Sidor som bilder
PDF
ePub

väsende, hyste Gyllenborg om sin poesi en icke ringa tanke och förmente sig 1772 vara Sverges enda namnkunnige skald. Han insåg och erkände visserligen, att hans sånger icke i någon högre grad utmärktes genom snillets eld och inbillningskraftens prakt. Men hvad han deremot kände, visste och värderade, var, att de i ovanligt hög grad utmärkte sig genom innehållets renhet, ädelhet och sanning; och han hoppades väl, att dessa dygder skulle genom egen skönhet och kraft framtränga samt välgörande inverka på svenska folkets känslor och tänkesätt, derigenom ock på dess öden. Troligt är, att han betraktade sin verksamhet som författare större och vigtigare, än den kunde blifva som ämbetsman, om ock på en högre plats; och att det var äfven denna tanke, som inverkade på hans beslut. Han ville, han hoppades måhända att genom sin personlighet och sina skrifter blifva för svenska folket någonting liknande, hvad Gamla Testamentets profeter voro för sina landsmän. Härtill har troligen också bidragit en annan känsla, nämligen den af växande tvifvel, dels om egen statsmannaförmåga, dels om den då gällande statsförfattningens användbarhet, och här komma vi till en annan sida och till en sednare utveckling af hans personlighet och öden.

Berättadt är, huru han 1756 blef af riksdagen och mot de kungliga föräldrarnas vilja förordnad till tjenstförrättande kavaljer hos kronprinsen Gustaf1); och med hvilken ovilja han liksom hans kamrater behandlades af hofvet och i synnerhet af Lovisa Ulrika; han hör ju, utbrast hon, han hör

1) Se 39. 174-192. Med rigtning till frihetstidens nedsättande säges i Siare och Skalder (3. 566.) att Gyllenborg fann obehagligt nödgas mottaga denna befattning. Gyllenborg sjelf säger, att han vid utnämningen dertill blef utom sig af glädje. B. E. Malmström. Se Vitterhetshist. 1. 348.

ju ock till la maudite race de Gyllenborg 1). Mindre än de andra påtrugade kavaljererna blef han dock föremål för konungahusets ovilja, troligtvis derföre, att han föga blandade sig i partistriderna, men deremot mycket fästade sig vid kronprinsens person. Troligen har han icke kunnat vara blind för dennes under gossåren invanda fel; men han kunde ej heller vara blind för de lysande egenskaperna; skaldesnillet Gyllenborg ej heller för skaldesnillet Gustafs rika begåfning. Varm och gemensam kärlek till vitterhet drog dem ock snart til hvarandra. Med förtjusning genomgingo de tillhopa franska skaldekonstens förnämsta alster. Den förening af smak, snille och hänryckning, hvarmed prinsen uppläste alla sköna och ädelsinnade verser, gällde i Gyllenborgs ögon som osvikligt bevis på en varm och stark kärlek till de dygder, de ädla tänkesätt, samma verser uttalade. Denna åsigt vann ökad styrka, när han såg, hur den fjorton- till femtonårige prinsen lade bort den ena efter den andra af gossårens vanarter; en företeelse, som lofvade, att den mognande mannen skulle likaledes bortlägga de fel, som hittills följt ynglingen, och att en så högt begåfvad furste skulle i framtiden blifva en högst förträfflig konung. Gustafs stora förmåga att vinna menniskor gjorde väl äfven sitt till. Troligtvis har han, och det af själ och hjerta, varit serdeles förbindlig och älskvärd i umgänget med sin för tillfället varande poetiska vän, och detta har tvifvelsutan i sin mån bidragit till de varma känslor, med hvilka denne tillbaka omfattade sin blifvande konung. Samtidigt härmed inträffade riksdagen 1760-1762, denna vedervärdiga blandning af våld och list, förhetsningar och motsägelser; detta olycksdigra alster af Lovisa Ulrikas eller Pechlins ränker, af Höpkens svaghet och vankelmod, af Karl Scheffers hugskott och af

1) Den förbannade slägten Gyllenborg.

sjelfva folkombudens oefterrättlighet. Gyllenborg hade vid sitt första inträde i verlden varit en fri

hetens ifrige försvarare. Men nämnde riksdag väckte hos honom liksom hos många andra mycken misstro till det fria statsskicket och mycket missnöje med sjelfva folkombuden. I sitt redan omtalade skaldestycke, Verldsföraktaren, bestraffade han ock dessa sednares vankelmod och mutbarhet, och det så igenkännligt och kraftigt, att det ådrog honom bittert hat af Pechlin och af dennes vänner, men deremot tillvann honom hofvets och alla rättänkandes bifall.

