Sidor som bilder
PDF
ePub

Sjelfva riddaredens ord voro följande:
Jag Lundholm, jag bedyrar:
Af brännvin min hjerna yrar,
Af brännvin är all min blod,
Och flaskan är min klenod.
I stjernan, jag nu vinner,
Mitt timglas sakta rinner.

Ack, ack, tocken stjerna... lull ...
Aj, aj, om hon vor' af gull!
Hör, Knapen han spelar!

Var, Appelstubbe, värdig! Fall ej omkull! || :

När samme Lundholm sedermera dog, hölls öfver honom parentation d. 15 Okt. 1769 medelst följande af Bellman författade ceremoniel och afskeds-qväde.

Lundholms kista ses vid ingången till koret och lyftes på sitt paradbräde af närvarande kommendörer under följande

Kor af kommendörer.
Bacchus vi dyrka,
Här är vår kyrka.
Bacchus, gjut styrka
I dina krus!

Kor af prestinnor.
Vi äro qvinnor,
Bacchi prestinnor
Och tjeñarinnor.
Uti hans hus.

(Prestinnorna niga, kommendörerna buga.)

Kor af kommendörer.

Låtom oss alla
Bacchus åkalla,
Och nederfalla

I hvar minut!

Kor af prestinnor.
Lundholm här vakat,
Vällusten smakat,

Flaskorna skakat

Och tömt dem ut.

Kor

(med ackompanjemang af klockorna)
Hör, klockorna med ängsligt dån
Nu ringa för en Bacchi son,

För riddarn Lundholm der i vrån;
Af döden uppsluken;

Se ordens-peruken!

Se stjernan på'n!

Hör klockorna vid mörksens tull!
Sof, gamle Lundholm, sof... lull-lull!
Kupido sjunger vid din mull:

Om nånsin din maka

Skull' kysst på din haka,
Hon blifvit full.

Din morgonsol brann sällan klar,
Din middag blott en skymning var,
Din näsa aftonrodnan bar:

Så rödlätt och trinder,

Af mörkblåa kinder

Hon skugga har o. s. v.

Huru mycket af dessa och dylika s. k. cermonier varit af sällskapet sinnebildligen utfördt, eller blott af Bellman på papperet framkastadt, torde nu mera vara omöjligt att afgöra.

Som talande prof icke på Bellmans skaldekonst utan på andan i detta hans sällskap äfven så sent som 1779 må följande berättas.

I Oktober nämnde år och vid ett sammanträde på börskällaren höll kornetten A. A. Stjerncrantz 1)

1) Måhända den sekreter Stjerncrantz, som (enligt Fersen 5. 148.) deltog i författandet af en mot Karl Sparre 1783 rigtad smädeskrift, som konungen och Armfelt misstänktes hafva tillställt.

en slags Gudstjenst, som parodierade statskyrkans. Se här några prof! Predikstols-versen var af följande lydelse.

O Bacchus! du, som vistas här,
Der dig till ära drickas plär;
Ty detta rum dig helgadt är.
Kom stärk nu vår strupa!
Att pimpla och supa
Är vårt begär.

0 Bacchus! blif du vår kusin.
Vi dricka skall din skål i vin.

Men tystne nu allt skrål och grin!
Se presten uppträder.

Din ankomst oss gläder.

God dag, ditt svin!

Prestens och församlingens sista ömsesidiga

helsningar bestodo i följande ord:

Presten:

Fylleriet vare med eder alla!

Församlingen: Så ock jemväl i din skalla!
Ären i nyktra eller fulla?

Presten:

Församlingen: Vi äro fulla.

som

I stället för slutordet Amen! ropades Jamen!

I detta sällskap hade ock hertig Karl ingått medlem och beskyddare och blef der mycket

prisad.

Vi veta, att inom detsamma gjorde sig dock från denna tid en anständigare ton gällande. Det var måhända en reaktion mot den anda, om hvilken nyss anförda uppträde gifver vittnesbörd.

Efter denna korta teckning af Bacchi Orden och af Bellmans skaldeverksamhet inom densamma, vända vi oss nu till den andra kretsen, till det andra föremålet för hans bacchanaliska poesi, till

KROGSÄLLSKAPET.

