Sidor som bilder
PDF

haft sin trefnad i mörksens gerningar, samt utropade:

Bort syndasäng och syndalarf,
Bort afgrundseld mot himlens värma,

Troligen var det ock under samma tid, som han skref nedanstående vers:

[ocr errors]

Men sådana samvetets ångestrop voro jemnförelsevis endast få och blefvo snart helt och hållet öfverröstade af hans egna brusande begär och af sällskapsbrödernas berusande loford och döfvande bifallsstorm. Sista från den tiden kända uttryck af en ångerfull sinnesstämning är af 1763, samma år han måste lemna banken. Att dock denna motgång väckt honom till förändradt lefnadssätt, derpå känna vi intet bevis.

Huru nu ock förhållandet må tolkas, förändringen blef stor och fullständig. Redan omkring 1766 framstod Bellman både som menniska och skald sådan, han sedermera förblef; naturligtvis med de förändringar, som ökade år och förslöade krafter jemnte andra omständigheter medförde.

Hans personliga öden äro för efterverlden af jemnförelsevis ringa vigt; men skola dock vid slutet af vår uppsats i korthet berättas. Hans bacchanaliska poesi deremot utgör en vigtig beståndsdel i vårt fäderneslands litterära och politiska historia, och skall derföre blifva främsta och förnämsta föremålet för vår fortsatta teckning.

BELLMANS FöRSTA BACCHANALISKA UMGÄNGESKRETsAR

Enskilda bjudningar oräknade, voro de säll– skap, i hvilka han från början rörde sig, af två, stundom med hvarandra sammanblandade, dock i visst fall olika slag, källarens eller krogens; för att benämna dem efter skådeplatserna för hvarderas möten. Det förra bestod af medlemmarna i Bacchi-orden; och det sednare af det Movitz-Mollbergska sällskap, som i Fredmans Epistlar omtalas. Hvartdera förtjenar sin egen beskrifning.

KÄLLARE-SÄLLSKAPET ELLER BACCHI ORDEN.

Dess flesta medlemmar voro obetydliga eller åtminstone för efterverlden obekanta personer och tyckas hafva bestått af sådana mest till medelklassen hörande män, som älskade muntra gillen, men ännu icke sjunkit ned till krogen, utan förlustade sig medelst besök på källare och värdshus, och ännu hade tillgångar nog att emellanåt göra egna dylika bjudningar. Se här beskrifningen öfver en sammankomst af sistnämnde slag. Orden äro af den då nittonårige J. G. Oxenstierna l). Den 4:e Dec. 1769*). Bergklint och Kevel kommo och förmådde mig att med dem till kommissarien Lisander för att se Bellmans % tåger. Jag följde med och har ännu i all min # ej skrattat mycket. Bellman har inrättat en orden till Bacchi ära, hvaruti ingen får intagas, som ej till det minsta två gånger för allas ögon legat i rännstenen. Han håller detta kapitel ibland och dubbar riddare, allt efter som förtjenta ämnen förekomma. I qväll höll han parentation efter en död riddare, allt vers, satta efter operastycken, och han sjunger dervid sjelf och spelar cittra. Hans gester, röst och % äro oförlikneliga och föröka det nöje, man har % sjelfva versen, som alltid är vacker och innehåller tankar ömsom löjliga, ömsom sublima, alltid nya, oväntade och starka. Den 6 Dec. s. å. bevistade Oxenstierna ett annat dylikt möte och med samma känslor. Man finner ock, att en och annan ung vitterhetsidkare t. ex. Adlerbeth någon gång af nyfikenhet besökt dessa samqväm. Deras vanliga medlemmar voro dock, som sagdt är, blott obetydliga personer. Undantag härifrån äro dock Hallman och Kexel *), två Bellmans skalde- och sällskapsbröder; väl ingalunda så snillrika, dock på sin tid ryktbara, som författare af omtyckta lustspel. Folksägnen har efter sin vana utstyrt dem med några drag, ovisst i hvad grad diktade eller sanna, men angifvande allmänhetens uppfattning. Bellman, hette det, kom efter gårdagens rus en morgon in på källaren och begärde sillsalad, men kyparen svarade, att sådan icke fanns. Bellman förklarade sin ledsnad; men en i rummet sittande herre erbjöd sig afhjelpa bristen och tog upp ur fickan en pappersstrut innehållande nämnde anrättning samt förklarade sig vara alltid dermed försedd. Se! utropade då Bellman, det är att vara rangerad karl. Den främmande var Kexel, och mellan de två muntra herrarna blef från denna stund närmare bekantskap ingången. Hallman utgjorde snart tredje mannen i förbundet, hvilket plägade fira sina morgonsammankomster hos en på Kungsholmen boende apotekare, som var bekant för sitt ypperliga brännvin, och för sin rödblommiga näsa, för hvilkens skull han ock kallades Nasenblom. Detta tremanna

*) Se hans autobiografi på Uppsala bibliotek. Vi känna ej utom denna, någon annan öfver dessa möten gjord beskrifning af utom sällskapet stående person.

