2.

Du har dit folk och land, en hårdan stöt bevijst, Inskänkt en sådan dryk, som oss omkull bar sijst. Doch har du dem, som tig af hiertat fruchta kunna, Till deras säkerhet ett tecken velat unna,

3.

På det dit eget folk, ett folk som tig har kär,
För ofrid blifva frij och frälste fier och när,
Så lät tin högra band, sig them till hielp utsträcka,
Så lät vår suck och bön till misskund tig opväcka.

4.

Gud i sin helgedom han föör ett heligt tahl, Som mig så frögda kan, dy skall iag Suchots daal Afmäta och derhoos mig Sichem helt tilldebla,

Mig hörer Gilead, ded kan mig intet fela.

5.

Manasse har iag med mitt välde underbracht,
Så är och Ephraim mitt bufvuds största macht.
Juda min förste är, Moab mitt kaar at tvätta,
Så lär jag och min foot utöfver Edom sätta.

6.

Isynnerhet så skall ded Philisteers land,

Mig fägna vänliga och villig gå till hand.
Ho är som leder mig, hvem är den som mig förer
Uti en fastan stad till Edoms starka dörar?

7.

Men skulle icke du, o Herre, giöra ded,

Du, som oss drifvet bort och icke drager med,
När hären gå i felt, ach ja, lät tig behaga
Och far med oss åstad, hielp du oss fienden jaga.

8.

Ey båtar menskiohielp när nöden kommer å,

Men du, o Gud, äst den, som vij fast byggia på,

Med Gud så vele vij fritt våga all vår lycka,

Han lärer med en hast vår fiend' nedertrycka.

XVI: 8.

Psalm 62.

Een psalm Davids för Jeduthun at föresiunga.

1.

Allenast efter Gud så väntar nu min siäl,

Ty han mig hielper vist, han monde ochså vara
Min tröst och mitt beskärm i allom nöd och fahra,
För allt mig störta kan, så skyddar han mig vehl.

2.

Hur länge ba I lust eens lijf så effterstå

Och som en lutaud vägg och rembnat muur kullryckia,
Sampt tänkia honom med ebr lögn och falskhet tryckia
Och på förrädligt vijs hans vählfärd undangå.

3.

Men ded är ingen nöd, min siäl har alt sitt hop Allenast upå Gud och venter, at han tager

Mig uti sitt beskärm och utur nöden drager,

Ty är min vissa tröst, at han mig hielper op.

4.

Gud är min salighet, min klippa och min borg, Min starkhet Gud och är, min ähra han bevarar. Hoppas på Gud, I folk, de sina han försvarar.

Den Gud sitt hierta gier, kan lefva utan sorg.

5.

Men menniskorne the alsintet doch förmå,
Så kunna feela ock bå myndige och store,
The våga ingenting så många som de vore,
Orätt och öfvervåld man ey må byggia på.

6.

Ert hierta låte sig af rijkedom ey dra,

Men hålla sig till Gud, som mächtig är allena,
Däd har iag offta bört utaf Guds ord, thet reena,

Gud lönar bvar och en, som han förtient kan ha.

72

Psalm 63.

Een psalm Davids då han var i Juda ökn.

1.

Du äst, o Gud, min Gud, iag arla till tig vakar,

Min siäl och krop till tig een tröst och längtan bar.
Uthi ett magert land, som uthaf vatten bar,

Seer iag, Gud, effter tig, at iag tin hielp der smakar.

2.

At iag tin stora macht och ähra motte skåda
I tinom helgedom, tin godheet bättre är
Och mehra värt än lijf. Af allo hierta bär
Jag fram tit lof och prijs med mund och läppar båda.

3.

Fast gierna lofver iag tig alla mina dagar,

Iag lyffter bänder up uti titt belga nampn,
Det är min frögd och lust tit låf at bära fram,
Bå när jag går till sängs och åter op mig lagar.

4.

Tu äst min stora hielp, tu äst som mig beskyddar,
At iag mig frögda kan, derföre och min siähl
Sig håller in till tig, tin högra hand så vähl
Uphåller mig, at iag bor trygg i mina bydder.

5.

Men the, som effterstå min siäl til at förgiöra
Och öfverfalla mig, the måste fabra hän,
Bort siunka under jord och intet op igen,
Gud skall igenom svärd och odiur dem förstöra.

6.

Men konungen har frögd och uti Gud sig gläder, ›
Then, som ved honom svär och i sin trohet står,
Han varder prijsader, men then med lögn omgår,
Hans mun skall stoppat blij, bans tabl förgår som väder.

Psalm 64.

1.

Hōr, Gud, min röst, när som jag klagar,
Bevar mitt lijf, förskyhl mig väl
För fienden, som mig fast plågar
Och graflig sätter till min siäl,
För them, som ondh församling föra,
För theras hoop, som illa giöra.

2.

Som svärd the theras tungor skärpa,
De skiuta med förgiftig ord
Och them lijk pijlar på oss verpa
Och uthan fruchtan giöra mord,

De skiuta lönlig och sig hasta
Den fromma dermed kull att kaşta.

3.

Dhe äre dierfve på att hitta
Och onda anslag stella an.
När som de hemlig samman sitta,
Ho är, som dem då spörija kan?
Bå list och falskheet de använda
Och läggia nätt för den elända.

4.

Men Gud skall hastigt sig inställa
Och skiuta så dem svijda skall,
Och theras tunga skall them fella,
Så de bespottas öfverall,

Och de, som sådant se och höra,
Förmärka at ded Gud mond giöra.

5.

Men the rättfärdiga och fromma,
Som Herren Gud för ögon ha.
De skola tröst och frögd bekomma
Och utaf hiertat vara glad,
The skola sig deraf berömma
Och aldrig deras Gud förglömma.

Psalm 65.

I

1.

Zion lofvar man dig, Gud, i stillbet fort

Och dig betalar man hvad lyffte som är giort,

Och som du hörer bön samt äst så god och frommer, Så hender ded sig då at alt kiött till tig kommer.

2.

Men vår missgierning mond oss trycka hårdelig,
Färlåt då, Gud, vår synd och var oss nådelig,
Säll är then du uthvaldt och honom till dig drager,
I tina gårdar skall han boo i alla dagar.

3.

Utaf dit belga huss så hafver han rijk tröst, Han har sin hugnadt af ded templet aldramest. Hör oss, o Gud, vårt hop för tin rättfärdig under, Tu, som med tijne krafft all bergen krafftig grunder.

4.

Du, som begiordad äst med all gudomlig macht Och alt hvad fier och när dit välde underlagt, Du stiller hafzens gny samt folk och bölliors buller, Så hela landet blijr af skreck och bäfvan fuller.

5.

Du gläder alt som rörs bå arla och så qväll,
Besöker land och jord och vatnar det fullväbl

Och giör ded mycket rijkt, Gudz källa vatten gifver,
Som fuchtar iord och mark så en god åhrs växt blifver.

6.

Du kröner åbret så at dina fotaspor

Af fettma drypa fast, dy äng och åker gror, Och de i öknene, bland berg och dalar byggia, De lefva uti lust välsignadt, frij och tryggia.