De flesta deri deltagande medlemmarna voro afsigkomna förrumlade personer, icke egentligen

elaka, än mindre våldsverkare eller gröfre brottslingar; utan tvärtom godmodiga men af naturen slöa eller af utsväfningar förslöade menniskor, hvilka sökte genom glaset döfva tanken på sin olyckliga belägenhet, rycka för tillfället upp sina domnade krafter och skaffa sig den njutning, för hvilken de numera voro mest känsliga, derunder obekymrade om morgondagen och om följderna; så obekymrade äfven om sedlighetens bud, som hade dessa varit dem alldeles obekanta. En enda till sällskapet nedträngande tanke eller ton från en renare, en högre verld skulle ock förstört deras nöje, gjort deras brottslighet medveten, och derigenom omöjlig att bemantla, att försköna, vare sig för deras egna eller för läsarens ögon. I detta sällskap har ock deltagit en och annan person ur högre samhällsklasser; t. ex. en ung snillrik men snart förrumlad baron Tilas, och till en tid också Elis Schröderheim, troligen ock flere andra och i synnerhet Hallman och Kexel, ehuru dessas namn ej förekommer i Fredmans år 1790 tryckta Epistlar 1). Till detta sällskap hörde ock flere qvinnor af det slag, som trifves i sådana kretsar; qvinnor, om sjelfva icke blott iskänka utan ock tömma glaset, och dessutom på sitt vis öka nöjet för de manliga kamraterna. Se här några bland de af Bellman oftast besjungna sällskapsbröderna;

Fredman, son af en förmögen urmakare, skulle idka samma rörelse; men hade snart hvarken verkstad eller ur, utan tillbragte sin mesta tid på ölstugor, stundom ock i rännstenen. Det var i dennes mun, Bellman 1768 lade epistlen n:o 23: Ack du min moder! säg hvem dig sände. Fredman hade dock försupen och utfattig aflidit redan 1767; men Bellman har sedermera ofta gömt sitt eget författarskap bakom Fredmans namn, men ock vid andra tillfällen undertecknat sig än Movitz, än Haquin Bager.

1) Måhända ville dessa herrar vid den tiden icke inför allmänheten framställas som kamrater åt Movitz, Mollberg och dylika personer.

MOLLBERG, en lång och ståtlig karl, först fabrikör, sedermera stånddrabant eller gardeskorporal, slutligen vaktmästare, tjenstgörande vid bröllop och graföl m. m. och derunder ofta tagande sjelf öfverflödigt till bästa. Han var äfven dansmästare, och det är om en hans bragd i den vägen, som Bellman sjunger:

[blocks in formation]

Der krögarmor har fisken.
Himmel, ack, se på, hur luten
Dryper af syrtuten!

Näsan tätt med blommor gjuten,
Skiner som en sol.

MOVITZ, först paraplymakare, blef derefter artilleri-korporal och slutligen näringsidkare. Hustrun var likväl den, som skötte rörelsen, under det han sjelf besökte andra krogar och värdshus, der han förplägade sig sjelf och roade gästerna med musik; ty han spelade flere instrument. Han dog 1779 af lungsot. Bellman har åt allmänheten meddelat åtskilliga tänkespråk, hvilka han utgifvit såsom de grundsatser, Movitz hyllade; t. ex.

»Democritus gret vid allt, som hände: Heraklitus skrattade åt allting. Den vise tar sig en sup vid alla lifvets händelser.

Hvad man kallar dygd, är ofta ej annat än oförmögenhet, och nykterheten nästan alltid brist på penningar eller kredit.

Den drucknes öga ser mer än filosofens. Hvad tid och möda har det icke kostat de lärda att bevisa, det jorden går omkring! Stackars narrar! Tolf supar brännvin öfvertyga derom långt kraftigare än alla deras demonstrationer.»

KRISTIAN BREDSTRÖM, skoflickare, »såg ej dagen oftare än genom buteljens botten»; KNAPEN, f. d. Fryxells Berätt. 45.

7

« FöregåendeFortsätt »