*) I Bellmans skrifter förekommer under denna dag ett Ceremoniel i riddarkapitlet af De två förgyllda svinen; måhända samma uppträde.

*) Man har flere gånger anfört ett berömmande omdöme öfver Kexel äfven som menniska. I skrifter från den tiden hafva vi deremot flere gånger funnit honom omtalad, visserligen som qvick och rolig, men ock som oordentlig, opålitlig och klandervärd.

[ocr errors]

förbund firades ock med den än i dag ofta hörda sången: bror Bellman, bror Hallman och bror Kevel. I Bacchi-orden voro de alla högst vigtiga personer, Bellman och Hallman som dess talare och sångare, och Kexel som ordnare af dess högtidligheter och teatraliska föreställningar. Sällskapet hade till samlingsrum först Stadshus-källaren, sedermera ock Klas på Hörnet eller Kejsarkronan i hörnet af Freds- och Drottninggatorna. Bellmans sånger och Kexels tillställningar ökade sällskapets nöjen, snart ock dess antal, så att det för att erhålla större utrymme flyttade till Börskällaren. För omvexlings skull och till ökande af nöjet började Bellman och hans muntra sällskap snart och sednast 1766 att utom vanliga sammanträden fira serskilda högtider, hvilka kallades Bacchi Ordenskapitel och tillika voro gäckande vrängbilder af statens. Man utnämnde der tid efter annan några framstående sällskaps-bröder till adelsmän, till riddare, till kommendörer; allt i Bacchi orden. De der antagna namnen och sinnebilderna äro mycket betecknande. Sjelfva orden kallades i början De Två Förgyllda Svinen, och de nya adelsmännen omdöptes t. ex. till Oehlheim, Källarcreutz, Ehrensugga, Adlerstop. Deras vapensköldar föreställde, den förstes en röd näsa i blått fält; den andres en guldbägare i rödt fält; den tredjes ett svin vid en ho; den fjerdes ett stop med en derur uppflygande örn och en derunder liggande hvalfisk, i hvars öppnade gap lästes ordet: Gutår! Tillika höllos der minnestal öfver aflidna ordensbröder, och från 1766 till 1792 har Bellman vid minst 20 dylika tillfällen skrifvit de flesta talen och verserna, stigande till minst 90 stycken. Under namn af än Bacchi Orden än Bacchi Tempel fortlefde sällskapet på ungefär samma sätt intill 1769, då det blef, som man säger, af Schröderheim omdöpt till Par Brikoll, men icke omskapadt till anda. Hertig Karl bjöd en gång hela sällskapet till sig på maskerad, hvarvid

en bland medlemmarna visade sig med det fordna
sällskapets crachan, två förgyllda svin, på bröstet.
Fere sånger från denna tid, bland hvilka några
skola framdeles anföras, vittna ock om den råa ton,
der ännu herrskade. Men omkring 1779 gjorde sig
en något anständigare hållning gällande, så att äf-
ven åtskilliga mer ansedda personer i sällskapets
nöjen deltogo. Under åren 1792–1795 inträdde i
samma rigtning än större förändring till följe
dels af förädlad tidsanda, dels genom en sällska-
pets medlem vid namn Lundström, en mycket om-
tyckt person. Sammanträdena antogo mer och mer
karakteren af en snillrik, men måttlig och sansad
sällskaps- och lefnadsglädje, och man såg nu mera
i dem deltaga många Sverges dåvarande utmärk-
tare personer.
Som prof på andan i detta sällskap vid dess
början och äfven på Bellmans skaldekonst vid den
tiden inrycka vi en bland de mest utmärkta, eller
åtminstone mest bekanta uppsatserna, nämligen ver-
serna öfver Lundholm. Mannen hade varit bränn-
vins-brännare, och Bellman berättade efter honom
som ett betecknande drag, att

[ocr errors]

När samme man i Bacchi ordens-kapitel dubbades till riddare, blefvo ceremoniel och riddared föreskrifna af Bellman på följande sätt:

[ocr errors][ocr errors]
« FöregåendeFortsätt »