Till följe af nu uppräknade omständigheter började han omkring 1762 öfvergå från Hattarna, t. o. m. från frihetsmännen och till hofvet. Förändringen fullbordades och stadfästades genom reduktionsriksdagen 1765. Redan i egenskap af skald, hyste Gyllenborg mer benägenhet för hofvets och Hattarnas lysande åsigter och storartade planer, än för de nu segrande Mössornas sparsamhet och försigtiga statskonst. Aristokrat till födsel, i någon mån ock till åsigter, kunde han ej heller vänja sig vid ofrälse ståndens växande anspråk och inflytande. Missnöjet ökades, när dessa under samına riksdag verkligen tillvällade sig en afgörande öfvermagt; och än mer, då de begagnade den till åtskilliga klandervärda åtgerder, t. ex. mot Sveaborg och mot arméens flotta, och derjemnte till flere reduktioner, som utarmade några Gyllenborgs vänner och åtminstone för tillfället skadade flere landets näringar. Dertil kom, att Gyllenborgs mycket rika svärfader, en bankokassör Gottsman, blef genom någon af ständerna anställd, kanske obillig 1), efterräkning beröfvad alla sina egodelar, till stor förlust också för Gyllenborg sjelf. Sådana uppträden blefvo icke utan inflytande på dennes tänkesätt, och han

1) K. G. Malmström, hvilken mer än någon annan studerat den tidens riksdags-handlingar, anser Gottsman hafva blifvit orättvist behandlad. Han fick också 1770 en pensjon.

gladde sig mycket, när genom reaktions-riksdagen 1769 demokratiens öfvervälde krossades. Att det 1771 återigen uppträdde och med än större anspråk, väckte ånyo hans missnöje. De under åren 17651772 inträffade täta partivexlingarna ökade ock hans misstro till folkombudens hållning och hans oro för framtiden. Mer och mer syntes honom denna bäst tryggad, om ledningen af fäderneslandets öden anförtroddes åt en stark konungamagt, hälst denna snart skulle falla i händerna på en furste med så utmärkta egenskaper, som dem han visste förefinnas hos landets dåvarande kronprins. Efter Adolf Fredriks död och vid tidningen om Gustaf den tredjes snara hemkomst, uttalade han ock sådana sina förhoppningar bland annat med följande verser :

Som snö, i drifvor förd, af vårens sol förjagas,
Och löses i en flod, som jordens sköte när;
Så skall i Gustafs tid partiens magt försvagas,
Och båda sammandragas

Till ett, som Sverges är.

Du (Svea) aldrig kunnat än en konung dig begära
Med mera hug för ära,
Och mera nit för dig.

I dessa höga mål, ack! skall han hinder skåda?
Nej, Svea, gynna du de dygder hos en drott!
Att i ett lyckligt land, i blifven frie båda,
Du fri att lagligt råda,
Han fri att göra godt.

Missnöjet med tidens politiska sträckte sig ock till dess poetiska, och vetenskapliga företeelser. De två klaraste stjernorna på svenska vitterhetens himmel, Dalin och fru Nordenflycht, dessa föremål för Gyllenborgs ungdomsförtjusning, voro 1763 för alltid nedgångna; och äfven hans jemn

åriga författare hade fördunklats, förstummats, eller försvunnit. Det yngre framträdande slägtet kunde i hans ögon icke ersätta förlusterna. Bellman hade väl uppstämt många bland sina mest berömda sånger; men dessa stodo mot Gyllenborgs grundsatser i så öppen strid, att denne icke ansåg dem förtjente af någon gillande uppmärksamhet. Bergman, Ihre och Lagerbring utgåfvo ock under nämnde tid sina stora verk 1); många andra utmärktheter att förtiga. Men i sin då varande fördystrade sinnesstämning, var Gyllenborg döf för Bellmans poetiska, och blind för Bergmans, Ihres och Lagerbrings vetenskapliga förtjenster. För den spegel, skaldens af missnöje grumlade inbillningskraft framhöll, visade sig tidskiftet 1762-1772 såsom en i vittert och vetenskapligt hänseende dyster ödemark, en det svenska snillets allmänna förmörkelse. I sitt inträdes-tal i Vitterhetsakademien 1773 framlade han en afskräckande målning af nämnde demokratiska tid och påstod, att under dessa år

Snillet Sverge öfvergaf,
Och på Vitterhetens graf
Växte Dagligt Allehanda2).

Detta förhastade och mot sanningen rakt stridande omdöme har sedermera och såsom ett dräpande bevis mot frihetstiden blifvit mångfaldiga gånger åberopadt först af Gustaf den tredjes och sedermera af fosforisternas historiska skola och i allmänhet af flere sednare författare. Om dess sanning var ock Gyllenborg sjelf upprigtigt öfvertygad, och han uttalade högljuddt sin glada förhoppning, att under Gustaf den tredje skulle Sverge få hugna sig af ett tidehvarf, rikt på vitter och vetenskaplig blom

1) Verldsbeskrifningen, Glossarium Sueogothicum och Svea Rikets historia.

2) Det demokratiska Mösspartiets dåvarande tidning.

« FöregåendeFortsätt »