Sidor som bilder
PDF

henne från dåtidens uppfattning af kristendomen. Ledd af djup vördnad för många dennas sanningar, tillät hon sig dock aldrig några mot densamma rigtade speord eller anfall. Af den andra omtalade verldsåsigten, af den s. k. spekulativa filosofien, kände hon sig ej heller tillfredsställd. Dess undersökningar och läror om menskliga kunskapsförmågan, om tingens verklighet eller skenbarhet och om flere dylika ämnen har hon, liksom troligen många dåtidens skriftställare, ansett vara dels för mycket invecklade och svårfattliga, dels för litet sammanhängande med de i hennes ögon för menniskan vigtigaste lifsfrågorna. Och i afseende på dessa sednare t. ex. om förhållandet mellan Gud och menniskan, mellan tid och evighet, mellan frihet och nödvändighet; – med den spekulativa filosofiens försök att lösa dessa lifvets gåtor och att leda lifvets verksamhet kände hon sig ej heller tillfredsställd. Hon tyckes hafva delat den misstro, den ovilja, som många den tidens tänkare hyste mot all metafysik, mot all sådan spekulation, som ville filosofiskt förklara, hvad de trodde intet menniskoförnuft kunna förklara. Härigenom leddes hon till ofvannämnde tredje verldsåsigt, den som af henne för det mesta hyllades; och icke blott af henne utan ock af flere den tidens utmärkta personer. Den har utöfvat stort inflytande icke blott på henne, utan ock på hela tidehvarfvet, också inom vårt land, och förtjenar således att åtminstone i sina grunddrag kännas. Det var en ur Lockes filosofi utbildad åsigt, hvars här ifrågavarande hufvudpunkter och läror voro, att menniskan hvarken genom sitt naturliga förnuft eller sin så kallade spekulativa filosofi mägtade lösa lifvets öfvernaturliga gåtor; – att hon der-före icke borde sträfva efter en sådan utom området för hennes fattning belägen kunskap; – att hon i stället borde sträfva, teoretiskt efter kunskap om för henne begripliga föremål, och praktiskt ef

ter fullgörandet af henne åliggande pligter; – och att hon borde just deruti sätta sin ära, sin sällhet. Man trodde å ena sidan på Gud och odödlighet; men å den andra på omöjligheten att deras tillvaro bevisa, deras beskaffenhet utransaka. Man trodde på saken; men icke på något bland de många bevisen eller beskrifningarna. Bibeln talar om sådana personer, som icke se, och dock tro. Beskrifningen kan i någon mån gälla äfven dessa slags fritänkare, hvilka trodde, ehuru de icke sågo, icke ens trodde, att de eller någon annan dödlig kunde se*). De trodde, sade vi, på Gud och odödlighet. m. m. Men denna tro var, om vi så få uttrycka oss, hvarken den religiösa uppenbarelsens eller den spekulativa filosofiens öfvertygelse, utan en tro, som hvilade på menniskans medfödda religiösa känsla. Deras Gud var icke en sådan personlighet, om hvars tillvaro, magt, rättvisa och kärlek de trodde sig genom uppenbarelse faktiskt förvissade, och på hvilken de sålunda kunde bygga sin tro och sitt hopp. Den var i stället en skapelse af deras egen känsla, tanke och inbillningskraft; en Gud, om hvars tillvaro och egenskaper de icke hade någon annan säkerhet än en subjektiv öfvertygelse derom, att en sådan rättvis och allsmägtig Gud borde och måste finnas. Men deras föreställning om honom vexlade naturligtvis efter hvar enskild menniskas personliga uppfattning och var således ganska ombytlig och obestämd; likaså begreppen om hans belönande och straffande rättvisa och magt, m. m. Många dåtidens skriftställare gåfvo sig likväl med dessa sväfvande åsigter tillfreds; kanske mest derföre, att de voro öfvertygade både om omöjligheten att komma till större visshet, och om möjligheten att äfven med en sådan verldsåsigt kunna utöfva en kärleksfull och välsignelserik verksamhet. Sådan, dock med sina personliga vexlingar, var åsigten hos fru Nordenflycht och hennes vänner.

*) Under Gustaf den tredjes tid tog fritänkeriet ett stort steg framåt. Man började då att förkasta icke blott beskrifningarna och bevisen, utan ock saken.

Hon befarade väl stundom, att Lockes filosofi skulle tillintetgöra tron på Gud och på själens odödlighet; dessa dyrbara föremål för hennes kärlek, hennes hopp. För det mesta ansåg hon sig dock kunna förena dem med nämnde filosofi; – hon ungefär på samma sätt, som många den tidens tänkare gjorde; och det var denna anda, som hufvudsakligen ledde hennes skriftställeri. Hon uttalade den ock i många sina skaldestycken: t. ex. i nedanstående rader. Gud sjelf i ett ljus har sin boning beredt, Dit ingen kan komma och ingen har sett. Här har han gett skuggan och spår af hans ljus Uppgår i de sällare himlarnes hus. Vi äro beredda till sanning och fröjd, Hvar en till att sin lycksalighets höjd. Bland mörker, villfarelser, svaghet och fel, Som blifvit de tänkande jordmaskars del, Uppgår dock en stråle, ett ljus är här satt, Att lysa oss ut från vår eländes natt; Den rena, osmittade verkliga dygd, eviga grunder och sanningar byggd, Ar den, som vår endaste sällhet utgör, Oss fram till den sanna lycksalighet för.

