Sidor som bilder
PDF
ePub

string; äfven på politisk lycka och ära. Han berättar ock, att han i förväg egt kännedom om statshvälfningen 1772; men att han i dess förberedande deltagit, derom känna vi ingen uppgift. Närmaste åren derefter, har han likväl densamme flere gånger beprisat. Han kom också nu till konungahuset i ett närmare och vänskapligare förhållande än förut. Lovisa Ulrika intog honom i Vitterhetsakademien och derjemnte i sin enskilda umgängeskrets. Gustaf den tredje nämnde honom 1772 till riddare af nordstjerneorden och kort derefter till kansliråd. Han blef ock kallad till deltagande i de vittra aftonkretsarna hos konungen sjelf, hvilken han äfven sedermera under några år fick åtfölja på spektakler, kungsgårdar och resor. Under denna tid sammanskref han flere sina sednare arbeten, deribland några skådespel, på Lovisa Ulrikas eller konungens begäran och enligt deras anvisning.

Oaktadt en så nära och både vitter och personlig beröring blef dock förhållandet mellan vitterhetsidkaren Gyllenborg och vitterhetsbeskyddaren Gustaf aldrig rätt varmt och förtroligt, snarare tvärt om; och nu komma vi till det tredje skedet i Gyllenborgs historia.

Jag var, berättar han sjelf, jag var hvarken danad för eller angelägen om konungens närmare förtroende. I sjelfva verket passade de icke för hvarandra. Mannen och skalden Gyllenborgs allvar, sedlighet och ursprungliga frihetskärlek öfverensstämde ingalunda med konungens lefnadsvanor, åsigter och fordringar. Gyllenborg skulle ock svårligen kunnat beqväma sig till så högstämda loford, som dem konungen var van att från sin omgifning mottaga; svårligen låtit begagna sig till sådana underhandlingar, som dem Creutz dref med hertigen

af Aiguillon och madame Dy Barry; ej heller till sådana åtgerder, som åt konungen utfördes af Armfelt, Per Lilliehorn, Munck, Schröderheim m. fl. Häri torde man finna en bland orsakerna, hvarföre han drog sig från all politisk verksamhet under Gustafs regering, liksom förut under frihetstiden. Efter 1774 blef han ej heller af konungen ihågkommen med någon enda ordensutnämning eller ämbetsmanna-befordran; möjligt likväl, att han sjelf aldrig sådana sökt, kanske tvärtom afböjt. En berättelse säger dock, att, när till följe af riddarhusets nya indelning i klasser Gyllenborg 1779 mistade sin befattning som bankofullmägtig, begärde han till ersättning en plats vid tullsocieteten; men att Gustaf vägrade och sade: jag beklagar, att detta händt min fordna kavaljer, men det kan vara nyttigt, att man får se, huru behagligt det är att bero af ständerna och att yrka på deras rättigheter. Är 1781 återfick dock Gyllenborg genom adeln den förlorade platsen. Oaktadt en möjligtvis förevarande inre ovilja eller åtminstone köld, har konungen likväl bevarat skenet af fortfarande välvilja. Några år derefter gaf han Gyllenborg en befattning vid nummerlotteriet, och derigenom en behöflig tillökning på inkomsterna. År 1786 kallade han honom ock till medlem af Svenska Akademien. Men som skäl eller förtjenst anfördes icke några bland skaldens skönare och frisinnade ungdomsdikter, utan sången om Karl Gustafs tåg öfver Bält.

En annan sida af saken är Gyllenborgs eget uppförande med hänsyn till konungen. Han tyckes snart nog funnit sig bedragen i de första glada förhoppningarna på dennes blifvande monarkiska styrelse, liksom förut i sina förhoppningar på det fria statsskickets blifvande välgerningar. Sin egen svåra ställning mellan de båda motsatta åsigterna synes han i sitt skådespel, Sune Jarl, hafva antydt, när han han låter en bland dess

hjeltar omtala, hur olyckligt det var, att för sitt samvetes skull ej kunna deltaga i någondera partiets öfverdrifter, och att derföre vara illa anskrifven hos båda. Förhållandet till konungen blef ock tämligen kyligt. Efter 1774 har väl Gyllenborg tlere gånger och med varma ord beprisat den »odödlige» konungens snille och vitterhetskärlek, men aldrig uttalat något allmänt och högstämdt loford öfver den förut så ifrigt efterlängtade furstens egentliga regeringsåtgerder. Det ser också ut, som Gyllenborg längre fram ansett någon öfverdrift hafva legat i det sätt, hvarpå han omkring 1772 beprisade statsh välfningen och klandrade frihetstiden. Jag har, så beskref han sedermera detta sitt uppförande, jag har med hjernan berusad af revolutionens framgång med all möjlig hetta prisat densamma och uttömt min galla mot den krossade demokratien. Han bibehöll visserligen äfven sedermera en viss ovilja mot Mössorna, men den fordna kärleken till monarkien tycks hafva svalnat. I sitt inträdestal i Svenska Akademien 1786 vidrörde han icke med ett enda berömmande ord statshvälfningen 1772 ej heller några konungens regeringsåtgerder, utan blott dennes snille och nitälskan för vitterheten och modersmålet. Såsom Svenska Akademiens kansler förde han ordet den 20 December 1792 vid akademiens första högtidliga sammankomst efter Gustaf den tredjes död. I sitt då hållna 1) tal yttrade han sorg öfver förlusten af denne konung i egenskap af akademiens stiftare, beskyddare och välgörare, men icke ett ord af beröm öfver hans regentvärde, och märkligt nog ej heller om det ohyggliga sätt, hvarpå han bortrycktes. År 1795 utgaf Gyllenborg sina

