Sidor som bilder
PDF
ePub

4:0. Atterbom har förestafvat och andra hafva efter honom mångfaldiga gånger och som en trosartickel upprepat det påståendet, att det är svenska folklifvet, som Bellman målat. Man har sagt, att hans dikter innehålla någonting allmänneligen svenskt, någonting ur svenska grundlynnets djupaste innandöme hämtadt; 1) och en annan gång, att att han gripit det närvarande national-lifvet i dess

innersta 2).

Svar. Nej, och Nej omigen! Hos svenskar liksom hos andra nordiska folk anträffas tyvärr ofta nog mycken benägenhet för dryckenskap; men denna last är icke derföre grund-lynnet hos dem mer än t. ex. hos engelsmän, nordamerikanare, ryssar m. fl. Det rumlarlif och tänkesätt, Bellman skildrat, är dessutom alldeles icke det egentliga svenska folkets, och hans gestalter, Mollberg, Movitz m. fl. äro ingalunda hemtade från den svenska arbetskarlens eller bondens klass, utan från sådana personer, som från bättre omständigheter hafva genom oordentligt uppförande nedsjunkit till kroglifvet. Det är orättvist att framkasta ett mot sanningen så stridande och mot svenska folket så skymfande påstående som det, att Bellman genom skildrandet af denna samhällets drägg gripit svenska national-lynnet i dess innersta, eller tecknat något, som är hämtadt ur svenska grund-lynnets djupaste innandöme.

Någon skulle kunna säga: det är dock det svenska kroglifvet och således åtminstone en sida af svenska national-lifvet, som Bellman besjungit.

Svar. Uppgiften tål prutning. Den skald, som besynnerligt nog företagit sig att besjunga kroglifvet, och som gjort det med mesta snille, är visserligen svensken Bellman. Deraf följer dock ej, att detta kroglif var i sig sjelft en serskild svensk företeelse. I det närmaste samma slags krogper1) Siare och Skalder 6. 6.

2) S. st. sid. 130.

soner, civilisationens enfants perdus, och samma slags kroguppträden, civilisationens parties honteuses, finnas och måste finnas mångenstädes 1), ehuru i olika kostymer för olika land. Bellmans förtjenst är utförandets snillrikhet, icke ämnets nationalitet. I hans taflor finnes visserligen en nationalitet, men den är mer lokalens än personalens. Skådeplatsen är svensk, skådespelarne kosmopoliter.

5:0. Atterbom har sagt, att hos Bellman det cyniska sällan förekommer oftare, än det är nödvändigt för målningens sanning och fulla liflighet2).

Svar. Om för målningens sanning de många cyniska, eller rättare sagdt, obskena bilderna voro nödvändiga, hvad skall man då säga om taflor, som oundgängligen fordra så vidriga beståndsdelar? hvad om den skald, som gång på gång, ja hundradetals gånger väljer sådana ämnen och med synbart välbehag åt dem egnar sin penna? och som framställer dem icke till varning, utan snarare i en ursäktande, en poetiskt förskönande dager 3). Han skrattar visserligen åt dessa företeelser; men på hvad sätt? Som motsats till romerska folkets sedeförderf har Tacitus yttrat om germanerna de verldsbekanta orden: nemo ibi vitia ridet; nec corrumpere et corrumpi seculum vocatur 4). Dessutom! Ifrågavarande groft obskena uppträden, äro de väl,

1) Se t. ex. Hogarths taflor Midnight Conversation, Gin-Lane, Rakes Progress m. fl.

2) Siare och Skalder 6. 141.

3) När Svenska Akademien tillerkände ett pris åt Beliman, oaktadt de ämnen, han valt, ej kunde gillas, anförde den som skäl, att han liksom Hogarth målat passjonerna ej på en retande, utan afskräckande sida. För vår del kunna vi icke instämma i detta omdöme. Det gäller visserligen om Hogarths taflor; men icke om Bellmans dikter. Dessa beskrifva visserligen ofta nog dryckenskapens olyckliga följder, dock i en förvillande poetisk dager; men ojemnförligt oftare och kraftfullare har han till dessa olycksbringande laster omedelbarligen uppmanat. Se nästa stycke och s. 117 not 2.

4) Ingen ler der åt lasten; och att förföra och förföras får ej namn af tidens anda.

bora de vil. kuzua de väl vara föremål för skin Bir denna framma dana upgraden.

som den naturliga kännan siker undangimLina ?

Atterbom bar gt, an Be mai stenbart lofpriest dryckenshops-astea) och an ban war i viss meting en slags schratisk Scof

brar. Vi protestera på det bestämdaste mot dessa påståenden, och åberopa hela samlingen af Belmane bacchanaliska sånger, hvilka med synbar och hjertig förtjusning lofprisa dryckenskapen, äfven den till vedervärdig omåttlighet drifna, och hvilka till denna last många hundrade gånger och med de varmaste ord uppmana!

70. Atterbom har sagt; att för en allsammanfattande poetisk blick visar sig: att i Bellmans skaldekonet dess innersta är ett sedligt; - ja att dess total-intryck innebär en oskuld;) och på ett annat ställe) att Bellman sjöng af bokstaflig Gudaingifrelse.

