Sidor som bilder
PDF

både ful och älskogskrank än den grekiska, hvilka speord af då rådande tidsanda ofta och under bifall och löje upprepades. Men å andra sidan höjde sig ock deltagandets, tacksamhetens och rättvisans röster. Man tycker sig förnimma en inom allmänna tänkesättet fortgående tvist mellan de olika åsigterna. Hela hennes lefnad, anmärkte några, var ju en den fullständigaste vederläggning af hennes lära om qvinnans sjelfständighet? Ja, svarade andra, men huru många snillen hafva ej likaledes och ett vida mer stötande sätt genom sin lefnad vederlaggt sina läror. Några påpekade det dystra moln, i hvilket hennes lefnadssol nedgick, och som kastade förmörkande skuggor tillbaka öfver hennes lif och framåt öfver hennes minne. Ja ! svarade andra, men om hon sjelf aflidit några år förut, eller Klingenberg några år sednare, skulle troligen hennes lefnadssol nedgått i den herrligaste glans. Några klandrade bristen på religiositet. Ja! svarade andra: men också hon var ett barn af sin tid; och de läror, hon i stället hyllade, hade i sig sjelfva flere ädla sidor och hade blifvit henne af ädla personligheter meddelade. Men, sade man, den våldsamma, stormande häftigheten! Ja! svarade andra, men af hvilka svåra pröfningar, Tidemans, Fabricii och Klingenbergs död och Fischerströms köld hade ej det ytterst känsliga hjertat slag efter slag blifvit träffadt; och den utomordentligt starka känslighet, som slutligen störtade också denna fantasiens martyr, det var dock just den, som förut, lifvad af ädla tankar, alstrat de sånger, som sin tid tröstat många andra krossade hjertan, och hos tusentals läsare ingjutit sköna, varma och förädlande tankar. Ur en dylik strid mellan olika omdömen gjorde sig dock slutligen bland ädlare sinnen deltagandets, rättvisans och tacksamhetens stämmor gällande. Kellgren sjelf ångrade och sökte försona sitt förra hån, och förklarade redan två år derefter, att fru Nordenflychts lagerkrönta namn skulle blifva odödligt länge menniskor veta värdera det, som är högt och ädelt. I likartade omdömen har ock B. E. Malmström och några sednare författare instämt. Men, hördes omigen några röster invända, men svagheterna, det sorgliga slutet! Atterbom *) har låtit henne svara med Lidners ord: Älskande hjertan, kommande tider Freden mitt minne och gråten min lott!

ANDRA KAPITLET,

SKALDEPARET CREUTz OCH GYLLENBORG 2).

Båda voro nästan jemnåriga, födda Gustaf Filip Creutz 1729, Gustaf Fredrik Gyllenborg 1731.

Båda voro af greflig börd. Creutz härstammade från en gammal finsk ätt, som gifvit fädermeslandet flere krigare, rådsherrar och högre ämbetsmän, utmärkta för personliga och medborgerliga dygder: Gyllenborg från en nyadlad slägt, af hvilken många gjort sig kända för stora själsförmögenheter och kunskaper. Båda åtnjöto god uppfostran, och inhemtade många kunskaper, serdeles språk, så gamla som nya. Creutz älskade i synnerhet den grekiska, Gyllenborg den romerska litteraturen. Man har ock velat häruti spåra deras olikhet, vare sig till anlag eller utbildning; hos Creutz till grekens finhet, smidighet och behag; hos Gyllenborg till romarens allvar, sedlighet och

*) Siare och Skalder.

*) Siare och Skalder 3:e del, räknar dem till Gustaf den 3:es vitterhetsskola. Creutz afbröt sin skaldeverksamhet redan 1763 och Gyllenborgs ryktbaraste och mest omtyckta qväden skrefvos på 1750-talet, och flere hans sednare under Gustafs tid författade skrifter voro icke i andan af den egentligaste gustavianska vitterheten. Som skalder höra begge två, Creutz uteslutande. Gyllenborg förnämligast till frihetstiden.

