7.

Gud, du som mig har skapt, du värdes mig och gifva
Ett hierta, som är reen, en anda ny och vijs,
Förkasta mig ey bort, men lät mig altijd blifva
Inför titt ansicht qvar förnögd och väl tillfredz.

8.

Den belga goda and lät mig ey heller mista,

Tag icke henne bort, men lät mig alltid få God tröst utaf tin hielp, lät stedze hoos mig vista Een full frijmodig and, som mig uphålla må.

9.

Förty mitt upsåt är at läbra tina vägar,

Dem öfverträdarom och vijsa syndarn hän, At vända sig till tig, och om jag blodskuld äger, Så fräls mig derifrån, och rät mig op igen.

10.

Gud, som min frälsar äst, ach at min svaga tunga
Må kunna höija op dina rättfärdigbeet,
Gif mina läppar krafft să at min mund må siunga
Om dina låf och prijss och det förkunna rätt.

11.

Du har ey lust dertill at man dig offer bährer,
Jag skulle elliest väl med offer stält mig in,
Fast mindre at man med brenoffer dig föräbrar,
Men ded är ditt behag när ett beängslat sin,

12.

Een anda full af sorg, ett hierta heel bedröfvat,
Sig kastar för dig neer, ded är, o Gud, för dig
Ett större värde än ded guld, som är bepröfvat

At vara alsom bäst. Så hör nu, Herre, mig! :

13.

Lät doch din nådes dör för Zion öppen vara,
Och at titt eget folk för tig må gälla högt.
Jerusalem, din stad, lät den ey stå i fabra,

Men laga att dess muur blijr lång och vijda bygdt.

14.

Sij då så skole vij, som dig för Gud erkänna,
Uti rättfärdigheet vår offer bära fram.
Än era offer skall man på dit altar brenna,
Och ded alt skalt så ske uti dit helga nampn.

Een undervijsning Davids at föresiunga på strängespeel, tå de af Siph kommo och sade till Saul: David har sig fördolt när oss.

1.

Hielp, Gud, genom titt namn, hielp mig och skaff mig rätt

Genom din macht, o Gud, iag beer at du vilt höra
Min bön och min muns tabl, ty stolta alla slätt
De hafva satt sig up mig platt til at förgiöra.

2.

Och the våldsvärkare, som intet hafva dig
För ögon, sträfva hårt min siähl at effter ställa,
Och bringa upå fall, men sij, Gud står med mig,
Min siähl uphåller han, så ingen den kan fälla.

3.

Han skall i sijnom tijd ded onda, mig är skedt Af minom fiendom, betahla dubbelt mera.

Genom tijn trohet, som du mig har för betedt, Viltu, Gud, iag tig ber, them uti grund förstöra.

4.

Ett glädieoffer vill iag giöra, och titt nampn Iag tacka skall för tu så tröstligt är och goder,

Ty tu mig utbur nöd och motgång hielper fram, At iag min fiends fall med lust påseer och skådar.

Psalm 56.

Ett gyllenne klenodium Davids, om the dumba dufvona ibland de fremmande tå the philisteer grepo honom i Gath.

Gud,

var mig nådelig, ty nu fast många finnes
Bland desse menniskior, som arga är till sinnes
Och draga storan nit att nederkasta mig
Och bringa på förderf; ded Gud förbarma sig,
Ty många äre till, som daglig mot mig strijda
Och mina fiender, som på min ofärd bijda,

De äre stolte nog och utaf högmod full,

Så at iag fruchtar mig för them at råka kull. Men då, då hoppas iag, som mest och är rätt säker, At Gud mig frälsa skall och med stor ijfver vräker

Een sådan oförrätt. Jag prijsar Herrans ord

Och hoppas uppå Gud och fruchtar mig ey stort. Hvad kan doch menniskian, bvad vill doch kiött uträtta Mot den, som alt sitt hop och lit til Gud kan sätta?

Doch fahr och fijka de och strijda mot min ord Och hvad jag nembner fram ded blifver genast spord Och till det värsta tydt, med deras tanker onda, Och anslag full med list, dhe dagelig begrunda, Och giöra onda råd, at bringa mig i nöd, På fall, till undergång och seen till öfverflöd. Så hålla de ihop och taga noga vahra På all min doon och acht de trachta at erfahra

Och finna öppet hugg min siäl at grijpa an,
Men deras egen brott, den räknas ingen grand,
Ded är tillgifvit reen. Ach, herre Gud, stört neder
Och vijs doch ingen nåd ey heller någon beder,

Ett sådant elakt folk, men räkna tu min flycht
Och fatta hvar den tåår, de uhr min ögon tryckt.
Ded är jag visser på, at du ded lährer giöra
Och mine fiender med skam tilbakars köra,

Ded merker jag full grant, när jag dig ropar an, At du äst mig een Gud, som hielpa vill och kan. Jag prijsar Herrans ord, Gudz ord vill iag berömma Och med ett stadigt hop uti hans nåd mig giömma

Och fruchta ingen nöd. Hvad kan ett uselt kräck,
Een menniskia, som iag, mig giöra för afbräck?

Jag har mig föresatt och giort ett löfte redan,
Derved jag blifva skall och inte vijka thedan,

At iag Gud tacka skall och prijsa Herrans nampn,
Ty han har frälst min siäl och fört i säker hampn,
Mig frijat från een död, som evig är; du rätter,
O, gode Gud, min gång och styrer mina fötter,

At iag ey slinta kan men vandra ä och ä,
För Gudi och hans troon dess lefvans lius at see.

Psalm 57.

Ett gyllene klenodium Davids till at föresiunga, at han icke borto blef, då han för Saul flydde in i kublone. Melodie som den 6 psalm i Lobwassern.

Min siäl mond eljest vara

Bland leyon uti fahra,

Bland folck af sådant slaag.

Thes tungor äre lågor,

Och tänder pijl och bågar,

Som skada natt och dag.

4.

Men tu i himmelns fäste

Står på tin tienares bästa,

用

Förgiör them allibop,

Som sina nätt uthställa,
För mig them skall tu fälla,
I theras egen groop.

5.

Mitt hierta sig bereder

Att gifva prijs och heder.

Tig, Gud, som thed sig bor.

Min ähra skall upvaka,

Med psalter vill jag tacka

För'n solen dagen giör.

6.

Jag vill tig, Herre, prijsa,
Tin äbra vill iag vijsa

Alt folk, i verlden fahr.
Jag vill tig, Gud, lofsiunga
Bland gamla och bland unga

Och bland den bedna skaar.

1.

Tin godheet så vidt streker,
Som sky och himmel räcker
Samt titt sanfärdig ord;
Uphög, o Gud tin äbra,
Så är tin storheet mehra
Än himmelen och jord.

Psalm 60.

Ett gyllene klenodium Davids till at föresiunga om ett gyllene rosenspan till at lähra, tå han stridt hade med the Syrer i Mesopotamien och med de Syrer af Zaba, tå Joab omvände och slog the Eedomeer i Saltdalenom tolftusende.

1.

Tud, som bortdrifvit har oss och så platt förstört,

Gud,

Du, när du vreder vast oss strengelig beemöt

Ach trösta oss igen, värdes oss också hela

Hvad, som förfallit är och jordenne kan fela.