Sidor som bilder
PDF
ePub

före sin död, som den då femtiofyra-årige Bellman på detta sätt uppfattade och beskref sina första dryckesäfventyr.

För närmaste åren efter dessa uppträden finnas nästan inga underrättelser. Hans lefnadssätt under samma tid kan dock anas, af hvad man om honom vet från 1763, d. v. s. från hans tjugutredje år. Som nämndt är, hade han 1757 blifvit i bankens tjenst antagen, men blott på prof; 1759 dock som extra-ordinarie och sedermera som kontorsskrifvare. Sin befattning i småsedelskontoret och vexelbanken har han, enligt ett sednare betyg, skött med nit och skicklighet; men i andra hänseenden gifvit mycken anledning till missnöje. Föräldrarne lefde ännu, och han hade hela tiden bott hos dem; men det oaktadt redan nu åsamkat sig skulder, som stego till 17,446 1) d. kpm. Hans anklagare, tre kamrater, kontorsskrifvare i banken, beskyllde honom icke blott för »förderfliga penningetransaktioner», utan ock för verkliga »brottmål» nämligen att hafva »olofligen tillskansat sig andras medel». Han fann ock rådligast rymma riket och begaf sig sommaren 1763 till Fredrikshall. Härifrån begärde han få göra konkurs, men ville icke återvända till fäderneslandet utan förut erhållen lejd. Sådan beviljades äfven 2), likväl, sägs det, med villkor att han skulle stå under uppsigt 3). Formlig rättegång blef anställd. Bellman dömdes väl att (tills vidare?) stå, som nämndt är, under uppsigt; men skulderna blefvo betalade och rättegången nedlaggd, båda delarna måhända genom fadrens mellankomst. Sonen fick sålunda återkomma till Stockholm; men inställde sig icke till tjenstgörning i banken. Styrelsen öfver detta verk beslöt fördenskull att honom afskeda, dels af besagde skäl, dels derföre, att han

1) Enligt andra 16,400.

2) Rådsprot. i Justit. ärender d. 28 Sept. 1763. Bibl. Ekeblads dagbok.

3) En annan sägen är, att han dömdes till arrest.

Jfr Kgl.

i hvarjehanda vinglerier lockat andra unga män. Dessa de verkliga orsakerna blefvo likväl icke i utslaget införda; troligen derföre, att man ville skona den högt aktade fadren, måhända ock den högt begåfvade sonen, hvilken ännu blott 24 år gammal kunde ändra sitt uppförande. Det hette i stället, att entledigandet blifvit beviljadt på fadrens begäran, och med beräkning, att sonen skulle i något annat verk göra bättre lycka. Man emellan anmärktes dock, att få ämbetsmän voro så väl aflönade som bankens 1). Året efter afskedet ur banken dogo både föräldrarne, och från denna tid öfverlemnade sig Bellman än mer åt bacchanaliska nöjen; ännu likväl med något återhåll. Han hade nu fått plats i manufaktur-kontoret; nämligen på förord af en äldre der anställd tjensteman, som intygade Bellmans ekonomiska kunskaper och lofvade tillse, att han skulle blifva ordentligt sysselsatt 2). År 1766 blef likväl detta ämbetsverk af de sparsamma Mössorna indraget, och Bellman sålunda tjenstlös.

År 1767 antogs han till extraordinarie kanslist i general-tullstyrelsen och befordrades året derpå till kopist. När 1771 verkets notarie anställdes vid riksdagen, uppdrogs åt Bellman att under tiden sköta dess syssla, och han fortfor dermed till den 20 januari 1772. Men från och med denna dag blef med tvärt afbrott uppdraget anförtrodt åt andra 3), och Bellmans namn förekommer ej mer i årets protokoll 4). Under åren 1772-1775 har

1) Bankens arkiv. Bankofullmägtiges protokoll d. 1 Dec. 1763; deras resolutioner d. 4 April 1764, och 11 Apr. 1770. Bankens handl. N:o 84 s. 160-169. Silfverstolpes register

öfver bankoverket.

2) Kammarkollegii arkiv.

Nov. 1764.

[ocr errors]

Manufakturkont. prot. d. 22

3) Se verkets protokoll d. 21 Aug. 1767, d. 11 Maj 1768, d. 18 Juli 1771, d. 22 Jan. 1772.

4) Protokoll för de närmsta åren saknas.

han ock från verket utgått; ovisst när 1) och af hvad orsak 2). Bellman var nu åter tjenst- och lönlös men fortsatte sitt förra lefnadssätt. Det var ock nu han friade till Wilhelmina Norman, hvarom mera framdeles.

Som vi sett, hade han varit uppfostrad i ett ordentligt och gudfruktigt föräldrahem. I sin första ungdom var det ock till religionens och sedlighetens ära, han uppstämde sina sånger, och det med mycket bifall. Vid första inträdet på utsväfningarnas bana hade han ock erhållit afskräckande varningar genom afstegens genast inträffade olycksföljder. Men allt förgäfves. Han framgick, han framstörtade med hejdlös fart på den nu beträdda banan.

