Sidor som bilder
PDF
ePub

täckte och hennes brinnande nitälskan framdrog, hvar efter sin art, till beröm eller bestraffning 1). Samlingen af sådana dikter skulle blifva ganska stor och tillika ganska hedrande för henne, både som mennika och författarinna. De verkade ock förädlande på allmänna tänkesättet; ty skrifna med för den tiden ovanlig grad af snille och värma, och vanligtvis lämpade till allmänt kända melodier, blefvo de mycket älskade och sjungna, och ingjöto i månget bröst skaldinnans kärlek till dygd och sanning. Rummet tillåter ej att införa vidlyftigare utdrag, dock må till prof några bland de kortare epigrammerna meddelas.

1.

Ett quickt och bittert skämt i sällskap mest behagas; Men vakta dig för tungans fina mord!

Sälj vänskap, dygd och frejd ej för ett artigt ord, Och låt ditt hjerta ej utaf ditt vett bedragas!

2.

Låt andras oförrätt ditt sinnes ro ej bry!

Det är ett svaghetsprof på menskors ondska klaga. Hvarthän i verlden vill du fly,

Om du ej dårskap kan fördraga?

3.

Döm lindrigt andras fel! Sker dig ej samma rätt, Var lika mild och öm i ord och lefnadssätt!

4.

Att sina tankar kunna dölja
Det kallas klokhet i vår bygd.
Att ej behöfva hjertat hölja
Det är en ändå större dygd.

5.

Af allt, hvad jordiskt är, hör ingenting oss till! Hvad kan då kallas mitt? blott hvad jag gör och vill!

1) Med tidens politik och partier har hon dock nästan aldrig sysselsatt sig.

Såsom vi se, finner man stundom i hennes skrifter åtskilliga tankar, som sedermera blifvit genom fru Lenngrens snille och behag utvecklade till än större skönhet och sanning. Fru Nordenflycht, fru Lenngren och Fredrika Bremer! huru många sanna, rena och ädla tankar hafva icke dessa tre qvinnliga snillen ingjutit hos svenska folket.

Ej få bland fru Nordenflychts dikter härleda sig från och syfta på hennes egna och personliga åsigter och öden; t. ex. då hon ena gången lofsjunger, andra gången fördömmer kärleken; båda delarna med glödande värma och på fullaste allvar, och allt efter den rigtning, de brusande känslorna för tillfället togo. Knappast har dock någonting så ofta och häftigt inverkat på hennes författareskap, som harmen öfver det sätt, hvarpå man ville hindra qvinnan från vitter och vetenskaplig bildning; och öfver det sätt, hvarpå mången tadlade hennes egen sysselsättning med dylika ämnen. I visst fall var hon den, som först framträdde med de läror, hvilka sedermera blifvit utvecklade till den s. k. qvinno-emancipationen; och hon vann för dem redan på sin tid många anhängare, och i synnerhet Gyllenborg. Bitterheten och orättvisan af det klander, som mot henne och mot hennes sysselsättningar stundom rigtades, har han beskrifvit, genom att låta en hennes motståndare utbrista i följande ord:

Hvem bryr sig om en fru, som mäter sol och jord,
Och icke mäter fram till sitt och folkets bord?
Jag kan förarga mig på våra unga snärtor,
*Som fladdra på visit, bal, bollhus och konserter,*
De läsa bok på bok och kunna dock till slut
Ej koka sig en bit, ej väƒva sig en klut.
Hur tiden skiftar sig! Jag kan min farmor minnas,
Ej någon verldslig bok hos henne skulle finnas.
Sitt hushåll skötte hon, och veckan, förr'n hon dog,
Hon sina psalmer sjöng och sina pigor slog.
Välsignad blef hon ock för sådant ärbart sinne;

Tre stora valnötsskåp med allt för kostbart linne
Hon lemnat efter sig. o. s. v.

Efter denna teckning af förra tiders tänkesätt prisade Gyllenborg fru Nordenflycht, som vågade förena mannahufvud med qvinnohjerta, och han uppmanade henne att förakta det vanliga pratet mot kunskapsrika fruntimmer. Hon följde hans råd gerna och uppträdde äfven sjelf till strid, mot hvad hon ansåg vara en orättvisa mot sitt kön och mot sin person. Hon var stolt öfver sitt vetande och tyckte, att också Sverige borde vara stolt öfver att hafva någon, som liknade utländningarnes qvinnliga ryktbarheter, en Dacier, en Scuderi m. fl. och hon dolde ingalunda denna sin stolthet. Hon tvekade ej heller att mot hvem som häldst gripa till vapen, när det gällde att försvara sitt kön, sig sjelf och sina åsigter. Hon anföll sjelfva Rousseau, för hans ringaktning af qvinnokönet, men berömde deremot den svenske häfdeforskaren Stjernman, som samlade uppgifter om Sverges lärda fruntimmer; och likaså den svenske skalden Kolmodin, som besjungit bibelns ryktbaraste qvinnor. Sina egna skrifter tillegnade hon än åt Lovisa Ulrika, än åt några riksrådinnor, än åt alla hoffröknarna, och uppmanade dessa sednare att försvara könets rättigheter och derigenom ock sina egna personer, sina egna kunskaper, sin egen bildning. Många fruntimmer tadlade dock, som nämndt är, hennes sysselsättning med penna och bok såsom hinderlig för uppfyllandet af qvinnans egentliga pligter. Men dessa motståndarinnor utmanade hon formligen och offentligen till täflingsförsök, hvilkendera kunde bäst sköta sitt hushåll, * de, som föraktade, eller hon, som älskade kunskaper och vitter sysselsättning.

