När Hector bleff uthaff the sine lagd i grafven,
Så bängde man ther up hans pautzar, sköld och glafven.
Thet bruuk är än i dagh, at man bepryda må

En frälssmans lägerstadh medh sköldar hans ock så.

Men när kan hända thet, at ingen mehr qvar finnes
Aff samma adlig släcbt på mans- eller svärdtz-liniens,
Så är i bruk at man och skölden söderslår,
På thet at ingen mehr thet nampnet taga får.

Nu som then seden är i Svea kommen rijke,
At then, som fins en man til dygd och ähran lijke,

Sampt giort sigh väl förtiänt, then gör vår nådig kung
Alt til en adelssman. Ty up, min Musa, siung!

Then högste starkast krafft uphåll vår konung fromma,
Och låte honom til en högan ålder komma,

Så fins ey större lust på jorden nånsin til
Än tiena konung Carl then elffte, from och mill.

För välförhåldne tijdh Gudh altidh bielper sina,
Som edle steen i guld af adell Svea skijner.

Dygd lijknas väl moot guld, dock guldet smältas kan,
Men dygden icke så, hon blifver man från man.

Säll Svea-svenner säll, rijk, mandombs spegel klara,
Och näst vår konung sielf, stridbahr i allan fahra,

Beträngdes milde hielp dhess bijstånd tilflycht godb,
Som för vårt fädernsland vil våga lijff och blodh,

Hvars ridderliga lust består i spess' och lantzar,
I rännand' effter ring, i zier- och hößlig dantzar;
Sampt allehanda språk i booklig konster godh,
Ty athaff öfning slijk man fattar bästa modh.

The hedna hieltar hafft en slikan lust förhänder,
Sampt högst beflijtat sigh at blifva al i sänder

Förklarat uthaff dygd, aff duga kom ju dygd,

Men boo ey duglig fans bestodh medh skam och blygd.

Sidst eder herrar all och Svea adell sköna
Högst glädie dygden sielff, ther aff I städze rööna,
At eder adlig slächt hon altidh tager lill

I ålder och förstånd aff Gudb och Herren mill.

Den beklagelige sorgen,

framstäld

när then ehreborne och mycket dygdesamme, nu hos Gudh salige hustr. Anna Depken,

den ehreborne, välachtadt och välförståndige

herr Gerhardt Webers,

kiöp- och handelsmans här uthi kongl. residentz-staden Stockholm kiärälskelige maka, hvilken anno 1654 den 4 Julij til denne verlden aff förnehme och hederlige föräldrar född och detta innevarande åhr 1675 den 25 Julij på des ålders 21 åhr effter Gudz nådige försyn, ingått itt christeligit echta-förbund, men kort dereffter nembl. på den 9 Novembr in uthi een stadig troo på alles vår frelserman Jesum Christum, effter een mycket ehrebahr och berömmeligh vandring saligen och i Herranom detta jemmerfulla verldenes vesende beslöt, sampt medh tilbörlig jordefärdzprocess och ceremonier beledsagades ifrån Tyska kyrckian til dess hvijlo-cammar uthi Stockholms stadz stoore kyrckia den 13 Novembr 1675.

Tienstflijteligen aff
Samuel Westhio.

Thet måtte vara vist een biertans sorg och qvijda,
Ja at ock mången kan thet qvaal fördraa och lijda,
Som förr en glädie var, men uthi sorg är vändt,
Emot förmodan all, itt dygde-bierta händt.

Om icke himmelens stoor ogunst vi befruchta,
Så skulle mången sigh i sorgh ey låta tuchta,

Ja, mången hielte starck haar sorgen där til bracht.
Att han lell giort emot thet Gnd sielf hafver sagt.

Hvad är tå entligh sorgh, at hon så mången dödar?
Är hon itt phantasie, at sigh man så bemödar?

Ney, ingalunda är een måttligh sorgh förneekt,
På hvilken ochså Gudh i helga skriften peekt.

