens gudomliga gåfva, skref hon följande rader:

Men rot till det förtryck, som skaldekonsten hotar,
Är mest det felsteg, som poeten sjelf begår.
Med nedrigt ändamål han så sin ära motar,
Att sjelfva konsten till sin höghet lida får.
När skalden obetänkt sig låga ämnen väljer
Och ärans lagerblad som kram för vinsten säljer.

Efter detta utbrott af harm öfver missbruket, vände hon sina tankar till det ädlare bruket och

framställde med glödande ord skaldens heliga pligt att sjunga till dygdens, hjeltens och storverkens ära; och att för kommande slägter framhålla den i en sanning, en glans, som trotsar både glömskans och förtalets magt. Det var ett svenskt qvinnohjerta och dess för högre och renare tänkesätt varma känsla, som sålunda till förädlad och förädlande verksamhet omskapade sitt fäderneslands dåvarande skaldekonst. Ofvannämnde sång skrefs senast 1747 och visar, att det var af egen ingifvelse och före bekantskapen med Creutz och Gyllenborg, som hon, en 29 årig qvinna, framlade dessa nya och högre åsigter, och det var också i enlighet med dem, som hon i tankebyggare-orden antog eller mottog namnet Urania. Från nämnde tid försvunno ock ur hennes.dikter mer och mer de vanliga tillfällighetsrimmen och än mer det motbjudande smickret. Hos henne och visserligen ock genom henne utbildades den högre anda, som utmärkte de flesta af dåtidens yngre skalder. Med ord och efterdöme och med växande klarhet och kraft uttalade denna skriftställarekrets sin varma öfvertygelse om skaldens herrliga kallelse och heliga pligt att till dygdens, sanningens och mensklighetens tjenst offra sina krafter och helga sitt snille. Öppna, skref hon i sådan sinnesstämning: Öppna din andliga syn, du andliga himmelska låga! Sträck till himlarna ut din åtrås hela förmåga! Välj ej skapade ting, så att skaparen sjelf förglömmes!

Dessa förgås, det eviga allt ej nånsin uttömmes.

Det kan ock med sanning sägas, att hennes vitterhetsskola har genom allvar och renhet utmärkt sig framför såväl den föregående som efterföljande tiden.

Fru Nordenflychts verldsåsigt var i mycket en återspegling af den, som mensklig forskning och tanke hade då för tiden hos en del af den kunnigare allmänheten utbildat. Hon leddes, som nämndt är, hvarken af kyrkligt religiösa eller af spekula

tivt filosofiska läror, utan förnämligast af den moraliska lefnadsvishet, som den s. k. sens-communfilosofien, sundt-förnufts-filosofien, hos många sina anhängare utbildat. Betraktom hennes förhållande till en hvar bland dessa tre rigtningar!

Först till statskyrkans dogmatiska läror! Man finner hos henne nästan intet spår af tillgifvenhet för eller tro på dessas innehåll. Hon har väl som författare dem aldrig angripit, men ej heller någonsin försvarat, knappt vidrört. Ej heller kunde någon bland dåtidens religiösa afvikningar från statskyrkan, hvarken pietismen, herrnhutismen eller swedenborgianismen tillvinna sig hennes bifall. Hon hade helt och hållet förlorat allt förtroende till, all tro på den uppenbarade religionen, i hvilken form den ock framträdde. För ett så varmt hjerta, en så liflig känsla var denna vändning mycket besynnerlig. Den föranleddes troligen af flere omständigheter; t. ex. af hennes tidigt framstående tvifvelsjuka och tidiga fritänkeri-läsning; af det för känsla och förnuft stötande sätt, hvarpå kristendomens försoningslära, underverk och dogmer då för tiden ofta framställdes, i synnerhet af herrnhutismen och Rutström 1) - af de skarpa anmärkningar, det qvicka gäckeri öfver dylika ämnen, hon fick läsa hos samtidens utmärktare snillen, en Bayle och Voltaire m. fl.; af det bifall, hvarmed dessa gäckerier hos flertalet af dåtidens kunnigare allmänhet mottogos; af de flere vackra och ädla sidor, som den i stället erbjudna naturreligionen framlade; och sist af förtroende till de högt aktade män, en Klingenberg och Tideman, som henne besagde läror förestafvat. Troligtvis har det varit dessa omständigheter, som aflägsnade

[ocr errors]

1) Det är ej anvisadt, än mindre bevisadt, men ganska sannolikt, att det sätt, hvarpå Rutström framställde försonings-lärarn m. m. har mycket bidragit till framkallande af de deremot stridande åsigter, som fru Nordenflycht och Swedenborg hvar på sitt sätt ådagalade.

« FöregåendeFortsätt »