Sidor som bilder
PDF

Gottsman, och han fick af denne till skänks tvänne landtegendomar, och deribland Bockholmssätra vid Mälaren. Här tillbragte han första sommaren af sitt äktenskap. Men året derpå kom reduktionsriksdagen 1765. Då anställdes, som nämndt är, med svärfadern en efterräkning, som slutades så, att denne dömdes att till staten återbära summor, så stora, att den förut rike mannen bragtes nära nog till tiggarestafven. De egendomar, Gyllenborg af honom fått till skänks, hade blifvit inköpta mot skuldförbindelser, som Gottsman nu mera icke mägtade inlösa. Gyllenborg hade väl detta oaktadt kunnat behålla godsen, ty han för sin person hade dem på lagligt sätt bekommit. Men deras förra egare hade utan sitt förvållande gått misste om lofvad betalning. Detta grämde Gyllenborg djupt. Han sålde derföre egendomarne och inlöste med köpeskillingen svärfaderns ifrågavarande reverser. Några ogillade och beskrattade ett sådant uppförande; men, skref han, de förra egarne fingo derigenom behålla sin förmögenhet, och jag mitt goda samvete"). Han och hans fru inskränkte sina utgifter och lefde lyckliga i känslan af ömsesidig aktning och kärlek. Gyllenborg var ock en utmärkt god make, fader och husbonde. Om sin systerson, den blifvande skalden och riksmarskalken J. G. Oxenstierna, drog han ock öm försorg, och utsåg till lärare åt honom den snillrike och kunnige Bergklint. Gyllenborg har visserligen ådagalaggt någon retlighet i fråga om eget skalderykte *) och ensidighet i bedömmande af andra partiets åtgerder. Men på hans enskilda lefnad hvilar ej minsta fläck. Hans författareskap var utmärkt genom stilens klarhet och lättfattlighet. Om vigten af dessa egenskaper har han sjelf sjungit:

*) Genom reaktionsriksdagen 1769 fick han någon ersättning för dessa förluster.

*) Siare och Skalder 6. 1. 189 berätta, att Hallman genom sin Skeppar-Rolf parodierat Gyllenborgs skådespel Birger Jarl; att Gyllenborg klagat deröfver hos konungen; att denne till straff ålade Hallman att skrifva en parodi öfver skådespelet Thetis och Pelée, till hvilket konungen ansågs hafva uppgjort planen, och att Hallman då skrifvit Petis och Telée. Fryxell har hört litteraturhistorikern Sondén berätta ungefär samma uppträde, men såsom inträffadt med Wellander.

När tanken harmsen är, att han sitt ord ej funnit,
Var viss, att han ännu ej har sin mognad hunnit,
Han lik Minerva går, när han är dagen värd;
Ur hjernan väpnad ut.

Det var ett förebådande anslag till Tegnérs ryktbara ord.

Hvad du ej klart kan säga, vet du ej.
Med tanken ordet föds mannens läppar.

