net.

Der skall med stilla själ jag hinna
Att le åt verldens gyckelfröjd.

Men hvad hon der icke fann, det var just lug

Sökte hon det verkligen? Var det väl i sådan afsigt, hon valde sin blifvande boning så nära Fischerström, och med utsigt till hans? Säkert är, att genom detta grannskap blef hennes lugn icke stadgadt, utan stördt; förstördt, i synnerhet då hon efter någon tid tyckte sig märka, att hans tillgifvenhet minskades, hvilket väl ock var händelsen. Förhållandet, orsakerna äro ej till fullo bekanta. Måhända var Ficherströms känsla i grunden ingenting annat än beundran och tillgifvenhet för skaldinnans snille och tänkesätt, och att han fördenskull, när han märkte hennes känsla öfvergå till verklig kärlek, drog sig försigtigt tillbaka. Kanske ock, att äfven hans tillgifvenhet i början varit mer personlig 1); men att den snart afkyldes genom hennes tilltagande år och aftagande behag, hennes ofta påkommande giktkrämpor, hennes alltid besynnerliga och oroliga lynne. En annan sägen är, att han förlofvat sig med ett yngre fruntimmer och upprigtigt meddelat fru Nordenflycht underrättelse härom. Slutligen tillkom en annan och afgörande omständighet. Grefve De la Gardie på Sjöö var gift med en fröken Taube, en syster till konung Fredriks ryktbara älskarinna. Denna grefvinna De la Gardie åtnjöt stort anseende, bland annat också för det ädla och kraftfulla sätt, hvarpå hon försvarat några för trolldom oskyldigt anklagade personer och bidragit till att hejda dylika den tidens vidskepligheter. Väl hade också hon uppnått sina 40 år, men var dock liksom systrarna ett älskvärdt fruntimmer, och fann måhända behag i att stundom samspråka med den bildade och liflige Fischerström. Dessa omständigheter och deraf föranledda

1) Gyllenborg säger, att Fischerström var förälskad i fru Nordenflycht; att han var galen, hon oförsigtig, Uppsala Bibl., G. F. Gyllenborgs sjelfbiografi.

sqvallerrykten väckte hos fru Nordenflycht oro, sorg och svartsjuka; alla tre enligt hennes lynne och i hennes eremitlif snart drifna till den vådliga ytterlighet, som vållade det sorgliga slutet. Ett sådant hade till följe af våldsamheten och motsägelserna i hennes känslor och åsigter alltid varit en möjlighet; nu och genom sammanstötande tillfälligheter blef det en verklighet. Vid den nu påkomna pröfningen voro alla de förut stödjande vännerna Tideman, Fabricius och Klingenberg, redan borta, - och de till stöd påräknade lärorna, .naturreligionen och stoicismen, vacklade för våldsamheten af hennes stormande lidelse. Kristendomens lära om korset och om menniskans pligt att detsamma tåligt och till sin förädling bära, hade hennes stolta och våldsamma själ aldrig rigtigt underkastat sig. I sin sorg efter Fabricius hade hon med ett nära nog upproriskt sinne klagat och knotat, men icke undergifvet ödmjukat sig. Kristendomens lära om ett kommande lif hade väl hennes känsla och inbildningskraft i vackra verser besjungit, men hennes filosofiska öfvertygelse aldrig omfattat så varmt och så fast, att den nu i nödens stund gaf henne tröst, tålamod och styrka. Så blef hon utan inre eller yttre stöd stående ensam, som ett rö, svigtande för vindkasten af sina häftiga och vexlande känslor. I denna öfvergifvenhet, denna andliga natt trefvade hon ängsligt efter än den ena än den andra tröstegrunden. An sökte hon inbilla sig, att tycket för Fischerström var blott vänskap; ehuru, sade hon, denna känsla är i ett bröst sådant som mitt starkare och ömmare än hos andra menniskor. Än uttalade hon tänkesätt, som tydligen voro beslägtade mer med kärlek än med vänskap; än utbröto hennes sorg och svartsjuka i ord, som ovedersägligen ådagalade både verkligheten och styrkan af hennes lidelse. Hvad, skref hon,

Hvad har jag sett? hvad gruflig plåga!
Hvad nya ämnen för mitt qval!
Hvad olja på min olyckslåga!
Hvad öde för mitt hjertas val!
De ögon, som af ömhet brunnit,
Som ha mitt lif, min död i sig,
Ha nyss af sorg och saknad runnit
För hvem? ack för en ann än mig!

Åter höjde rättskänsla och stolthet sina röster. Hon ville ej, att Fischerström skulle af tacksamhet, af pligtkänsla eller af någon annan driffjeder än kärlek, qvarhållas vid hennes person. skref hon,

Låt dock ej Damon! dygd och ära
Dig hålla qvar i något bann!
Jag svär vid dig och hjertats lära,
Att jag det aldrig tager an.
Förr må min sorg mitt lif förtära,
Än gå i tvungen vänskap in.
Du kan min sällhet icke göra,

Om jag ej högst kan göra din.

