Sidor som bilder
PDF

framkallad af den köld, hvarmed å sin sida Dalin behandlade hennes arbeten. Derjemnte kan ock vågas den gissning, att fru Nordenflychts starka rättsbegrepp och finkänsliga sinne instämde i de anmärkningar, som enligt mångas uppfattning kunde göras mot Dalin med afseende, t. ex. på de vanarter, som fått hos hans lärjunge prins Gustaf inrita sig; – på den tjenstaktighet, med hvilken Dalin understödde hofvets magtutvidgnings-planer; – och på de belöningar, de befordringar, han mottog *). Att hon med ovilja betraktade hans smicker för fröken Taube, och den bittra skriftvexlingen derom, hafva vi redan berättat *). Dalin å sin sida har väl mundtligen klandrat fru Nordenflychts tunga språk och trugade ordvändningar m. m., men

1) I en skrifven visbok från medlet af 1700-talet läses följande med H. C. N. undertecknade verser. Att ju Argus med förakt Lett åt stolthet, guld och prakt, Ingen fara. Men att han dem sjelf ej skyr, Utan pojkar gerna styr, Kan väl vara. –––

Att han filosofisk är, När hans lycka synes tvär, Ingen fara. Men att han ej vrångt försmår. När han tjenst och tittel får, Kan väl vara. Om uppgiften är rigtig, skulle verserna vara föranledda af ofvannämnda förhållanden. *) 38. 11–23. Det första poetiska täflingsämne, akademien utsatte, var en sång om Karl Gustafs tåg öfver Bält. Priset tilldömdes en dansk man etatsrådet Luxdorph, som öfver ämnet skrifvit en latinsk dikt. Fru Nordenflycht hade väl ock inskickat en täflingsskrift; men lyckades icke vinna priset. Några hafva antydt som orsak dertill Dalins afund eller ovilja. Troligare är dock, att man velat främja grannsämjan genom att belöna den egna och oväntade händelsen, att en dansk man besjungit ett sådant ämne. Fru Nordenflychts täflingsskrift var ej heller af något serdeles värde. Den någon gång framkastade misstanken, att Dalin undangömt hennes arbete för att sålunda undansnilla henne sjelf en eljest troligtvis vunnen belöning, denna anklagelse är i högsta grad osannolik.

Fryæells Berätt. 45. 3

oss veterligen aldrig offentligen yttrat ett ord *)

hvarken af beröm eller tadel, ej heller haft med

henne och hennes skaldekrets (Gyllenborg undan

tagen) någon beröring, hvarken vänskaplig eller

fiendtlig. Man har som tadel mot honom anmärkt,

att fru Nordenflycht icke blef kallad till ledamot i Vit

terhetsakademien. Orsaken torde dock hafva varit

dels könet, dels det oroliga och öfverspända lynnet,

dels att akademiens verksamhet blef snart afbruten.

Märkas bör ock, att det var hufvudsakligen Lovisa

Ulrika, som bestämde valet af de personer, som

borde inkallas. Af Avazu- och Valassisorden, i

hvilken Dalin hade stort inflytande, blef skaldinnan till medlem inbjuden.