frihetssinne. Båda hyste varm kärlek till vitterheten och hyllade och följde de grundsatser, som fransmannen Boileau och engelsmannen Pope utvecklat, och likaså de exempel, Frankrikes skalder från Ludvig den fjortondes och femtondes tidehvarf gifvit. Båda, den ene från Åbo, den andre från Lund, kommo ungefär samtidigt eller omkring 1750 till Stockholm och ingingo i statens tjenst; snart och i nära vänskap med hvarandra, till följe af likhet i ålder, samhällsställning, tänkesätt, och böjelser. Båda följdes åt under vintrarna i hufvudstadens umgängeskretsar, under somrarna till det landtliga Skenäs. Båda blefvo snart nog intagna i den förut omtalade litterära så kallade »Tankebyggare-orden» och derigenom ock i fru Nordenflychts enskilda umgängeskrets. Båda blefvo med hänsyn till ömsesidig vänskap och gemensamma skaldeanlag kallade tvillingsstjernorna på Sveriges vittra himmel; och en annan gång och till följe af olika lynne liknade Creutz vid svanen, Gyllenborg vid örnen. Båda blefvo 1756 af riksdagen utkorade till kavaljerer, Creutz hos prins Fredrik Adolf, Gyllenborg hos kronprinsen Gustaf Båda blefvo i denna sin nya befattning af hofvet behandlade med stötande motvilja, och »fingo ej ofta deltaga i dess nöjen.» Båda ansågo likväl detta vara på sätt och vis en fördel; ty de blefvo derigenom oftare än eljest befriade från uppvaktningens tvång och tidspillan och fingo mer ostörda lefva för sina litterära sysselsättningar. Båda lyckades dock slutligen att genom egenskaper och uppförande tillvinna sig konungahusets aktning och förtroende. Båda skrefvo under dessa år, 1753–1763 sina bästa och ryktbaraste skaldestycken, om hvilka mera här nedan. Sedermera skildes de åt och inträdde på olika banor; Creutz gick som sändebud till Madrid och sedermera till Paris; Gyllenborg stannade i Stockholm som kammar- och längre fram som kansliråd.

Efter döden inträdde åter den fordna gemensamheten. Bådas ära har blifvit tolkad af samma hand. Franzén är den, som skönast och varmast besjungit Creutz samt tecknat både hans och Gyllenborgs förtjenster och minne. Annu en gemensam lott! Bådas skaldestycken voro en tid mycket lästa och beundrade, men hafva sedermera blifvit af den stora allmänheten lemnade åt glömskan. Här må de dock ingalunda med tystnad förbigås. Deras jemnte Dalins och fru Nordenflychts skrifter utgjorde skönaste och ädlaste blomman af våra då lefvande förfäders vittra bildning, högsta uttrycket af deras lefnadsvishet, käraste föremålet för deras beundran. Vi deras efterkommande i tredje och fjerde led vilja derföre betrakta dessa bilder, lyssna till dessa toner och det med lärgirighet och deltagande; – också med glädje öfver att hos våra förfäder finna en så ren, så kraftig och så ädel anda. Vi sysselsätta oss först med

GUSTAF FILIP CREUTZ.

Han egde ringa eller ingen förmögenhet. Un– der första tiden i Stockholm fick han derföre om somrarna följa vännen Gyllenborg till dennes moder, som då bodde på Skenäs, beläget i Vingåker och på stranden af sjön Kolsnaren. Här tillbragte de sina dagar i landtligt lugn och under än landtliga, än vittra sysselsättningar och nöjen; och här skrefvos ock flere bland deras berömdaste dikter. Det var ock här, som Gyllenborgs systerson, Johan Gabriel Oxenstierna, längre fram ofta vistades och författade sina skaldestycken. Huru många ädla tankar och sköna bilder hafva icke från denna punkt utgått öfver Sveriges land, samt renande och förskönande ingått i svenska folkets hjertan!

Inbjuden i Tankebyggare-sällskapet, antog Creutz ordensnamnet Medelväg och valspråket: Medio tutissimus ibis *). Detta betecknar hans, den blifvande diplomatens lynne, hvilket gerna undvek hårda brytningar, och använde i stället medlande åtgerder. Som skald var han i afseende på inbillningskraftens rikedom, språkets renhet och versbyggnadens behag både fru Nordenflycht och Gyllenborg öfverlägsen; men icke med afseende på innehållets ädelhet och kraft. Hans ryktbaraste arbete var en herdedikt i fem sånger, kallad »Atis och Camilla.» Den utkom 1761 och var på sin tid allmänt läst och beundrad, såsom det vackraste, svenska skaldekonsten dittills frambragt. Hans öfriga dikter voro få till antalet, och mindre utmärkta till formen, mindre rena till innehållet, och på svenska folkets andliga och moraliska") utveckling har han icke utöfvat något större inflytande. Tidsandan växte ock snart ifrån herdepoesien i allmänhet och från de åsigter, enligt hvilka Atis och Camilla blifvit författad, och redan 1794 var detta fordom högt prisade skaldestycke i det närmaste afallmänheten förgätet. Efter 1763 har Creutz också med ett par undantag öfvergifvit det poetiska författareskapet. Vitter läsning och vittert sällskapslif deremot voro och förblefvo i alla tider hans käraste sysselsättning, hans största nöje. Tankspridd som en boklärd och misshushållare som mången skald, var han i öfrigt en mycket älskvärd man, och åtnjöt inom Frankrikes vittra och vetenskapliga verld stort anseende. Gustaf den tredjes förtroende och nåd upphöjde honom slutligen till kanslipresident, och hans politiska verksamhet och öden kunna blott i sammanhang med denne konungs historia skildras.

*) Medelvägen är säkrast.

GUSTAF FREDRIK GYYLLEN BORG

härstammade från en slägt, af hvilken flere då lefvande medlemmar utmärkt sig genom hufvudets egenskaper; en bland dem, riksrådet Johan, tillika

") På den vittra anses den hafva i flere fall inverkat.

« FöregåendeFortsätt »