Sidor som bilder
PDF

Låt dina svaga landsmän kalla
Din dygd för hög, din lära tung och svår!
När de som stoft till jorden falla,
Ditt namn till efterverlden går.

Hans andra nyss omtalade skaldestycke Verldsföraktaren var ett ädelt, kraftigt och snillrikt utbrott af harm öfver åtskilliga dåtidens klandervärda företeelser; en harm, som oförskräckt uttalade sig, äfven när det gällde högt uppsatta personers åtgerder, t. ex. Höpken hade till fördel för Hattpartiets åsigter utgifvit en då för tiden mycket beryktad skrift: Om nyttan af öfverflöd. I sin verldsföraktare omtalade Gyllenborg med ovilja den lära, som påstod, att brist och fattigdom kunna hämmas genom prakt. Vi minnas, huru under sin vistelse på Äkerö Tessin genom inskrifter på väggarna talade om sin belåtenhet med landets ensamhet och frid. Många ansågo detta filosofiska lugn Vara tillgjordt och beräknadt på att vinna deltagande och bifall. Så trodde väl äfven Gyllenborg. I en bland sina dikter framlade han följande den verkliga lefnadsvishetens och förnöjsamhetens uppfattning af det undangömda ofta af verlden glömdå lifvets behag. Min hydda, skref han:

Min hydda liksom jag skall bygdens ordning lyda.
Jag vill dess låga vägg med ingen stenstyl pryda,
Jag vill ej synas glad, om ledsnan mig förtär,
Och ropa öfverljudt: Kom se, hur säll jag är!

Serdeles uppbragt var han mot flere under riksdagen 1760–62 förefallna uppträden *) t. ex. många adelsmäns tilltag att sjelfrådigt öfvergifva pommerska kriget och resa hem till riksdagen *) eller, som han sade, den läran att fritt ur krigets eld ett caput rymma får. Genom den poetiska inbillningskraftens förstoringsglas såg han dessa och andra i sig sjelfva mycket vedervärdiga företeelser i än mer motbjudande gestalt och målade förhållandet med följande ord,

*) 40. 162–165. " *) 40. 92–95; 104–108.

allt begrepp om ära har försvunnit.
Till den förnedringsgrad ha våra seder hunnit,
Att man sitt tänkesätt som varor håller falt,
Och tingar äran bort åt den, som mest betalt.

och han förklarade enligt Rousseau, att det var blott bland landsbygdens okunniga, obildade befolkning, man kunde finna dygd, trohet och heder. Dikten blef på sin tid mycket läst och beundrad, också inom konungahuset, som gerna såg, att Gyllenborg läste lagen också för ständerna. I ett annat hans skaldestycke, Vinterqvädet, förekommer dock en vers, som mer än alla andra blifvit älskad, upprepad, beprisad. Med varma böner och allvarliga varningar vände sig skalden till den älskade fosterbygden och sjöng:

[ocr errors]

Dessa sånger blefvo mottagna med ett omätligt jubel till följe af deras kärlek till dygd, frihet och fosterland. Några biomständigheter gjorde innehållet än mera välkommet och älskadt. De hade blifvit uppstämda af en skald, om hvilken alla visste, att hvarje hans ord kom från hans hjerta. De voro uppstämda också just under de år, då Lovisa Ulrika sökte genom stämplingar och våldsbragder tillintetgöra svenska folkets medborgerliga frihet, och då Dalin i sin ryktbara dikt omtalade, huru fyra par herdar (de fyra stånden) skulle beläggas med blå och gula tömmar och spännas för husbondens (Adolf Fredriks) vagn för att af honom sjelf köras. En hvar kan lätt förstå, med hvilken hänryckning Gyllenborgs frisinnade sånger skulle också till följe af dylika tidsförhållanden mottagas. Något hvar kände dessutom i djupet af sitt hjerta sanningen och vigten af deras innehåll, också af deras varningar. De voro ock i sjelfva verket föregångare till de likartade och än skönare sånger och uppmaningar, hvilka under en annan tid af hotande utsigter Tegnér genom sitt skaldestycke Svea ställde till svenska folket. Liksom sedermera Tegnérs, så blefvo ock på sin tid Gyllenborgs sånger öfver allt spridda, älskade och upptecknade i tusentals afskrifter, tusentals minnen och hjertan. Deras innehåll var så ädelt, att det hänförde alla. Partivännen Fersen hade Gyllenborgs skrifter liggande på sitt bord; Dalin, ehuru mindre vänligt stämd mot den nya skaldeskolan, gillade och berömde dock Gyllenborgs skrifter och egnade deras unge författare sin förekommande vänskap. Den berömde professor Porthan i Åbo gjorde Gyllenborgssånger till föremål för sina föreläsningar, och det i både etiskt och estetiskt hänseende; och Franzén har berättat om sig sjelf som student och om många sina kamrater, huru Gyllenborgs sånger, beledsagade af Porthans utläggningar, alstrade i deras unga hjertan en varm och oförgänglig känsla af sannt menniskovärde och medborgerlig dygd. Man har kallat Creutz och Gyllenborg ett par tvilling-stjernor på vår litterära himmel och med skäl, om man har afseende på deras personliga vänskap, gemensamma ungdomsöden och verksamhet. Men i afseende på anda och själsrigtning var Gyllenborg långt mer en tvillingstjerna till fru Nordenflycht. Gyllenborg uppläste en gång för henne sitt då nyss författade skaldestycke Menniskans Nöjen. Deri beskrefs den rena glädje, hjertat njuter redan under barndomsåren, icke blott af oskyldiga lekar, utan ock af redan då hägrande aningar om högre föremål. Det hette bland annat:

