Där är en herlig dygd, jordmarken full af fåår, Och dalerne stå tiock med säd ebvar man går, Alt detta, när man seer, sig hiertat deråth gläder Och i förnöijligheet cen herdevijsa qväder.
Frögdens Gud i all land, låfsiunger till at ähra
Hans nampn, så moste I och honom prijs hembära.
I måste saya så: O Gad, hur underlig
Doch dina gärningar i verlden vijsa sig.
För tina stora macht skall tinom fiendom feela,
All land the bedia tig så och lofsiunga sela.
Jag menar alla land och folket deruthi,
At the för tina nåd everldlig tacksam blij.
Kommer och seer uppå Gudz värk och stora under,
Seer på hans gärningar och them fulväl begrundar,
Seer på hur underlig han för sin krafftig verk
Ibland oss menniskior med sinom arm så stark.
Vij ville frögda oss i honom som förandrar,
Han råder i sin krafft han skådar af och an,
Så den affälliga sig ey uphäfva kan.
Låfver, I folk, vår Gud, hans lof låter vidt böra,
Then våra siäl vid lijf uphåller och kan giöra,
At vij uti vår gång ey slinta, ja också
At våra fötter ey ovissa stegen gå.
Ty, Gud, du har försökt oss och som silfver pröfvat
Fört oss i hächtelse, du har oss ock bedröfrat
Med tunga, som du på vår svaga lender lagt,
I ded du menskiors tvång vårt hufvud öfverbracht.
I eld och vattennöd vi också offta varit,
Men sij, omsijder är din nåd oss vederfabrit,
I ded du vederquekt oss och uhr fahran ledt,
Ty skall iag tacka tig med ett brenoffer fedt.
Mitt löfte, som i nöd iag giort, skall jag betahla
Och hvad iag tahlat bar med mina läppar bala,
I ded iag i ditt huus med offer komma vill
Och låta oxar, bock och vädur gå dertill.
Kommer och hörer till I alla, som sig gifva
Till lefva gudelig och i Gudz fruchtan blifva,
I alla, menar iag, som Gud för ögon ba
Och för all ond bedref sig vähl till vara ta.
Jag säger: Kommer hijt, hijt most I ehr inställa
Ty iag om Herrans nåd och godhet vill förtällia,
Jag vill förkunna ehr, iag vill at ded blijr spordt,
Hvad gott han mig betet och mino siäl har giort.
Ty när jag med min mund och tunga tilbedt Herran
Och prijsat honom högt, sij då var han ey fierran,
At höra på mitt rop, ded vore intet skiedt,
Om han hvad ond och argt uti mitt bierta seet.
Om jag en orätt saak, vrångvislig före hade,
Han hörde mig ey tå, ey heller nederlade
Han mina fiender, therföre hör han mig,
Han achtar på min bön och teer sig nådelig.
Nu lofvat vari Gud, som intet vill förkasta
Min bön, men med sin hielep sig snarlig till mig hasta,
Ja, ärat vari Gud, som intet vänder bort
Sin godhet ifrån mig, men bielper immer fort.
Een psalm Davids om Rosena at föresiunga.
Gud
Tud hielp mig, iag tigh ber, ty vatten går mig öfver
Alt in till mine siäl och bvad som mig bedröfver
Är det, at iag faar neer uti en diupan dy,
I vatten bottenlös at dränkas deruti.
Jag hafver ropat så, at halsen hees är vorden,
Och synen mig förgåås, för det iag här på iorden
Så länge bijda skall upå min Gud, förty
The, som mig hata, meer än hufvud båren blij.
The, som mig utan skäl förfölia och förhala,
The are mächtiga, iag moste det betabla,
Iag intet röfvat bar, min galenskap ändocb
Så vistu Gud, som bäst sampt skulder öfvernog.
Lät dem icke på mig till skam och nesa komma,
Som tig, Gud Zebaoth, förbijda, dijna fromma,
Som sökia, Herre, tig du Gud af Israel,
Lät komma ey på blygd, ey lijda någon deel.
Thy iag för dina skuld försmädelse får lijda
Mitt ansicht, full af blygd thet kommit och så vijda,
At iag för mina brör är främmand och okiänd,
Ja, mina moders barn the ha sig från mig vändt.
Thy then nijtälskan, som jag för tit huus mond hafva,
Upfräter mig så fast och kan mig dra till grafva,
Thet trycker mig så hårt at man försmäder dig,
All sådan hädande ded faller uppå mig.
Jag fastade och greet och fälte bittra tårar,
Jag drog en säck upå men blef begabbat svåra,
I porten sittia the och tasla intet gått,
Om mig så qväda the, när de ha dricka fått.
Men, Herre, iag tig beer, effter du äst så nådig,
Tig Gud, som äst så stor af godhet och rättrådig,
Hör mig med tina hielp, som trygger är och fast,
At iag må reddat blij af all den öfverlast.
Tag mig uhr treken up, fräls mig frå them mig bata,
Lät diupa vattnen ey och floder mig kringfatta
Och dränka uti grund, at gapet intet må,
När jag upsvulgen är blij täppat åfvan på.
Bönbör mig, Herre kär, tin godhet till mig vände,
Som är så tröstelig, barmhertig uthan ende,
Bortgiöm titt ansicht ey för tinom tienare,
Bönbör mig snarliga ty mig är ångst och vee.
Nalka tig till min släl, mot mina fiender arga,
Förlossa henne, ty tu vest dhe äre marga,
Ty elliest ingen hielp iag seer och vänta kan
Till min hugsvalelse iag finner ingen man.
Den mat de gåfve mig var bara gallan gröna
Och ettika för torst; men Gud han skall them löna,
Så theras bord för them en snara blifva skall,
The varda blind och lahm och komma uppå fall.
Utgiut, rättfärdig Gud, på them tin grymma vrede,
Lät deras huus och boo förfalla och blij öde.
Ty the förföllia them, som tu förr slagit har,
Berömma`thet, at du de dina illa slår.
Lät falla them i synd ved alt, som de begynna,
Till tin rättfärdighet lät them ey heller hinna,
Uthskrapa them uthur den boken, hvar som stå
De dina tecknade, låt dem dit intet nå.
Men jag eländig är och bafver ondt ty värre,
Hielp och beskydda mig, o gode Gud och Herre,
Jag vill tig lofva med en vijsa och jag skall
Tit nampn högt ähra och lofsiunga öfver all...
Ded täckes Herren meer, han ock ded bettre pröfvar
Än offra up en stuut som hafver horn och klöfvar,
Den elände, när han ded seer, skall glädie få
Och them, som sökia Gud, lähr biertat lefva då.
Ty Herren börer till the fattiga fast många
Förachtar ingalund the sina arma fånga.
Låfve då himmelen och iorden med des krets,
Vår Gud med alt som rörs och hafvet sammaleds.
Gud Zion hielpa skall och Juda städer byggia,
Så the, som sittia ther, blij bofast, frij och trygga,
Hans tienare ha der sitt arfvelot och the,
Som älska Herrans nampn, de dvellias ati fred.
|