Sidor som bilder
PDF

framkallat uttryck af vördnad och tacksamhet. Genom det döfvande bullret af mångfaldiga politiska och litterära stormar har det tid efter annan låtit höra sin stämma och blifvit föremål för tacksamhet och vördnad. Talemän för dessa känslor hafva varit fäderneslandets sednare skalder, litterär-historiska författare samt litterära stiftelser och samfund; främst och mest dock Svenska Akademien. Åt ingen bland sina förut afgångne medlemmar hade den egnat någon serskild och fortvarande hedersbetygelse. Vid Gyllenborgs bortgång år 1808 beslöts för första gången en sådan. Det är en minnesvård, huggen af Byström och uppsatt i Klara kyrka. Den minneskrans, som i historiens tempel blifvit fästad öfver hans bild, är sammanflätad af blad, på hvilka läsas namnen Dalin, fru Nordenflycht, Creutz, Porthan, Kellgren, Oxenstierna, Franzén, Tegnér, Atterbom och B. E. Malmström.

TREDJE KAPITLET,

KARL MIKAEL BELLMAN

var en både som person och i synnerhet som skald högst ovanlig företeelse. Hans lefnad, hans sånger och de omdömen och åsigter, bägge föranledt, hafva utöfvat betydligt intryck på och de sednare tillika varit betydelsefulla uttryck af det allmänna tänkesättet hos en ej ringa del af våra landsmän. Skiftevis än klandrad eller försvarad, än ringaktad eller beundrad, har han i våra dagar (omkring 1850-–1870), varit firad mer än någon bland Sverges hädangångne vare sig regenter, statsmän, krigare eller skriftställare, och man har förklarat honom, framför andra, vara svenska folkets skald, Sverges nationalskald. Om en så utomordentligt högt uppburen person bör efterverlden erhålla så fullständig och pålitlig kännedom som möjligt. För att efter förmåga söka bereda våra läsare en sådan, skola vi låta skalden sjelf teckna sin bild genom sitt lif *) och sina sånger. De sednare utgöra hans ryktbarhet och nästan enda verksamhet. Vi skola fördenskull af de vigtigaste bland dem, så väl de mest berömda som de mest tadlade, införa ett så stort antal, att läsaren må kunna af dem och genom deras sammanställande bilda sig ett eget omdöme, öfver så väl hans person och skrifter, som öfver den inverkan, de utöfvat, de måst utöfva på hans landsmän.

BELLMANS FöRFÄDER.

Hans farfars far, den svenske stamfadern, skräddare till yrket och kommen från Bremen, hade, efter gesällvandringar genom medlersta Europa, slutligen satt sig ned i Stockholm. Dennes maka Barbara Klein, likaledes född i Tyskland, var utmärkt genom dygd, duglighet och för sin tid ovanlig bildning, hvarföre hon ock blef för unga qvinnor inom sin klass framställd som ett efterföljansvärdt mönster. Hennes son och äfven hennes sonson erhöllo i dopet förnamnet Johan Arndt, troligtvis till följe af den kärlek, slägten hyste för den ryktbare författaren af dåtidens högt värderade uppbyggelseskrift: Den Sanna Kristendomen. Det var sedermera af vördnad för besagda stammoder och för hennes egenskaper och rykte, som sonsonssonen, Karl Mikael, besynnerligt nog upphöjde henne till ett slags skyddshelgon för det bekanta sällskapet Par Brikoll.

Stamföräldrarnas äldsta son, Johan Arndt Bellman d. ä., var en ypperlig tenorsångare, skicklig virtuos på flere instrument, lycklig författare af både latinska och svenska dikter och åtnjöt derjemnte så stort anseende för lärdom, snille och uppförande, att han nämndes till den utmärkte Peter Lagerlöfs efterträdare, d. v. s. till professor i romersk vältalighet och skaldekonst. Redlig, finkänslig och i allo angenäm, var han ock af alla älskad; och hans äktenskap förljufvades genom den varmaste inbördes kärlek. Men efter fem år blef den unga makan af döden bortryckt, och den efterlefvande mannens smärta dervid så häftig och gränslös, att vännerna högligen oroades. När inga tröstande ord hjelpte, öfvertalade man honom att på tredje dagen efter begrafningen resa till Stockholm för att derigenom i någon mån skingra de dystra tankarna. Men förgäfves. Genast vid framkomsten måste han intaga sängen, och afled efter tre dagars sjukdom blott fyratiofem år gammal. Ambetsbrödernas och lärjungarnas saknad och sorg har Upmarck, högskolans då för tiden yppersta minnestecknare, tolkat i ett tal, hvilket ansågs vara ett bland de vackraste, denne mästare efterlemnat.

*) Berättelserna om många bland hans öden och handlingar, så de pris- som tadelvärda, hvila på blotta sägner. Vi hafva bland den stora skaran af båda slagen upptagit blott dem, som hans beundrare och förra lefnadstecknare tillerkänt någon vigt.