Förr än jag namnet Gud förstod,
Jag glädjeoffer honom tände;
Och förr än jag hans allmagt kände,
kände jag, att han var god.

Vid dessa ord afbröt honom fru Nordenflycht och utbrast: ni är poet, grefve Gyllenborg! tänk ej att blifva någonting annat; ni blir det aldrig. Grefve Creutz gör snarare lycka i verlden. Gör ni sjelf er egen lycka, blif er egen tillfredsställelse! och var säker om ett namn, mer varaktigt än gon ämbetsmans, hur högt han än stå.» Gyllenborg följde rådet, troligen också derföre, att det öfverensstämde med hans kärlek för skaldekonsten och för lugnet, och likaså med hans likgilltighet för yttre utmärkelser, och med hans ovilja mot allt lycksökeri, hans vedervilja för de stämplingar, de många föraktliga medel, han såg tillgripas af såväl hofvet som de båda partierna. Hans tänkesätt härutinnan har enligt följande hans egna ord bestått uti

Ett medfödt verldsförakt, en afsky för att trängas
lyckans skådeban, der hopen skockar sig;
En smak för enslighet, att fjerran utestängas
Från arga dårars krig.

Utan någon större egen förmögenhet, kunde han likväl icke helt och hållet öfvergifva ämbetsmannabanan, utan qvarstannade på den som kammar- och sedermera som kansliråd, dock utan att stiga, utan

att vilja stiga högre, och utan att på verksammare
sätt deltaga i de allmänna ärendernas ledning.
Det kan frågas, huruvida han häruti uppfyllde
sin medborgerliga pligt? – frågas, huruvida icke
hans orubbliga rättskänsla, fasta vilja och stora
kunskaper inneburo en bestämd kallelse till högre
verksamhet? – frågas, huruvida han ej kunnat
genom dessa egenskaper på någon bland sam-
hällets högsta platser åt sitt fädernesland bereda
större fördelar än genom sina sednare vitterhets-
alster och genom en mindre vigtig ämbetsmanna-
sysselsättning? – frågas, om det var rätt att skjuta
från sig en dylik högre kallelse och att göra
det af fruktan för bekymmer och stormar, och af
längtan efter ostörd njutning af vitterhetens nöjen
och lugnets trefnad. Gyllenborg sjelf har icke va-
rit döf för dessa frågor. I en bland sina dikter

– låter han någon vän uttala följande uppmaning.

» Låt dina gåfvors ljus i dagen lysa fram!
Du har ett öppet fält att dina dygder öfva;
Mot lastens yra svärm bör du din styrka pröfva.
En enda oförsagd kan skrämma hennes här.
Hon eger ej ett mod, som blott i dygden är.
Var säker ditt vett, du segrar, om du vågar,
Du dina pligter vet, blott du ditt hjerta frågar.

Gyllenborg förklarade sig öfvertygad om åsigtens sanning och villig att ställa sig den till efterrättelse. Beslutet fattades likväl blott på papperet, men icke i hjertat. Han egnade sig fortfarande endast åt vitterhet och vanliga ämbetsgöromål, utan att på kraftigare sätt deltaga i de strider, som vare sig under frihetstiden eller under Gustafs regering blefvo förda i politiskt och administrativt hänseende till främjande af fäderneslandets välstånd, ljus och förädling. Var detta en följd af blott längtan efter ostördt lugn och ostörd vitterhetsnjutning? Näppeligen. Oaktadt sitt blygsamma och tillbakadragna

« FöregåendeFortsätt »