Sidor som bilder
PDF

FEMTE KAPITLET,

TOBIAS JOHAN SERGEL.

Fadren, bördig från Tyskland, hade under konung Fredriks tid kommit till Sverge och i egenskap af hofbroderare i guld arbetat vid det nya kungliga slottets inredning och utstyrsel. Sonen, född 1740, blef, genom hvad han dagligen hörde och såg, tidigt väckt till kärlek för de bildande konsterna. Redan som skolgosse roade han sig med att afteckna eller modellera åtskilliga föremål och deltog sedermera vid några under slottsinredningen förekommande stenhuggerier. Anlagen väckte uppmärksamhet, och han erhöll undervisning i Målare- och Bildhuggare-Akademien samt af dåtidens utmärkta konstnärer, och fick biträda Larcheveque vid arbetet på Gustafvernas bildstoder. År 1759 fick han ock åtfölja samma mästare på en resa till Paris, och erhöll som uppmuntran år 1760 akademiens stora guldmedalj och tillika fördubblad årslön. Dåtidens bildhuggare arbetade vanligtvis i den anda och efter de grundsatser, som blifvit angifna och följda af italienaren Bernini. Dennes skola utmärkte sig genom flere förtjenster och genom noggrann utarbetning af enskildheterna. Dess bilder voro dock ej sällan i anda och hållning tillgjorda, konstlade, onaturliga; men derjemnte ofta så väl utförda, att de lockade till efterföljd, och det nästan öfverallt. Äfven Stockholm har några minnen deraf, t. ex. fyra bilder öfver portarna mellan börsen och storkyrkan, m. fl. Redan i sin ungdom kände Sergel en viss motvilja för det onaturliga, det osköna i dylika arbeten, och tillika en aning om högre, enklare och skönare konstverk. Han väcktes till sådana tankar vid åsynen af Stockholms slott i dess majestätiska både enkelhet och skönhet; likaså genom åskådandet af några den grekiska konstverldens mäster

stycken, Laokoon, Apollo di Belvedere och Venus de Medicis, m. fl. hvilka Sverge fick nu för första gången se nämligen i afgjutningar, som Tessin från utlandet hemfört. Till Sergels väckelse torde ock i någon mån hans mästare Larcheveque bidragit; ty dennes bildstoder öfver de tvänne Gustafverna höjde sig i allvar och enkel storhet betydligen öfver det förut vanliga maneret. Förnämsta väckelsen kom likväl från Sergels eget konstnärssinne. Ännu kunde han likväl icke göra sig fullt reda för de tankar, de åsigter, som i hans inre kämpade mot den yttre omgifningen. Deraf alstrades en oro, ett missnöje med sig sjelf och med verlden, hvilket stundom yttrade sig i frånstötande sträfhet. Hans snillrika anlag hade emellertid blifvit mer och mer erkända, och han erhöll i synnerhet på Larcheveques förord ett resestipendium af 3,000 d. s., så att han 1767 kunde anträda en resa till Italien, till Rom, föremålet för hans varma och länge hysta önskningar. Af de många den antika konstens mästerverk, som der på en gång framträdde för blickarna, blef han i början så betagen och öfverväldigad, att han förlorade håg och mod att på denna väg fortsätta sina arbeten, och att vid sådana mästares sida uppträda. Men snart vaknade känslan af egen snilleoch skapare-kraft, och nu grep han sig an med det ena arbetet efter det andra. Redan 1770 hade han ock fullbordat två bland sina ryktbarare verk, Den liggande faunen och Monumentet öfver Cartesius, hvilka bägge vittna om den nya anda, hvari han arbetade, och tillika om den mognad, han redan i denna rigtning hunnit. Det var vid samma tid, som den ryktbare Winckelmanns skrifter fäste konstverldens uppmärksamhet på felen hos då rådande bildhuggeriskola och på nödvändigheten af att återgå till den mer enkla och natursanna uppfattning, som legat till

nderk
i ege
det i
S008
*n hört
bildan?
han #
fören
sinfek
väck!
i l;
tidens
regle
(750
TeSå
aka.
Obla

i de
gi -
kök
"möll
bi.
till

Fryæells Berätt. 45. - 14

grund för grekernas berömda konstverk. Den bildhuggare, som i sina verk först upptog och med snille och framgång gjorde gällande dessa Winckelmanns läror och tillika sina egna aningar, var svensken Sergel. Han gick derigenom i spetsen för den nya, förädlade konstrigtning, i hvilken han blifvit af Canova och Thorwaldsen m. fl. efterföljd och öfverträffad i arbetenas mängd och mångsidighet, men ingalunda i snillets styrka och djup.

Nämnde hans konstnärliga pånyttfödelse var fullbordad redan 1770. Hans sednare öden och verksamhet tillhör sednare tiders historiska bildhuggare att framställa.

SJETTE KAPITLET.

ÅTERBLICK PÅ FRIHETsTIDENS UTMÄRKTARE PERSONER.

De äro redan") hvar för sig tecknade; men en gemensam öfverblick gifver anledning till några allmänna anmärkningar.