Svar. Dessa påståenden anse vi vara mot både religion, sedlighet och sauning så stridande, att de skulle pákalla en utförlig och skarp vederläggning; så framt de icke tillika vore så uppenbarligen sanningsvidriga, att ingen sådan bör behöfvas. Inom Sverge har ock i dessa Atterboms omdömen ingen enda anseddare författare instämt, men deremot flere andra, mest anonyma. I Danmark och med understöd af en röst från Norge har man deremot påstått, att Bellmans dikter äro genomträngda af kristna känslor, och att de hos sitt publikum sådana känslor bevara!!!

8:0. Atterbom har sökt genom långa filosofiska bevis 5) ådagalägga, att i Bellmans dryckessånger finnes en humor af den art, att deras lätt

1) Siare och Skalder 6. 148.

2) S. st. 6. 80.

*) Siare och Skalder 6. 148, 141.

4) Fosforos 1812 s. 56.

5) Siare och Skalder 6. 87--120.

att

sinniga och osedliga uttryck och målningar hvila. på en grundåsigt af sedlighet och oskuld; dess tokroliga gestalter äro i botten högst allvarliga sinnebilder; 1) och att den råa bacchanaliska masken idealiseras derigenom, att den är ett genomskinligt omhölje för ett högre väsende 2).

[ocr errors]

Svar. Det torde icke blifva lätt att uppgifva, hvilka de högre väsenden äro, för hvilka Fredman, Gåse, Bredström, Movitz, Ulla Vinblad m. fl. äro genomskinliga omhöljen! och vidare! I fall med humor förstås den själsstämning, som älskar och eftersträfvar idealet; men som finner sig och andra under detta sträfvande begå det ena misstaget, brottsligt eller löjligt, efter det andra, och då på en gång vemodigt sörjer och godmodigt ler öfver dessa misstag; om detta är humor, då finnes i Bellmans dryckessånger ingen humor. Der finnes nämligen ingen längtan efter idealet. Den sorg, som stundom yttras, gäller icke omöjligheten att nå idealets fröjder utan omöjligheten att längre mägta njuta af sinnlighetens. Vemodsdraget uttrycker i verkligheten en sorg, icke öfver moralisk, utan öfver fysisk svaghet.; och endast genom musikens djup erhåller det högre adel. --Om deremot med humor menas förmågan att, utan all tanke på idealet, upptäcka samt godmodigt och snillrikt framställa, det löjliga i en hop menskliga förehafvanden, då eger Bellman ett ovanligt rikt förråd af humor; men en sådan, som är beslägtad mer med burlesken, än med den högre humorn.

9:0. Atterbom har sagt, att Bellmans dikter äro kanske de enda rentaf nationella, vi ega 3), och man har mångfaldiga gånger upprepat det påståendet, att Bellman är en svensk folkskald 4); eller, som man vanligen uttrycker sig, en nationalskald, o. s. v.

1) Siare och Skalder 6. 6.
2) Siare och Skalder 6. 89.
3) Fosforos 1812 s. 56.
4) Siare och Skalder 6. 4, 5.

Svar. Nej! Gudskelof! Han var det icke, han är det icke och han blir det icke, hvarken till poesi eller verklig popularitet.

Icke till poesi! Hvad han skildrat, är som sagdt, alldeles icke svenskt folklif, utan den allestädes förekommande bilden af en ur bättre omständigheter till kroglifvet nedsjunkande eller nedsjunken samhällsdrägg 1).

Men ej heller i afseende på popularitet. Det som för tillfället mest och högljuddast beprisas, är ej alltid det, som i verkligheten mest älskas och läses. Inom medel- och högre samhällsklasser finnas många, hvilkas högt drifna Bellmans-dyrkan förorsakas af en så öfvervägande stark känsla för snille och qvickhet, att den mutar omdömet och gör dem till en viss grad blinda för felen mot form och sedlighet. Dessa personer utgöra Bellmansbeundrarnas kärntropp. Eftertroppen, den stora och larmande massan, höjer sina hurrarop dels af kärlek för rummel-lifvet och af tacksamhet för dess sångare, dels för att visa sig snillrika genom att dyrka snillet i alla dess uppenbarelser. Bland sådana lofprisare finnas många, som sjelfva känna blott några de bästa af Bellmans dryckessånger; men som på åtskilliga högljudda autoriteters upprepade ord antagit, att hans glada lefnadsåsigt och glada sånger, oaktadt några anstötliga enskildheter, likväl hvila på en sedlig grund, och att deras tokroliga gestalter äro i botten allvarliga sinnebilder 2) o. s. v. Hänförd af de vackra melodierna sjunger man en eller annan strof t. ex. Solen glimmar blank och trind, eller Blåsen nu alla; men de öfriga med deras stundom råa och osedliga innehåll kan man icke, vill man icke sjunga; och på sådant sätt hafva för den stora allmänheten bellmanismens klandervärda beståndsdelar sjunkit i glömska. Under åren 1812-1840 och till

3) Sid. 198.

4) Siare och Skalder 6. 6.

« FöregåendeFortsätt »