Att hans författarskap var likaledes utmärkt genom rena och ädla tänkesätt, är tillförene anmärkt; äfvenså att han sjelf hade starkt medvetande af denna deras förtjenst, men att han dock öppet erkände, sig icke vara i besittning af de snillegåfvor, som tillhöra en skald af högre ordning. Sjelfkänslan fick i detta hänseende undergå en hård pröfning. Ar 1785 stod han vid 51 års ålder på höjden af ett lysande och stadgadt skalderykte. Mot honom uppträdde då den 28-årige Leopold med en offentlig och utförlig granskning af Gyllenborgs mest omtalade, och af honom sjelf mest värderade dikt, Tåget öfver Bält. Recensjonen var hållen i vördnadsfull ton och erkände skaldens och skaldestyckets många förtjenster; men gjorde ock frimodigt och öppet mot detsamma många anmärkningar, hvilka en sednare tid i flesta fall gillat. Gyllenborg vardt visserligen ej litet uppbragt öfver den unge mannens anfall, men sansade sig snart, tillstod rigtigheten af flere anmärkningar, och vidtog med anledning af dem några ändringar samt öppnade sjelf en vänskaplig brefvexling med sin granskare. Till följd af det vackra och värdiga sätt, hvarpå striden å båda sidor fördes, blef från denna stund mellan den gamle och unge skalden ingången en vänskap, som, grundad på ömsesidig aktning, mer och mer tillväxte i innerlighet och styrka. I allmänhet har Gyllenborg med varm och afundsfri kärlek hyllat de flesta skalder, hvilka på hans tid förädlade svenska språket och sången. Dalin var städse föremål för hans tacksamhet och vördnad. Oaktadt fru Nordenflychts brister som skaldinna och svagheter som menniska, förstod han dock att värdera den i båda hänseenden ädla kärman, och det var med varm känsla och hög röst han vid frånfället uttalade hennes beröm, fäderneslandets förlust och sin egen sorg; likaså och gång på gång, när ungdomsvännen Creutz bortgick. Vid sitt inträde i Svenska Akademien, när denna 1786 stiftades, uttalade Gyllenborg sin och allmänhetens sorg att vid detta tillfälle sakna Atis och Camilla8 sångare; och han gjorde det med ord och röst af så djup rörelse, att de framkallade tårar i konungens och många andras ögon*). Med beundran och kärlek fäste han sig ock vid yngre skalder, ehuru han kände sig af dem öfverträffad. Med en känsla, som erinrade om hans ungdomstillgifvenhet för den äldre skaldinnan, fru Nordenflycht, egnade han liflig beundran också åt fru Lenngren. År 1797 beslöt Svenska Akademien att genom en hedersmedalj, pensjon, gåfva eller någon annan utmärkelse ådagalägga sitt erkänmande af hennes snille, sin erkänsla för den ädla och förädlande andan i hennes skaldeverksamhet; och konungen gaf dertill med nöje sitt bifall. Fru Lenngren undanbad sig dock, hvarje sådan hedersbevisning *). Men på akademiens högtidsdag uppläste då Gyllenborg till hennes öfverraskning en till hennes ära skrifven sång *). Förhållandet till Leopold är redan berättadt. För Kellgren, behagens, ljusets och sanningens sångare, hyste han innerlig tillgifvenhet. Vid dennes begrafning voro alla hufvudstadens anseddare snillen tillstädes, äfven Gyllenborg. När jordfästningen var slut och sällskapet skulle åtskiljas, såg man den då 64-årige skalden, gripen af en oemotståndlig känsla och med tårfyllda ögon, framträda och lägga sina händer på likkistan. Det var, som ville han än en gång klappa, säger Leopold, omfamna säger Franzén den bortgångne vännen *). Under sin sednare samtid och närmaste eftertid blef Gyllenborg som skald icke af den stora allmänheten så högt uppburen som i början af sin bana. Orsaken var visserligen till en del den vanliga, att ett yngre slägte i mycket växer från det äldres tankar och känslor, åtminstone dess språk och uttryckssätt, hvilka två sednare dessutom aldrig hos Gyllenborg uppnådde någon större fulländning *). I hans skaldestycken funnos ej heller nog snille, styrka och inbillningskraft för att öfverglänsa formens fel och att dem oaktade tilltvinga sig också efterverldens beundran. Han blef dessutom snart och just inför denna efterverld öfverglänst genom det friare behaget och den större formfulländningen hos den också snillrikare Kellgren. Andra skäl tillkommo. Den gedigna kärnan i hans både personlighet och skaldskap, den sedliga renheten, det stränga allvaret och den varma frihetskärleken, passade ingendera rätt tillsammans med andan i Gustaf den tredjes tidehvarf; ej heller med andan hos sådana den tidens och äfven sednare tiders vitterhetsälskare, som mest tycka om den sång, som passar till glasens klang, men deremot finna hvarje allvarligare skaldekonst torr och tråkig. Den 20 år derefter kommande fosforistskolan var i allmänhet mycket ogynnsamt stämd mot så väl sedelära i skaldekonst som frihets-sinne i politik, hvilka åsigter dock såsom hufvudsakliga beståndsdelar ingingo i Gyllenborgs författareskap. Hänförd af ädelheten i också dessa egenskaper, gjorde väl Atterbom slutligen dem och Gyllenborg sjelf rättvisa, och det med hjertliga och högtidliga ord. Men det hela af den åsigt, fosforismen infört, har allt framgent ogillat den art af poesi, som utgjorde grundtonen i den gamle skaldens författareskap. Det är dock just denna grundton och ädelheten i densamma liksom i skaldens personlighet, som öfver hans minne kastat en långt klarare glans än några mer lyckade dikter kunnat göra. Han, skaldefadren, som han på slutet vanligtvis kallades, är en bland dessa författare, hvilka icke blott genom sina estetiska utan än mer genom sina etiska egenskaper hänfört och välgörande inverkat på sin samtid; en bland dessa skalder, som mindre förtjusat läsarens inbillningskraft än förädlat hans hjerta. De känslor, som vid dessa skaldestyckens genomläsande Franzén erfor och beskrifvit, hafvå visserligen i många andra samtida ynglingars och mäns hjertan blifvit på samma sätt väckta; – och till samma välgörande och välsignelserika verksamhet. Äfven hos det sednare slägtet har Gyllenborgs minne i samma rena och förädlande gestalt lefvat, och

*) Sv. Ak. bibliotek. Rosensteins brefvexling.

*) Svenska Akademiens protok, d. 20 Maj; 1, 15 Juni, 7 Dec. 1797.

*) Stockholms Posten d. 29 Dec. 1797. Hvarken denna sång eller ens berättelsen om dess uppläsande finnes intagen i Sv. Akad, handlingar; troligen på den anspråkslösa skaldinnans begäran.

*) Uppsala Bibl. N. v. Rosensteins brefvexl. Leopold t. Rosenstein d. 4 Maj 1795. Jfr Franzéns berättelse i Sv. Akad. handl. 2. 6. 8. Uppgiften, att Gyllenborg med utbredda armar kastat sig öfver likkistan öfverensstämmer hvarken med Gyllenborgs lynne eller med samtida berättelser.

*) Hans sednare arbeten hafva likväl i dessa hänseenden bestämdt företräde framför de äldre; i hänseende till kraft och lif dock tvärtom.

« FöregåendeFortsätt »