Sidor som bilder
PDF
ePub
[ocr errors]

vid

på rim; och icke blott talade utan sjöng dem på
sjelfvalda eller sjelfgjorda melodier, och båda de-
larna på ett sätt, som väckte moderns och allas
undran. Föräldrarna och deras vittra vänner
ville nödvändigt bereda de ovanliga anlagen en
motsvarande utbildning, och skaffade honom till
enskild lärare en vitter och begåfvad man
namn Ennes. Under dennes ledning inhemtades
flere kunskaper, mest i språk; och det säges, att
lärjungen slutligen kunde skrifva tyska, fransyska
och engelska, t. o. m. italienska (?) likaledes i
vitterhet, så äldre som nyare; äfven i dess ut-
öfning. Redan som lärjunge fick han börja skrifva
vers, hvilka af Ennes granskades och rättades.
Så tidigt som vid femton års ålder företog han ock
öfversättningar ur den pietistiska så kallade halli-
ska psalmboken. Vid 16 till 17 års ålder ådaga-
lade han en ovanligt rik ock lycklig skriftställare-
förmåga, och i tidningarna infördes flere af honom
författade sånger. De flesta bland dem voro af
andeligt, stundom pietistiskt innehåll, t. ex. tankar
öfver yttersta domen, långfredags-tankar, öfversätt-
ningar ur Scrivers Själaskatt och ur en annan tysk
uppbyggelseskrift, kallad Evangeliska Dödsbetrak-
telser. Sistnämnde vid 17 års ålder utförda verk
tillegnade han sin moder med en öfverskrift, som
bevittnade hans kärlek till henne och till ämnet.
Jag vet, skref han,

Jag vet, hur högt min mor behagar,
Hvad ädelt, rent och gudligt är;
Hur samvetsfrid är henne kär,
Hur hon i all sin vandel lagar,
Att med sin Gud i vänskap stå.
Ty hoppas jag, det gunstigt tydes,
Att med dess namn mitt arbet' prydes,
Den ljufsta vinst jag önskat få.

För denna mor hyste han djup vördnad och

innerlig kärlek. Hans känslor för det andra könet

voro ock vid den tiden af ren och ädel art. I ett vid 18 års ålder skrifvet skaldestycke agade han med kraftiga ord unga fruntimmers behagsjuka, flärd och jagt efter nöjen. Sitt dåvarande qvinnliga ideal målade han med följande ord.

Nit om Gud och dygder rena,
Stadigt sinne, alltid nöjd;

Skild från verldens falska fröjd,
Lefva tyst i ro allena,
Adelt vett i ädel själ,

Ögon utaf mildhet rika,

Dygd och skönhetsglans tillika,
Det en Iris pryder väl.

I första början af sin skriftställare-bana ådagalade Bellman också mycken kärlek för Sverges dåvarande fria statsskick och skref till dess ära några verser; men öfvergick snart till alldeles motsatta åsigter, om hvilka företeelser mera, då fråga blifver om skaldens förhållande till konung Gustaf den tredje. Mest ryktbar och beprisad bland hans nu utgifna arbeten blef en från fransyskan öfversatt skrift, benämnd Undervisning, lemnad af en fader åt en bortresande son. Den innehöll en i dåtidens anda väl tänkt och skrifven afhandling, beledsagad af åtskilliga lefnads- och vishetsregler 1). Som prof på tidens språk och Bellmans tänkesätt införa vi några bland dessa lefnadsregler.

Haf alltid något godt för händer, och föreställ dig alltid, att Gud är närvarande, så förekommas onda tankar och gerningar!

En allvarsam tanke på evigheten åstadkommer ett godt bruk af tiden.

sin

Var dygdig, så slipper du besväret skrymta! En syndig vana är en orm, som man föder i egen barm.

1) Om dessa, ehuru af Bellman och i hans bok utgifna, blifvit af honom författade, synes dock ovisst.

Vinets dunster förvirra hjernan, högmodets dunster förståndet och kärlekens dunster både hjernan och förståndet.

Lösaktig kärlek afbildas naken, icke allenast att dermed afmäta dess fräckhet, utan ock att lära oss, det han gemenligen till bara kroppen afkläder dem, som äro derpå begifna.

Var trogen mot din öfverhet! ty din egen säkerhet försvinner, om dess magt försvagas.

Sök ej sådant sällskap, der du är förnämst! ty deraf har du liten uppbyggelse, mindre sedeöfning och minst heder.

Välj dig en maka med öronen, mer än med ögonen! och sist kom ihåg dessa tre varningar: akta din själ, din tid och din helsa; Gudi allena

till ära!