Mot de män, som ville qvarhålla qvinnan i okunnighetens mörker och sysselsatt blott med vagga, spinnrock och kök, mot dessa var hon än mer förgrymmad. Hon kallade dem herrar Matvett och påstod, att deras åsigter voro alster af nedrig af

und i svaga mannahjernor; och lyckönskade dem att få till hustrur blott dumma fjollor.

Troligtvis var det ock erfarenhet om det mot henne rigtade tadlet, som dref den för opraktiskhet kända skaldinnan att till dess vederläggande utveckla den förmåga och det behag, som utmärkte hennes förut omtalade aftonkretsar.

Oaktadt allt, hvad hon härom skref och beslöt, gjorde sig dock de ursprungliga, de starkaste anlagen emellanåt gällande. Från verldens och sällskapslifvets buller, och från hushållets bestyr flydde hon med glädje till sina älskade böcker och helsade dem med följande ord:

Du vishetssamling, du förnuftets bästa föda,
Du ledsna stunders bot, du ädla sinnens ro!
Hur trygg kan jag bland er, I stumma vänner, bo,
Som synas utan smink, och vinnas utan möda.

Med lika stor glädje helsade hon äfven naturen och ensligheten och sjöng:

Kom aftonstjerna snart att båda
De bästa stunder af mitt lif!
När stillhet öfver allt får råda,
Uppvakna mina tidsfördrif.

Ännu en anmärkning! Fru Nordenflycht var stolt öfver sitt författareskap. Hon hade dertill utom det poetiska också ett annat skäl. Det var hon, som efter Dalins på slutet ofta jollrande poesi, återgaf en högre och ädlare anda åt svenska skaldekonsten och derigenom ock åt svenska folket. Med den konstnärliga lagern på hennes hjessa bör derföre ock sammanflätas den eklöfskrans, som tillkommer hvarje fäderneslandets välgörare och i synnerhet den, som upplyst, renat och förädlat sitt folk och dess tänkesätt.

Fru Nordenflycht var äfven utomlands känd och värderad. Inom Sverige voro hennes dikter mycket älskade och sjungna, men af efterverlden och t. o. m. af samtiden mindre än Dalins; ehuru

dennes i afseende på anda och renhet voro bestämdt underlägsna. Orsaken till det företräde, han dock vann, låg väl deruti, att fru Nordenflycht, med all sin lärdom och all sin kärlek för konsten, likväl aldrig mägtade tillkämpa sig någon större magt öfver språk och versbyggnad. Nästan alla hennes dikter, äfven de från sednare tider, ledo, såsom vi sett, af ställvis förekommande oegentliga ord samt tunga och trugade ordställningar. Dalin dere

mot vann och bibehöll allmänhetens tycke genom både tankens och versens lediga gång, genom uttryckets klarhet och behag samt genom det glada, skämtsamma ofta qvicka innehållet, hvilka sistnämnda egenskaper alltid behaga den stora allmänheten långt mer än allvarliga och sedelärande skrifter.

År 1753 stiftades samtidigt men oberoende at hvarandra de två litterära samfunden Vitterhetsakademien och Tankebyggare-orden. Om bådas anda och verksamhet mera framdeles. Förnämsta skriftställarne voro i det förra Dalin, i det sednare fru Nordenflycht. Om dessas inbördes förhållanden här några ord.

Dalins snille låg företrädesvis i hufvudet, fru Nordenflychts i hjertat, Dalins i formen, fru Nordenflychts i andan; Dalin beskrattade, fru Nordenflycht bestraffade dårskaperna och brotten. Dessa olikheter hafva troligen varit hufvudorsaken till den märkbara köld, som dem emellan rådde. Fru Nordenflycht kallade väl Dalin Den svenske Orfeus och hans sång om Svenska Friheten för ett mästerstycke, som med sin skönhet vann båd' väns och oväns tycke. Men hon anmärkte tillika, att man i dessa toner velat finna några fel. Hon berömde hans Svenska Argus, men tillade den önskan, »att skriftens sanningar måtte återspeglas i skriftställarens vandel, och att denne måtte sjelf iakttaga, hvad han föreskref andra.» Den anspelning, som ligger i dessa ord, torde väl till någon del vara

« FöregåendeFortsätt »