Den bortgångnes son, Johan Arndt Bellman d. y., född 1707, blef sekreterare i slottskansliet, med tittel af lagman, och älskade äfven han lärdom och vitterhet. Hans maka, Katarina Hermonius, var skön till utseende, smakfull i klädsel, behaglig i åtbörder, god, älskvärd och finkänslig i hela sitt väsende samt begåfvad med förträfflig sångröst. Deras hus var utmärkt genom ordning och gudsfruktan, der höllos dagliga bönestunder; – likaså genom välstånd, frun hade ärft någon förmögenhet; – likaså genom angenämt umgänge, både värd och värdinna voro älskvärda sällskapsmenniskor; – likaså genom umgängeskretsen sjelf, hvilken bestod af flere kunskapsrika och framstående personer. Också detta äktenskap var genom inbördes kärlek lyckligt, man frestas säga öfverlyckligt; ty det välsignades med tjuguett barn"). Liksom det äldre slägtledet dog äfven detta par samtidigt eller år 1765.

*) Enligt Karl Mikael Bellmans uppgift; Maria kyrkas dopbok upptager blott femton.

Denne lagman Bellman hade en broder, som blef svensk konsul i Cadiz och af några berömmes för angenämt väsende, hjelpsamhet och fosterlandskärlek. Han har dock blifvit för oordningar och försummelser några gånger skrapad och slutligen afsatt, åtminstone för tillfället*). Derjemnte omtalas en Joh. Martin Bellman, som 1763 var landsfiskal i Finnland, men blef afsatt för prejerier mot bönderna *); och en J. M. Bellman, som 1768 var extra ord. kanslist i general-tullstyrelsen *); – och dessutom en sidenväfvaregesäll med samma slägtnamn, hvilken för lättja och oordningar blef satt på spinnhuset *).

BELLMANS FöRSTA UNGDOM OCH FöRFATTARE-VERKSAMHET.

Hos en ättling inom slägtens fjerde led fram

trädde i märklig förening många bland de anlag och egenskaper, som utmärkte namnets äldre innehafvare; moderns och mormoderns behagliga utseende och goda hjerta; moderns och farfaderns veka och lättböjliga lynne samt musikaliska anlag; faderns och farfaderns böjelse för vitter sysselsättning; tidtals ock slägtens fromma tro och kärlek för andakts-öfningar. Hvad han deremot saknade, var stammoderns, den omtalade fru Barbaras allvar, ordning och kraft, i hvilkas ställe han snart nog visade benägenhet till det oregelbundna lefnadssätt, som tyckes hafva förefunnits hos en och annan nyss omtalad innehafvare af samma slägtnamn. Den ättling, som sålunda hos sig liksom i en brännpunkt förenade dessa anlag och egenheter, var Karl Mikael Bellman.

*) Rådsprot. d. 13 Juni 1763, d. 17 Juni 1766.

*) Rådsprot. i Just.ärend. d. 21 Sept. 1763.

*) General-tullstyrelsens protokoll d. 11 Maj 1768. Månne genom misskrifning i st. f. K. M. Bellman?

*) Bankens arkiv Riksens Ständers komissariers protok. De tre sista ovisst om af samma slägt.

Han var född den 4 Febr. 1740. De nyss omtalade föräldrarna bodde på Södermalm vid dåvarande Brunnsgatan och nästan midt emot Maria sydvestra kyrkogårdsport. Deras samhällsställning och anseende kunna bedömmas deraf, att vid deras vigsel tjenstgjorde som marskalkar, kammarrådet Wulfvenstierna och sedermera blifvande presidenten Lillienberg, och vid sonens dop som fadder kanslipresidenten Karl Gyllenborg *). Sin undervisning erhöll han dels i Maria skola, dels af enskilda lärare, bland hvilka en var så svag och oefterrättlig, att lärjungen med tillhjelp af en sin kamrat gaf honom stut. En annan lärare deremot tilldelade Bellman sjelf kännbar aga derför, att denne visade mycken ovilja mot matematik och metafysik. Bellman har sjelf beskrifvit förhållandet med följande vers:

[ocr errors]

Musik och poesi deremot voro hans älsklingsämnen. I fädernehemmet fanns en cittra, som farfadern medfört från Italien. På denna lärde sig nu sonsonen redan i gossåren och på egen hand att uttaga de melodier, han mest tyckte om, och förvärfvade slutligen stor färdighet i dess behandling. Lika tidig och afgjord var böjelsen för skaldekonst, och redan vid sjunde året började han göra vers. Man blef t. ex. mycket förvånad, när han under en febersjukdom talade långa stycken

*) Enligt kyrkoboken. I sin lefvernesbeskrifning har Bellman sjelf uppgifvit Jan Gyllenborg; – och ytterligare, att hans farmoder Elisabet Daurer stod fadder. Men denna hade redan 1709 aflidit, och det var i stället hans farmors mor; – ytterligare, att dopet troligtvis förrättades af biskop Rhyzelius; men det skedde af en prestman vid namn Wollenius.

« FöregåendeFortsätt »