Orsaken till en så plötslig och djup förändring låg blott till ringa del i yttre och allmänna tidsoch kultur-förhållanden. Några tala väl om Lucidors och Runii exempel, men ingenderas person eller poesi lockade till efterföljd. I Tyskland och omkring 1750 hade väl uppstått en ny dock kortlifvad s. k. anakreontisk skola; men dess anda var olik Bellmans och dess tillvaro honom troligtvis alldeles obekant. Snarare kunde man gissa på inverkning af några Frankrikes skriftställare. Men dessa dyrkade mer qvinnan än glaset; Bellman deremot slutligen mest det sednare, och båda delarna ofta med en cynism, som sällan fanns hos de bättre bland hans franska föregångare.

Egentliga orsaken till förändringen låg i hans egen personlighet; dels i ett sinnelag, som glömde för nöjet sin pligt, för dagen dess morgondag, för njutningen dess följder; dels ock i medfödd ytterst våldsam böjelse för qvinnan, för glaset, och i början kanske allra mest för uppsluppna muntrations-sällskap.

1) Måhända redan 1773; ty d. 19 Aug. och 15 Oktober s. å. har han i Stockholms stads konsist.protok. erhållit blott den allmänna titteln af sekter, ej af någon befattning i general-tullstyrelsen.

2) Gjörwell tyckes antyda försummade göromål.

En gång i dessa kretsar inkommen, kände han sig der genast hemmastadd, och liksom i den verld, för hvilken han blifvit skapad; den verld, den enda verld, inom hvilken han kunde rätt njuta sitt lif, rätt och fullständigt utveckla sina just för densamma egnade snillegåfvor. I dessa personliga egenskaper ligger första och rätta orsaken till den plötsliga och våldsamma öfvergången.

Att han sedermera på samma bana fortgick med växande och nästan oafbruten fart, dertill bidrogo sjelfva de ovanliga skaldegåfvorna. En gång väckta till medvetande om sin snillrikhet och styrka, läto de sig ej mer nedtystas. Och Bellman sjelf! Sedan han i sina först uppstämda dryckes-sånger engång fått höra dessas hänförande toner, kunde han ej förmå sig tillbakatränga de många deras likar, han hörde klinga i sitt inre; ej heller förmå sig att öfvergifva det tänke- och lefnadssätt, som framalstrat och kunde fortfarande framalstra sådana i sitt slag oöfverträffade mästerverk. Han kunde ej förmå sig till ett dylikt poetiskt sjelfmord; - men utsatte sig i stället för ett moraliskt, genom att öfverlemna sig åt det förslöande och förstörande dryckenskapslifvet. Till denna fortgång och utgång medverkade ock den frestelse, som både före och efter honom dragit många tusen snillrika ynglingar steg efter steg ned i förderfvets djup. Alla s. k. muntra bröder täflade om att till deltagare i sina gillen få räkna den nu 25-30 årige sångaren, hvilken då med hela ungdomsstyrkan af sitt snille förlustade sällskapet och kastade öfver dess lefnadssätt skaldekonstens förskönande slöja. Sägner omtala ock, huru han i dylika samqväm med outtömlig och oefterhärmlig qvickhet och med lika outtömliga ögonblickets ingifvelser icke blott roade utan alldeles hänförde sina åhörare. Detta skedde stundom medelst serskilda verser för hvar och en bland dem; -verser stundom så fria, så närgångna, att man, då han rätt kom i taget, utvisade betjenin

[ocr errors]
[ocr errors]

gen, för att lemna obehindradt lopp åt hans snille och infall. Naturligtvis blef han af sådana slags vänner beundrad, eftersökt, lockad, trugad samt för deras nöjes skull förförd och förstörd. Förstörd! ja, som menniska och medborgare; - men som poet? Orubbadt fortgående på sedlighetens bana, hade han blifvit en aktningsvärd man, ämbetsman, äfven skald; en Adlerbeth, Bergklint, Gyllenborg; men aldrig en Fredman. Kroglifvet hade varit honom så främmande, så motbjudande, att han hvarken kunnat eller velat besjunga det. Hans dock just för ett sådant skaldskap utomordentliga anlag hade blifvit outvecklade och Fredmans epistlar och sånger oskrifna. Hänförande kärlek till bacchanaliskt lefnadssätt var ett oeftergifligt villkor för hänförande mästerskap i dess besjungande, men tillika en oemotståndligt verkande orsak till skaldens personliga undergång 1).

En ande, som ursprungligen hade varmt älskat dygd och sedlighet, kunde dock omöjligen till alldeles motsatt tänke- och lefnadssätt öfvergå, utan att dervid också genomgå svåra själsstrider. Att föräldrarna gifvit honom ömma och allvarliga varningar, likaså att han sjelf i början känt bittra samvetsförebråelser, detta kan anas; ehuru man icke om någondera eger närmare underrättelser. Bland hans sånger finnes dock i sistnämnde hänseenden ett eller annat spår. År 1760 hade han börjat föra ett oordentligt lefnadssätt. Han kom derunder att en gång fästa sig vid den evangeliska berättelsen, huru Kristus sade till den borttagne: dina synder förlåtas dig. Tag din säng och gack! Detta grep den tjuguårige ynglingen. I en då skrifven sång, klagade han öfver att hafva fläckat sin oskuld och

1) Här, om någonsin, men på ett förfärligt sätt, besannades skaldens ord:

Was unsterblich im Gesang soll leben,

Muss im Leben untergehn.

« FöregåendeFortsätt »