Låt,

Under och genom dessa brytningar blef hennes själ våldsamt och oupphörligen kastad fram och tillbaka och till slut bragt ur all jemnvigt. Under eftervintern 1763 och i dylik sinnesstämning for hon en gång öfver till Sjöö, hvarest under samtal med grefvinnan De la Gardie harmen och svartsjukan utbröto med hela häftigheten af hennes lynne, hennes för tillfället tygellösa känslor. Grefvinnan bibehöll visserligen lugn och värdighet i det yttre; men skal af uppträdet blifvit så skakad, att den häftiga sinnesrörelsen tros hafva bidragit till hennes snart derefter timade död. Fru Nordenflycht for hem till sin boning, det s. k. Lugnet; men med ständigt växande stormar i sitt hjerta. Under våren 1763 förvärrades kropps- och själstillståndet mer och mer. Om hennes slutligen inträffade död och om orsakerna dertill finnas inga säkra underrättelser, men flere vexlande sägner. Den vanligaste är,

att hon, hvilken man kallat Den svenska Sappho, sökte sluta sina dagar på samma sätt som den grekiska skaldinnan, och att hon störtat sig i böljorna, men blifvit med lifvet uppdragen; - eller ock, att hon i sådan afsigt sprungit oklädd till stranden, men blifvit hejdad och tillbakaförd; och att dessa försök, det ena eller det andra 1) ådragit henne en förkylning och deraf följande bröstvattensot. En prestman, dock okallad, besökte henne under sjukdomen flere gånger. Vid besvarandet af hans meddelanden var hon dock ganska fåordig, men försäkrade sig nöjd med att dö. Nådemedlen ansåg hon ej heller nödvändiga för sin frälsning, utan hoppades också utan dém på det högsta väsendets kärlek och barmhertighet. Till hennes sjukbädd skyndade både Gyllenborg och Fischerström med råd och med vänskaps- och ömhets-betygelser. Men numera kunde ingenting gifva lif åt de domnande själskrafterna, ljus åt det mörknande sinnet, tröst åt det förtviflade hjertat; förtvifladt kanske ej minst vid tanken på den svaghet, hon visat, den skugga, som deraf skulle kastas öfver hennes minne. Hon låg för det mesta halfslumrande eller stum, utan att på de närvarandes frågor gifva något svar. Det var, som hon icke förnummit, icke velat förnimma eller besvara dem; icke ens tröstens, deltagandets ord. Hvarje sådant medförde en smärtsam påminnelse om, hvad hon häldst ville dölja för både sig sjelf och andra. Slutligen hördes från läpparna de brutna orden: jag vill hvarken ihågkomma menniskor eller blifva af menniskor ihågkommen. Dessa voro, säger man, hennes sista ord. Hon afled den 28 Juni 1763.

Dödsfallet väckte stort uppseende. För den

1) Berättelsen om dessa dränkningsförsök voro den tiden allmänt gängse. Gyllenborg har hvarken upptagit eller förnekat, utan förbigått dem med tystnad och blott i allmänhet klandrat de många osanna rykten och försmädelser, som blifvit mot skaldinnan utspridda.

kärlek till sanning, renhet och dygd, som hos svenska folket lefde, hade fru Nordenflycht och hennes sånger varit på sin tid ett bland de ädlaste uttrycken; visserligen till form och språk ännu icke fullmoget; men så mycket mer till tankens renhet och allvar, värma och djup. Med sjelfkänslans glädje och stolthet hade ock svenska folket lyssnat till denna sång, såsom till en röst ur sitt eget hjerta, ett uttryck af sitt eget ädlare sjelfmedvetande. Denna stämma hade nu förstummats och alla känsligare sinnen erforo dervid en djup sorg; ej minst öfver det bedröfliga sättet. Egenheterna och den sista tidens svaghet glömdes eller ursäktades dock vid tanken på den myckna njutning, hennes dikter förskaffat konstens och känslans vänner; den ädla anda de hos alla ingjutit. Många beundrare infunno sig ock vid begrafningen. Af Fischerström ordnad, firades den med mycken högtidlighet. I en då utdelad minnessång prisade Gyllenborg hennes egenskaper och förtjenster samt uttalade fäderneslandets och skaldekonstens förlust och de efterlefvandes saknad. I det festligt smyckade likrummet sågos framför kistan ett lagerkransadt porträtt af den bortgångna skaldinnan, och utefter sidoväggarna bröstbilder af förut hädangångna stora skriftställare, hvilka liksom helsande skådade ned på den snillrika qvinna, de nu fingo mottaga i sin krets. En ljus sommarqväll, det var den 3 Juli, gick sorgetåget till Skoklosters gamla, minnesrika kyrka, hvarest hennes stoft blef invigdt åt den sista hvilan, åt det verkliga lugnet.

Ja stoftet! men ryktet, minnet? Det ovanliga i uppträdandet och verksamheten väckte också efter hennes död ofta nog en undran, som ej alltid var beundran, och de sista uppträdena föranledde alltjemnt uttryck af klander, medömkan eller åtlöje. Ännu fjorton år efter hennes död framkastade Kellgren i skaldestycket Mina Löjen begabbande ord om den svenska Sappho, och huru hon var mer