Vi hafva redan nämnt fru Nordenflychts slägtinge och vän, akademi-sekreteraren Klingenberg. Han var af alla högt värderad för stora kunskaper, klart förstånd och ädla tänkesätt. Från fru Nordenflychts ungdom hade han haft hennes förtroende och blef efter Fabricii död hennes trogne ledare, hennes förtrogne vän, och föremål för en känsla, som i qvinnans hjerta måhända gränsade till kärlek, och blef af en och annan så tolkad. Genom sin utmärkta personlighet mägtade han i någon mån tygla och leda hennes häftiga själsrörelser och har troligen på detta sätt bidragit till den lugnare hållning, som utmärkte hennes medelålder. Hon kallade honom vanligtvis sin Criton; troligtvis efter den bekante deltagaren i det sällskap, som samlades kring Sokrates. Stundom förklarade hon i sin förtjusning, att han var en jemnlike med Sokrates, med Locke och med Montesquieu. Hans tänkesätt tyckas hafva varit i det närmast de samma som Tidemans. Fru Nordenflycht har tecknat dem på följande sätt: Att tänka klokt och göra väl Är ett; vi böra ej de tvänne tingen skilja. Ju mera upplyst vett, ju mera dygdig vilja. Och såleds är en menskas rätta pligt, Som är och blir af högsta vigt, Att odla upp sin själs förmåga, Och sanning i naturen efterfråga. Hon sjelf hyste visserligen härutinnan stundom några tvifvelsmål; men utbrast hon, det är i alla fall säkert, att seglingen öfver hafvet går bättre och säkrare för den, som har kompass, än för den, som saknar all ledning. Detta öfverensstämde med hennes egen längtan efter och tro på ljuset, och på dess förädlande inverkan. Hon hade tagit till sinnebild vintergatan, och dervid till tänkespråk: lumine candor *). Denne Klingenberg afled 1757, och hans bortgång blef beklagad af flere Sverges utmärktaste personer och vetenskapsidkare *), allramest af fru Nordenflycht. Hon förklarade, att verlden hade efter hans bortgång blifvit för henne en öcken. Klingenbergs död, sade hon, har tillintetgjort mitt lugn och rubbat sammanhanget af min varelse. Denna poetiska utgjutelse blef ock en profetisk förutsägelse. Fru Nordenflychts skrifter tala högt om qvinnans sinnesstyrka och sjelftillräcklighet; hennes lefnad dock än högre om motsatsen, eller åtminstone om hennes personliga behof af ett starkt manligt stöd. Ett sådant hade hon haft efter hvarandra i Tideman, i Fabricius, i Klingenberg, Sedan den sistnämnde aflidit, och hon sålunda blifvit öfverlemnad åt egen ledning, föll hon liksom ofta förut i hvarjehanda sväfvande tankar, dystra grubblerier, pinsamma tvifvel. Efter några så tillbragta år, trodde hon sig åter finna ett nytt manligt stöd för sin själ, ett nytt värdigt föremål för sin vänskap, sin tillgifvenhet. Det var en sedermera som ekonomisk skriftställare bekant herre vid namn Johan Fischerström, en visserligen aktningsvärd och sedlig man, likväl alltför oerfaren att kunna som de äldre yännerna lugna och leda hennes häftiga känslor. År 1761 kom han till Stockholm, vid pass 23 år gammal och en varm älskare af skaldekonstens alster, och ej minst af fru Nordenflychts: dertill troligen ledd af den ädla anda, som i desamma uttalade sig. Han sökte och vann inträde i hennes umgängeskrets, och med den följd, att hans beundran för skaldeverken snart öfvergick till en lika varm beundran för skaldinnan. Deras gemensamma kärlek för vitterhet, deras gemensamma förtjusning öfver skaldekonstens sköna alster födde snart hos båda, såväl den 24 åriga beundraren som den 44 åriga skaldinnan, en ömsesidig förtjusning öfver hvarandras tänkesätt, egenskaper – och äfven personer; följden hos Fischerström af oerfarenhet, obetänksamhet och ungdomseld; hos fru Nordenflycht af hennes brusande blod och berusande inbillningskraft, hvilka icke ens den nu uppnådda medelåldern och de mångfaldiga lefnadserfarenheterna mägtat lugna. Hon såg nu i Ficherström, hvad hon fordom sett i Fabricius, en urbild af manlig fullkomlighet, och det äfven med hänsyn till andliga egenskaper och dygder. Denna företeelse, alstrade nu som då en alldeles gränslös beundran och kärlek. Med hela häftigheten af sitt lynne öfverlemnade hon sig åt denna nya känsla, hvars beskaffenhet förskönades och beslöjades genom en verklig kärlek till hans andliga företräden och dygder. Dessa känslor uttalade sig ofta; t. ex. i henmes nedanstående till honom skrifna bref"). Ni är född att godtgöra alla de olyckor, som drabbat herdinnan i norden. Ni har hittills varit föremål för min lika starka som oemotståndliga känsla; och nu är ni föremålet för hvarje min själs tanke. Jag älskar er, jag beundrar er, jag tillbeder er. Genom eder ömhet har min hydda blifvit för mig en himmel. Eder dygd, finkänslighet, styrka och likväl mildhet äro outtömliga föremål för mina betraktelser. Ni är dygdig, ni är stor; och jag tackar försynen, som åt slutet af mitt lif förbehållit den skönaste belöningen, den gifvit mig eder, eder, eder!!! Hon hade åt denne sin skyddling skaffat ett fördelaktigt arrende af Sjöö herresäte, beläget vid Mälaren och tillhörigt en grefve De la Gardie. Kort derefter säges läkaren hafva rådt henne sjelf att för helsans bättre vårdande bosätta sig på landet. Af grefvinnan Brahe hyrde hon då en liten bostad, benämnd Qvarnlöten och belägen nära Skokloster vid Mälaren och gent emot det på andra sidan liggande Sjöö. Här uppförde hon åt sig en liten boning, i både yttre och inre hänseende väl ordnad. Hon kallade den Lugnet och utmålade i sin inbillning den frid, den sällhet, hon der skulle smaka. Det var i visst fall ett motstycke till hennes boning och känslor 20 år förut i torpstugan på Lidingön. Se här de ord, med hvilka hon helsade sitt nu valda hem, sitt nu motsedda lif! Långt från den storm, som verlden skakar, I lugnet jag min hydda fäst. * Med glädjen, som mitt hjerta smakar, Naturen fägnar der sin gäst. Der skall den strid hos mig försvinna, Att vara vis och icke nöjd;

*) Man har dock gissat på Dalin som författare till en mot fru Nordenflycht rigtad tidningsartikel.

*) Af ljuset renhet.

*) Den sällsynta samlingen af dessa sorgeqväden kallas Skuggor af en förlorad vän, och innehåller dikter af fru Nordenflycht, Beronius, Creutz, Gyllenborg, Axel Gabriel Leijonhufvud, Ålf och fyra andra mindre ryktbara vitterhetsälskare. – Gjörwell har anfört det rykte, att Klingenberg varit en ami intime förlofvad med fru Nordenflycht, att han dött hos henne, att hon af sorg deröfver blifvit nästan sinnesrubbad och velat strypa sig sjelf. Af flere skäl synes oss åtskilliga delar af detta rykte högst osannolika, några alldeles osannfärdiga.

") Vetenskapsakademiens bibl. Bergianska saml. 18 s. 198.

« FöregåendeFortsätt »