vitterhetsarbeten och införde der tvänne år 1771 skrifna sånger till Gustaf den tredjes ära. I företalet anmärkte han dock, att just dessa dikter vi

1) Af akademien förut gilladt.

Fryxells Berätt. 45.

5

sade, huru tiderna förändrats, och han uppmanade sina läsare år 1795 att icke anse dessa sånger vara 1771 framkallade af begäret att smickra; ty, tillade han, när de skrefvos, voro de ett svagt återljud »af »medborgares dåvarande förtjusning öfver deras unge konung. I nämnde af honom sjelf utgifna samling förekommer intet enda af honom till Gustafs ära efter 1771 skrifvet skaldestycke. Ett bland de högsta föremålen för Gyllenborgs önskningar och förhoppningar hade varit att få bevittna det älskade fäderneslandets förkofran och lycka. I ungdomsåren hoppades han, att detta skulle ske genom den fria statsförfattningen; i mannaåren genom förstärkt konungamagt och i synnerhet genom Gustaf den tredjes person. Båda åsigterna, båda förhoppningarna hade varit så varma och starka, att de, och i synnerhet de förra, eldat honom till flere sånger. Båda förhoppningarna slogo dock felt, och vid inträdande ålderdom hade i den vägen skalden ingenting mer att vänta. Med hoppets röst tystnade ock den glada och högstämda sången. Som nämndt är, hade han visserligen under 1770-talet, och enligt hofvets önskan skrifvit några skådespel 1). Mycken skaldeverksamhet nedlade han ock i en stor samling fabler, de flesta från andra språk öfversatta; dikter, i hvilka han kunde under hvarjehanda förklädnad framställa sina tankar och känslor. Derjemnte har han ock sökt genom den uppmärksammaste granskning gifva åt sina äldre och yngre dikter all möjlig fulländning. Också blefvo hans sednaste arbeten på sin tid mycket prisade; men, som det tyckes, mindre af beundran för dem än af aktning och kärlek för deras författare. Det ryktbaraste bland dem, Tåget öfver Bält, var och förblef ett bland

1) Kgl. Bibl. Gjörwell t. P. Alströmer d. 12 Dec. 1774 beklagar Gyllenborg, som på befallning tvungits skrifva ett sådant arbete som Birger Jarl. Det författades 1774 till firande af hertig Karls förmälning.

dessa stora skaldeverk, som många berömma men få läsa. Några nya snillrika ingifvelser förnummos ej. Skaldesinnet hade blifvit kyldt genom de fyllda sextio åren och genom allt, hvad han sett och nu såg. År 1795 klagade han öfver samtidens sorgliga företeelser af än despotism, än anarki, och, skref han, vid åsynen af

Än kungars våld, än folkens yra,
Med fasa rycks jag från min lyra
Som ock, förnött, har fyllt sin tid.

Med känsla häraf lät han henne ock för det mesta hvila. Genom sin personlighet och genom minnet af de äldre skrifterna, var han dock föremål för allas kärlek och vördnad. Hyllad af sådana sin omgifnings, sin samtids känslor, genomlefde han en ålderdom, så lugn och stilla som den, hans ungdomssånger förutsagt. Kännande slutet nalkas, yttrade han sin önskan, att dödsfallet skulle blott genom en vanlig tidningsannons för allmänheten tillkännagifvas. Han afled år 1808 vid 77 års ålder. Både konungen och Svenska Akademien anslogo underhåll åt den i torftiga omständigheter efterlefvande enkan.

Gyllenborgs utseende var behagligt, i synnerhet de stora blå ögonen, hvilka talade ena gången om välvilja och mildhet, en annan gång om allvarliga och djupa tankar; så djupa, att han i dem försjunken, ofta förlorade ur sigte den yttre verlden och dess föremål, och gaf genom tankspriddhet och själsfrånvaro anledning till löjliga uppträden.

Hans vitterhet sysselsatte sig föga nästan aldrig med kärlek, detta vanliga föremål för unga skalders sånger. Enligt hans egen upprigtiga berättelse var det ej heller någon häftigare lidelse utan tycke och sansadt omdöme, som 1764 bestämde hans val af maka. Det föll på en dotter af den då för tiden rike bankokassören

« FöregåendeFortsätt »