Sidor som bilder
PDF

på rim; och icke blott talade utan sjöng dem på sjelfvalda eller sjelfgjorda melodier, och båda delarna på ett sätt, som väckte moderns och allas undran. Föräldrarna och deras vittra vänner ville nödvändigt bereda de ovanliga anlagen en motsvarande utbildning, och skaffade honom till enskild lärare en vitter och begåfvad man vid namn Ennes. Under dennes ledning inhemtades flere kunskaper, mest i språk; och det säges, att lärjungen slutligen kunde skrifva tyska, fransyska och engelska, t. o. m. italienska (?) – likaledes i vitterhet, så äldre som nyare; – äfven i dess utöfning. Redan som lärjunge fick han börja skrifva vers, hvilka af Ennes granskades och rättades. Så tidigt som vid femton års ålder företog han ock öfversättningar ur den pietistiska så kallade halliska psalmboken. Vid 16 till 17 års ålder ådagalade han en ovanligt rik ock lycklig skriftställareförmåga, och i tidningarna infördes flere af honom författade sånger. De flesta bland dem voro af andeligt, stundom pietistiskt innehåll, t. ex. tankar öfver yttersta domen, långfredags-tankar, öfversättningar ur Scrivers Själaskatt och ur en annan tysk uppbyggelseskrift, kallad Evangeliska Dödsbetraktelser. Sistnämnde vid 17 års ålder utförda verk tillegnade han sin moder med en öfverskrift, som bevittnade hans kärlek till henne och till ämnet. Jag vet, skref han,

Jag vet, hur högt min mor behagar,
Hvad ädelt, rent och gudligt är;
Hur samvetsfrid är henne kär,
Hur hon i all sin vandel lagar,
Att med sin Gud i vänskap stå.
Ty hoppas jag, det gunstigt tydes,
Att med dess namn mitt arbet prydes,
Den ljufsta vinst jag önskat få.

För denna mor hyste han djup vördnad och innerlig kärlek. Hans känslor för det andra könet voro ock vid den tiden af ren och ädel art. I ett vid 18 års ålder skrifvet skaldestycke agade han med kraftiga ord unga fruntimmers behagsjuka, flärd och jagt efter nöjen. Sitt dåvarande qvinnliga ideal målade han med följande ord. Nit om Gud och dygder rena, Stadigt sinne, alltid nöjd; Skild från verldens falska fröjd, Lefva tyst i ro allena, Adelt vett i ädel själ, Ogon utaf mildhet rika, Dygd och skönhetsglans tillika, Det en Iris pryder väl. I första början af sin skriftställare-bana ådagalade Bellman också mycken kärlek för Sverges dåvarande fria statsskick och skref till dess ära några verser; men öfvergick snart till alldeles motsatta åsigter, om hvilka företeelser mera, då fråga blifver om skaldens förhållande till konung Gustaf den tredje. Mest ryktbar och beprisad bland hans nu utgifna arbeten blef en från fransyskan öfversatt skrift, benämnd Undervisning, lemnad af en fader åt en bortresande son. Den innehöll en i dåtidens anda väl tänkt och skrifven afhandling, beledsagad af åtskilliga lefnads- och vishetsregler*). Som prof på tidens språk och Bellmans tänkesätt införa vi några bland dessa lefnadsregler. Haf alltid något godt för händer, och föreställ dig alltid, att Gud är närvarande, förekommas onda tankar och gerningar! En allvarsam tanke evigheten åstadkommer ett godt bruk af tiden. Var dygdig, slipper du besväret skrymta! En syndig vana är en orm, som man föder i sin egen barm.

1) Om dessa, ehuru af Bellman och i hans bok utgifna, blifvit af honom författade, synes dock ovisst.

Vinets dunster förvirra hjernan, högmodets dunster förståndet och kärlekens dunster både hjernan och förståndet. Lösaktig kärlek afbildas naken, icke allenast att dermed afmäta dess fräckhet, utan ock att lära oss, det han gemenligen till bara kroppen afkläder dem, som äro derpå begifna. Var trogen mot din öfverhet! ty din egen sä– kerhet försvinner, om dess magt försvagas. Sök ej sådant sällskap, der du är förnämst! ty deraf har du liten uppbyggelse, mindre sedeöfning och minst heder. Välj dig en maka med öronen, mer än med ögonen! och sist kom ihåg dessa tre varningar: akta din själ, din tid och din helsa; Gudi allena till ära! Detta verk tillegnade Bellman åt sin farbror, och förklarade det vara en förberedelse till sin egen förestående resa genom lifvet och dess besvärligheter och slippriga vägar; tillika ett bevis på sin fasta vilja, att med Guds hjelp sådana grundsatser sorgfälligt efterlefva. Den fordne läraren Ennes helsade verket med en framför detsamma tryckt fägneskrift och förklarade,

– – att sedeläran
Hos kloka folkslag vunnit pris.
Hon leder till den sanna äran,
Som är att dygdigt vara vis o. s. v.