Haa icke kungar all, apostlar och profeter,
Måst söria i sijn tijdh. Ja, all' antiqviteter

Bevitna att then sorgh, som måttligh tårar geer,
Är Gudh behageligh, när hon aff hiertat skeer.

Ja, oskiäl sörier ok, och ibland thet een duffva,
När hon befinner att dess maka döden röffvat.

Hon sätter sigh alleen uthi een ödes mark,
Giör sigh itt litet boo aff mååss' och fuure-bark,

Thär i hon eensam blijr i alle sijne dagar,
Sin vän til efftertryck, ty henne så behagar.

Hon qvijder effter sin een sorge-ynchlich thoon,
Hvarmedb hon vijsar sigh at boo itt eensampt hion.

Men kvadan kommer sorg, och hvadan komma tårar,
Som ansichtet vårt gör beplögt medh åldrens fåhrar,

I skrymkio-ännet mörckt, grå hår the spritta fram,
Vårt buffvud hyssiot blijr, mer lust ey höras kan.

Ja, sorgen är väl stoor, af ordsak mångahanda,
Dock ingen större är än then, den Helga anda

I helga skriften reen han kallar hiertans sorgh,
Som mången dödat haar på thenne ussle borgh.

Hon kommer aff thet qvaal, som hiertat kring plä föra,
Och sist til sinnen vår them gijffva at förhöra,

Att andetagh medh puust, at man grant känna må,
Hur hiertat får en knyck, thet ryysningh kommer å.

Vij må väl söria nogh, vårt första fall begråta,
För förste mennskiors skul giörs kinder offta våta.
Ach, olycksaligh stund, tå fader Adam bad'
Tå tu i äplet beet, som Eva moor tigh badh,

Hvaraff kom nödh och sorgh, bvaraff kom entligh döden, Ach, at rij råkte äre alle i then nöden,

För lastfull synden skull så måste alle döö,

Och hvar dagh reesefärdigh blij från thenna öö.

Then första sorge-ångst som hiertat sinnen gijffer,
Och som itt vanck fult öga starrt med synen blijffver,
Then vännen Gudh oss gaff för dess devotion,

Sampt kärleek til Gudz ord af helga ståndz persohn.

Ja, huru ingen tingh på jorden kunde skilia
Vår bäste vän från Gudh och från Gudz högstes villia,
Hälst at then tijden, man til Godztienst ärnat haar,
Blef ey förvänd uthi een smyck för spegeln klaar.

Then samma viste och den hela godh prödijkan,
At säija uthan till föuthan stapl' och tvijkan;

Ja, sade än thär til, at ingen longan tijdh
Slijkt varade, som dock af mången hörs medh qvijdh.

Then andra sorge-pust som hiertat sinnen rörer:
Att man påminner sigh och grant til minnes föbrer,

Hur vänligh, from och gladh then vännen altidh var,
Och lyste i dess huuss, som eld i lampan klar.

Som sool bland firmament, som vijnträd, fullt af drufvor, Som emot månans skeen, the blänkand' hvijtast duffvor. Ja, lustigh som een bind och täcker som een råå, Then all insmygand harm fördrifva kunde tå.

För hvilken skull förnähmt folk samma vännen ärad',
Och höllo mycket aff för dygdens åthbuud kiära,

Ja, at aff fattigdom mång glädie-tårar giōtz,
För brödet aff mild band, som them så rundriikt brötz,

Then tredie sorge-ångst vill sinnet platt bedröffva,
Och till en tijdig boot all medel sin koos röffva;

Ty hon för till gemöth then vännens täckheetz glantz,
Then dygden förde ann i reenan kyskheetz skantz.

Then sunde hälss-sam kropp, gebürder dess och later,
Som zijrde samqvähm all, som jaspis bland agater,

Then zart- och fijnbeet stoor, som qvinno-könet haar,
Är tå sin koos, men man blijr här i sorgen qvaar.