9.

Man skall i tin pallaas, o konung, till dig föra
Din brud så härlig prydd, och andra iungfrur fiere,
Af hennes leekemöör, så skaltu söner få

Uti din faders stad, som tig lehr bråda på.

10.

Till förstar skall tu them i bela verlden sätta,
Så at dit stora nampn iag aldrig skal förgiäta,

Ey barnen effter mig, ded lär förvisso skee,
At dig ett evigt låf alt folket skall betee.

Psalm 46.

Een vijsa Korahs barnas om ungdomen till at föresiunga.

.

Gud är vår starka hielp, vår tillfycht uti nöden,

Och stor bedröfvelse, som oss påkommer redan,

Dy fruchta vij oss ey, fast verlden innan kort
Förgicks och bärgen mitt i hafvet sunka bort.

2.

Om hafvet rasade så att dess svall och buller
Kullfälte stora berg, Guds stad ändå skall fuller

Med sina brunnar blij i lust och glädie ther,
Hvarsom thens högstas huus och helga boning är.

3.

Ty Gud är sielfver ther, derföre skall han blifva
Undsatt i godan tijd, men hedningarna styfva,

Förtvifla måste the; kungrijken blij förstörd,
Ja, jorden sielf förgår, när som hans röst blijr hörd.

4.

Gud Zebaoth han är med oss i alla stunder,

Och Herren vår beskyd. Kommer och seer med under, Herrens så dråplig verk och bvad han giöra kan, Samt hvad förstörning han på jorden ställer an.

5.

Then örlog stillar och i hela verlden vijda,
Kan stiffta fred och roo, så ingen mer må strida,
Then vapnen sönderslår, som bryter spitz och båg
Samt kastar vagnarne i brinnand eld och låg.

6.

Vabrer nu stilla här och eder väll besinner,
At iag är sådan Gud. som prijs på jorden vinner.
Och låff bland hedningar. Herren Gud Zebaoth
Han är vår skyd och skärm mot them oss stå emot.

Psalm 47.

Een psalm till at föresiunga Korah barns.

1.

Kom, klapper nu alt folek med händerne ihop,

Och frögdar ehr i Gud och låter derhos höra

Een glädsam, klingand röst, som liuflig stämmer op, Ty Herren är den, som förskreklig ting kan giöra.

2.

Vår Gud den högste är, een konung stor af macht, Som för sitt regiment utöfver hela jorden,

Han har ett annat folk vårt välde underlagt,

Ett folk, ett bedna folk, är till een träldom vorden.

Men oss, oss hafver han vald till sitt arfvedeel, Och Jacobs herlighet, som han fast älskar svåra,

Gud är med klar basun, med pomp och frögdespeel Upfahren och sig vijst en segerherre vara.

4.

Så låtom oss då nu, Gud, som en konung är
Utöfver jordens krets, lofsiunga och uphöija,

Lät oss förnuftelig och gladt anställa här
Een sång, een frögdesång och dermed intet dröija.

5.

Gud på sin belga stool, är för den hedna skar Een konung och regent och skall tillsammas kalla

Dem med sitt eget folk, så varder han fulsṇar Uphögd när Herranom, den ypperst bland dem alla.

Psalm 50.

Een psalm Ahsaph.

1.

Ded tahlar Herren Gud, den mächtige, och kaller

Sin verld, den han har giort, det folk som derpå boor,
I öster och så der, som solen nedergår.

Af Zion, der Gudz skeen går up, han ded befaller.

2.

Han skall ey tijga då, vår Gud, när som han kommer, Ded går förtärand eld för honom och omkring,

Een mächta starker storm, som bäfvand giör allting, Han skall all verldzlig folck förställa sina dommar.

3.

Församlar mig ihop mina heliga kära,"

Lät komma hijt till mig, som achta mitt förbund, I åtrå mehra än at offra i en lund. Himblarna skola ock förkunna domarns ähra.

4.

Hör mitt folk, Israel, låt mig bland dig betyga,
At iag är Gud, tin Gud, iag straffar ingalund
Tig för dit offer skuld, äre doch allestund
För mig fast öfver nog dina brenoffer dryga.

5.

Jag vill uthur dit huus inga oxar bortföra,

Eij bockar ur din stall, ty hvad i skogen är,
Af diur och boskap feet på bergen här och ther,
Ja, foglar tusend tals, altsammans mig tillhöra.

6.

Om mig nu hungrade, så ville iag doch icke
Tig säija derutaf, ty alt bvad som är till

På jordens krets är min. Menar tu at iag vill
Förtäbra oxakiött och bockabldet dricka?

7.

Men effter du din Gud tackoffer och betahla,

Dit löfte Herranom, i nöd åkalla mig,

Så får du spōria ded at iag vill hielpa dig, Tå, tu med lof och prijs mig skalt tillfota falla.

8.

Men deremot skall skie at Gud sålunda säijer

Till den ogudliga: Hvij taar du i din mund Till at förkunna mina rätter och förbund, Förty tu hatar tucht, min ord förkasta plägar.

9.

När som tu seer en tiuf, till honom tu tig seller,

Tu hafver ock tin deel med dem, som giöra hoor, Tin mund har ondt på tabl, tin tunga falsket stoor, Tin bror, tin moders son, them skonar tu ey beller.

10.

Sij detta giör du och ing tijger dertill stilla,

Thet menar tu, at iag skall vara lijksom tu, Men jag skall straffa tig och sättia tig det nu Så under ögonen, at tu skall fabra illa.

11.

Merker och seer det doch, I, som så Gud förgäten,
At iag icke en gång bortvijker och då är
Ingen förlösning meer. Ten som tackoffer bär,
Then vijsar iag min väg till rätta sahligheten.

4

Psalm 51.

Een psalm Davids at föresiunga, tå then propheten Nathan till honom kom, när han till Batseba ingången var

1.

Gud, för din godheet skulld, var nådelig, iag beder,

Mig, som så syndat bar, afplahna all min brått För tin barmhertighet och min missgierning leder, Två bort och rensa af all synd iag har begått.

2.

Ty mina misbedref, som mig min svaghet skyndat
Motvilligt at begå, de äre immer fort,

Mitt samvet till besvär, mot dig så har iag syndat,
O, gode Gud, alleen och mycket illa giort.

3.

Sij ded bekänner jag på ded at du må blifva

Rätt i din ord och saak, hälst då när som du står För domarn och för rätt at man dig skuld lär gifva, För ded iag brutit har, men du umgälla får.

4.

I synd är jag aflatt och födder här på jorden
Utaf en syndig säd, sij, Gud, tu hafver lust
Till sanning, som fördöld och ey är kundbar vorden,
Mig har tu vijsheet lärt, som mig för obevust.

5.

Du värdes, Herre, då med isop mig vähl skära,
At iag må varda reen, två mig at iag blijr bvijt
Som sniö om vintertijd, lät mig derhos få höra

Een sådan lust och frögd, som kan mig giöra qvit.

6.

Den sorg och hierte ångst, som mina been förkrossat, Ach frögda dem igen; dit ansicht vänd doch bort,

Se intet på min synd och lät mig blij förlossat,

Och frij för alt ded ondt, som iag mot tig har giort.