En annan vän skref och lät till boken trycka ett annat förord, fullt af beröm och förhoppningar, och verket fick nya upplagor. Alla fäste sig med lifligt deltagande vid den så rikt begåfvade och så allvarligt sinnade ynglingen. Emedan fadrens tillgångar längre fram blefvo för de många barnens uppfostran otillräckliga, antog man denne hans älsta son, ehuru blott 17 år gammal, till tjensteman i banken, och lemnade honom likväl tillfälle att för inhemtande af mera kunskaper någon tid bevista Uppsala högskola. Sånger af honom blefvo tid efter annan införda i tidningarna och berömdes, i synnerhet af Gjörwell. Man lade några bland dem för den gamla mästaren Dalins ögon, hvilken hade föga att vid dem anmärka. Bellman blef till och med formligen och som s. k. ämnesven föreställd för Vetenskaps-akademien. Det skedde tillsammans med den då 35-årige kaptenlöjtnanten, sedermera blifvande vice-amiralen Nordenanckar *), en i sanning ovanligt hedrande utmärkelse för en då blott 17-årig yngling. Införandet i Vetenskaps-akademien skedde genom bergsrådet Adlerheim, en umgängesvän hos Bellmans föräldrar *); man kan föreställa sig deras och deras vänners glädje och förhoppningar.

BELLMANs öFVERGÅNG TILL BACCHANALISKT LEFNADSSÄTT OCH SKALDSKAP.

Om denna stora och oväntade förvandling samt dess orsaker och omständigheter finnas inga andra underrättelser än tvänne af honom sjelf trettiofem år derefter afgifna. Den ena lyder ordagrannt som följer.

»Ar 1759 var jag första gången plakat, # vande i min mors knä, sedan jag hos holländska ministern Marteville tagit mig ett pontaks-rus.

Jag kom hem, röd och skön,

Eftermiddagen mot fyra,
å till dagens aftonbön

Man såg # sig utstyra.

*) Bellman tillägger ock hofmarskalken Jennings; men denne hade redan året förut blifvit ledamot af akademien.

*) Enligt Bellmans egen uppgift. Akademiens dagbok innehåller likväl ingen ting derom. Det tyckes ock, som ämnesvenner, d. v. s. sådana, som tillätos öfvervara akademiens sammanträden, blifvit då för tiden antagna, utan att någon muppgift derom i dagboken infördes.

Fryæells Berätt. 45. 6

Mina systrar, pjåkiga
Med bindmössor, syntes niga,
Men jag rosenblommig stiga
Till min mor och kjortlarna.

»Min Karl Mikael», sade hon,
Hvar min gosse har du varit?
Ah min mor, jag har erfarit
En mig något stor portion.
Jaså, så, Kalle lilla!
Luta ditt hufvud ner,
Lägg dig mitt knä, jag ber
Vet, din mor vill dig ej illa!

Är det underligt, att hela min varelse, hvar minsta tanke, hvar andedrägt upplifvar min olyckliga varelse att hålla affruntimmer? Guds hämnd vare öfver mig, om jag icke blir förtjust af en gammal utsliten stubb, med alla sina trasor, sopbacken vid Packartorget! Jag ser en kärleksgudinna i hvarje % och en Astrild i hvar utkastad nedandel. En uttrampad nedkippad sko... min Gud! ... ett fruntimmers såla, hvarpå hon vandrat i Gröna Gången, ger mina ögon mera lif och vällust än den lager, hvarmed man mig medaljen hedrat.

Det andra uppträdet inträffade samma år. Jemnte en annan kamrat besökte han den ryktbare borgmästaren Renhorn på en i Stockholms hamn liggande jagt, som skulle föra denne till Arboga. I kajutan tillagades genast punch och, berättar Bellman, jag röker, jag dricker, jag somnar, jag vaknar och ser icke Maria, utan Strengnäs kyrktorn. Der landsatt utan en fyrk på fickan, träffade han genast en bekant, i »hvars svägerska, skref han, jag blef kär, ty hon var vacker som en dag; men Herre Gud! ett fruntimmer, antingen vacker som en engel eller ful som Nymanskan, har att befalla mig kyssa sina fjät. Det var på bysättningshäktet och 1794 eller året

« FöregåendeFortsätt »