[ocr errors]

Detta verk tillegnade Bellman åt sin farbror, och förklarade det vara en förberedelse till sin egen förestående resa genom lifvet och dess besvär, ligheter och slippriga vägar; tillika ett bevis på sin fasta vilja, att med Guds hjelp sådana grundsatser sorgfälligt efterlefva. Den fordne läraren Ennes helsade verket med en framför detsamma tryckt fägneskrift och förklarade,

[blocks in formation]

Hos kloka folkslag vunnit pris.
Hon leder till den sanna äran,

Som är att dygdigt vara vis o. s. v.

En annan vän skref och lät till boken trycka ett annat förord, fullt af beröm och förhoppningar, och verket fick nya upplagor. Alla fäste sig med lifligt deltagande vid den så rikt begåfvade och så allvarligt sinnade ynglingen. Emedan fadrens tillgångar längre fram blefvo för de många barnens uppfostran otillräckliga, antog man denne hans älsta son, ehuru blott 17 år gammal, till tjensteman i banken, och lemnade honom likväl tillfälle att för inhemtande af mera kunskaper någon

tid bevista Uppsala högskola. Sånger af honom blefvo tid efter annan införda i tidningarna och berömdes, i synnerhet af Gjörwell. Man lade några bland dem för den gamla mästaren Dalins ögon, hvilken hade föga att vid dem anmärka. Bellman blef till och med formligen och som s. k. ämnesven föreställd för Vetenskaps-akademien. Det skedde tillsammans med den då 35-årige kaptenlöjtnanten, sedermera blifvande vice-amiralen Nordenanckar 1), en i sanning ovanligt hedrande utmärkelse för en då blott 17-årig yngling. Införandet i Vetenskaps-akademien skedde genom bergsrådet Adlerheim, en umgängesvän hos Bellmans föräldrar 2); man kan föreställa sig deras och deras vänners glädje och förhoppningar.

BELLMANS ÖFVERGÅNG TILL BACCHANALISKT LEFNADSSÄTT OCH SKALDSKAP.

Om denna stora och oväntade förvandling samt dess orsaker och omständigheter finnas inga andra underrättelser än tvänne af honom sjelf trettiofem år derefter afgifna. Den Den ena lyder ordagrannt som följer.

»År 1759 var jag första gången plakat, sofvande i min mors knä, sedan jag hos holländska ministern Marteville tagit mig ett pontaks-rus.

Jag kom hem, så röd och skön,
Eftermiddagen mot fyra,
Då till dagens aftonbön

Man såg folket sig utstyra.

1) Bellman tillägger ock hofmarskalken Jennings; men denne hade redan året förut blifvit ledamot af akademien.

2) Enligt Bellmans egen uppgift. Akademiens dagbok innehåller likväl ingen ting derom. Det tyckes ock, som ämnesvenner, d. v. s. sådana, som tillätos öfvervara akademiens sammanträden, blifvit då för tiden antagna, utan att någon uppgift derom i dagboken infördes.

Fryxells Berätt. 45.

6

Mina systrar, pjåkiga

Med bindmössor, syntes niga,
Men jag rosenblommig stiga
Till min mor och kjortlarna.
»Min Karl Mikael», sade hon,
Hvar min gosse har du varit?
Ah min mor, jag har erfarit
En mig något stor portion.
Jaså, så så, Kalle tilla!
Luta då ditt hufvud ner,
Lägg dig på mitt knä, jag ber
Vet, din mor vill dig ej illa!

Är det då underligt, att hela min varelse, hvar minsta tanke, hvar andedrägt upplifvar min olyckliga varelse att hålla af fruntimmer? Guds hämnd vare öfver mig, om jag icke blir förtjust af en gammal utsliten stubb, med alla sina trasor, på sopbacken vid Packartorget! Jag ser en kärleksgudinna i hvarje loppa och en Astrild i hvar utkastad nedandel. En uttrampad nedkippad sko... min Gud!... ett fruntimmers såla, hvarpå hon vandrat i Gröna Gången, ger mina ögon mera lif och vällust än den lager, hvarmed man mig på medaljen hedrat.

Det andra uppträdet inträffade samma år. Jemnte en annan kamrat besökte han den ryktbare borgmästaren Renhorn på en i Stockholms hamn liggande jagt, som skulle föra denne till Arboga. I kajutan tillagades genast punch och, berättar Bellman, jag röker, jag dricker, jag somnar, jag vaknar och ser då icke Maria, utan Strengnäs kyrktorn. Der landsatt utan en fyrk på fickan, träffade han genast en bekant, i »hvars svägerska, skref han, jag blef kär, ty hon var vacker som en dag; men Herre Gud! ett fruntimmer, antingen vacker som en engel eller ful som Nymanskan, har att befalla mig kyssa sina fjät. Det var på bysättningshäktet och 1794 eller året

« FöregåendeFortsätt »