Med denna verldsåsigt har hon ock för det mesta känt sig tillfredsställd. Dock icke alltid. Hennes själ, som ej sällan våldsamt hänfördes af ögonblickets ingifvelser och intryck, mägtade ej orubbligt fasthålla denna ehuru sjelfvalda åsigt; ej heller med densamma och med dess slutföljder åtnöjas. Hon hade, som vi sett, bortkastat religionens tros-stege och, i stället tillgripit den tankestege, hennes egen eller tidens sens-commun-filosofi erbjöd. Men hunnen till dennas öfversta steg, såg hon der framför sig icke en efterlängtad himmelsk och färgrik förklaring öfver både tid och evighet; utan i dess ställe den enkla och klara, men för mångens öga kalla, kala, t. o. m. ödsliga utsigt, som forntidens stoicism och dåtidens naturalism erbjödo. Hennes vänner hade, som nämndt är, låtit sig dermed nöjas och likväl känt sig till ädel verksamhet uppmanade. Likaså gjorde väl som oftast fru Nordenflycht sjelf, i synnerhet så länge någon bland dessa vänner stod stödjande och styrkande vid hennes sida. Hon var dock alltför mycket både qvinna och skaldinna för att alltid kunna af denna naturreligion eller stoicism känna sig tillfredsställd. Lemnad åt sig sjelf och vid svårare pröfningar, började hon stundom betvifla dess läror, stundom att alldeles förkasta dem; – dem liksom alla andra, både filosofiska och religiösa. Dylika tidtals förekommande brytningar voro förfärliga. Tviflande om allt och troende på intet, kände hon sig högst olycklig. Med ångestrop, pressade ur djupet af ett förtvifladt hjerta, utbrast hon: lycklig den, som kan förtrösta fars och farfars gamla bibeltro ! Lycklig ock den, som kan förtrösta naturens ljus och eget förnuft, och derför lugn och trygg följer dessas föreskrifter! Lycklig till och med den, som tror hvarken Gud eller odödlighet, utan glad och obesvärad tillfredsställer alla sina önskningar! Men olycklig den, som icke har någon fast grund för sina tankar; den, som trängtar efter ljus, men icke finner något; den, som vill glädja sig åt tron Gud och dygd, men fruktar, att båda äro bedrägliga irrbloss. Ur detta tviflets mörker, dessa förtviflans stormar blef hon dock som oftast räddad genom den i hennes hjerta, oaktadt alla motsägelser, dock alltid lefvande tron på Gud och odödlighet; dessa odalsanningar som Rydelius, dessa medfödda ideer, som Cartesius och Leibnitz kallade dem. Också hos fru Nordenflycht voro de medfödda och till ett lif, som kraftfullt kämpade för sin tillvaro. Ur tviflets natt framglänste de snart ånyo som räddande stjernor, och hon öfverlemnade sig då återigen och förtröstansfullt åt deras ledning. Detta gjorde hon likväl icke på grund af några teologiska eller filosofiska tankeslut, utan enligt sitt skaplynne till följe af den känsla, för hvilken nämnde läror äro natur-nödvändigheter, äro menniskoandens postulater; och dessutom också hon till följe af det hopp, som mägtar tro utan att se, och af den själsstämning, som, ju samvetsgrannare den lyder dygdens läror, desto klarare förnimmer deras sanning och gudomliga ursprung. Med sådana återvaknade känslor i hjertat, återvände hon med förnyad styrka till sina vanliga åsigter och utbrast: Jag vill härvid stödja mig, Ehur mitt lefnadslopp ila. motgångs eller lyckans stig Vid Gud och dygden skall jag hvila. Odödligheten för mig står; Stor sak, hur tiden än försvinner; Om den i sorg ell fröjd förrinner, Först jag det sanna målet når. Liksom många den och andra tiders tänkare, tog hon från religionen och från den spekulativa filosofien sin tillflykt till moralen, såsom innebärande det enda allmängilltiga, man kunde veta om menniskors förhållande till Gud. Moraliska tankar, skref hon, äro dock en skymt af det eviga ljuset. Moralen blef fördenskull stödjepunkten för hennes åsigter och handlingar, och att framhålla dess sanning och skönhet bästa sättet att, främja menniskoslägtets förädling och lycka. At dessa ämnen egnade hon ock sitt skriftställeri, och utvecklade dervid ett rikt förråd af teoretiska kunskaper, praktisk erfarenhet, skarp blick, stor fyndighet, och framför allt en ren och fin rättskänsla. Det finnes inom menskligt bröst, inom menskligt samhällslif, få ljusa eller mörka sidor, få dygder eller laster, som icke hennes spanande blick upp

« FöregåendeFortsätt »