Hvad som genast faller i ögonen, är, att många bland dem härstammade från slägter, som under sednare tider inflyttat i landet, t. ex. Bellman, Chapman, Cronhielm, Cronstedt, Ehrensvärd, Faggot, Fersen, Frietzcky, Gyllenborg, Höpken, Ihre, Lantingshausen, Löwenhielm, Pechlin, Rudbeck, Scheffer, Sergel och Tessin. Det sydländska lynnets och blodets värma och liflighet gjorde sig äfven här gällande. Slägterna Adlerbeth, Alströmer, Benzelius, Björnstierna, Celsius, Engeström, Gyldenstolpe, Hermanson, Rosenius, Sandels, Sköldebrand och Örnsköld m. fl. bevittna dock äfven den gamla svenska stammens magt att framalstra stora personligheter.

Få äro de slägter, som framvisa en under längre tid fortgående rad utmärkta medlemmar. Vanligtvis har bland de mer ryktbara ätterna hvar och en haft en längre eller kortare blomstringstid. Sådana hafva varit på 1500-talet slägterna Banér, Bielke, Brahe, Horn, Leijonhufvud, Sparre, Sture och Wasa; på 1600-talet Banér, Bjelke, Bonde, Brahe, De la Gardie, Gyllenstierna, Horn, Königsmarck, Oxenstierna, Rudbeck, Sparre, Stenbock, Wachtmeister och Wasa; på 1700-talet Benzelius, Bonde, Celsius, Cronstedt, Ehrensvärd, Engeström, Gyldenstolpe, Gyllenborg, Horn, Lewenhaupt, Linné, Rosén-Rosenblad-Rosenstein, Rudbeck, Scheffer, Tessin och Wallerius. Dessa tre efter olika sekler ordnade rader äro betecknande. De två förra utmärka tiden för den gamla sjelfskapade jordadelns nästan uteslutande välde; men den tredje upptager flere sådana slägter, som med tillhjelp af 1600-talets nybildade läroverk begynte ur ofrälse klassen uppstiga och med de äldre täfla om rikets högsta yärdigheter. Friheten uppmanar städse menniskoanden att i vigtigare ämnen utbilda sig en egen öfvertygelse, och gifver derjemnte tillfälle och mod att densamma uttala. Under frihetstiden har ock svenska folket härutinnan utvecklat en förut okänd förmåga och verksamhet; och det i alla vägar. Vi finna talemän i politiskt hänseende för både envälde och

*) 1 32, 38, 43, 44 och 45 delarna.

republik; – i socialt för både aristokrati och demokrati;–i national-ekonomiskt för både prohibitism och frihandel; – i religiöst för både pietism och

herrnhutism, för både neologi och statskyrka; – i vetenskapligt för naturkunskap och språkkunskap, för matematik och historia; – i vitterhet för både stoiskt allvar och epikureiskt lättsinne. På denna rika tafla fästas våra blickar först och vanligtvis på de lysande namnen Bergman, Dalin, Ihre, Lagerbring, Linné och Wargentin m. fl. dessa svenska folkets uppfostrare och ledare i teoretisk vetenskaplighet. Men mycket välgörande, ehuru mindre omtalad, var samma tids praktiskt vetenskapliga verksamhet rörande flere medborgerlighetens och mensklighetens vigtiga föremål. I frihetstidens sjelfva statsskick lågo redan från dess begynnelse frön till en utveckling, som, sjelf ledd af ljus och förnuft, sökte leda samhällslifvet till frihet, rättvisa och ordning. Utvecklandet af dessa frön motarbetades dock länge af en mängd från förra tider ännu qvarstående orättvisa och förmörkande lagar, vanor och fördomar; likaså af de omogna eller ensidiga uppfattningar och skadliga tillämpningar, till hvilka tidens olika partier, hofvets, Hattarnes eller Mössornas gjorde sig skyldiga. Men det är både lärorikt och hugnerikt att se, hur nämnde tid och då lefvande fosterlandsvänner sökte oaktadt alla hinder uppdraga nämnde frön till mognad, och huru sanning, förnuft och rättskänsla slutligen började genomtränga och ofta undantränga många bland de förra villorna och i deras ställe bland svenska folket sprida och mer och mer göra gällande den nya tidens, upplysnings-tidehvarfvets, sannare, friare och rättvisare åsigter; t. ex. genom de första s. k. riksfäderna och genom Oehlreich i fråga om förhållandet mellan regent och undersåtare; genom Nordencrantz i fråga om enklare och sparsammare förvaltning, om laglig jemnlikhet i rättigheter och pligter och om fri yttranderätt; genom Faggot i fråga om friare och rymligare stadgar för landtbrukarens yrke och arbetarens verksamhet; – genom Chydenius i fråga om friare handelsrörelse – genom Rosenstein och Bäck i fråga om förbättrad helsovård; – och i vittert hänseende genom fru Nordenflycht och Gyllenborg i fråga om qvinnans rätt till högre bildning, och om skaldens pligt att sysselsätta sig med ädla och förädlande ämnen. Flere likartade företeelser kunde uppräknas, ifall tid och rum tilläte. Under ljuset och värmen af frihetens sol har sålunda svenska folket sökt till blomstring uppdraga alla i dess anlag och statsskick liggande bildnings

« FöregåendeFortsätt »