När Hector bleff uthaff the sine lagd i grafven, En frälssmans lägerstadh medh sköldar hans ock så. Men när kan hända thet, at ingen mehr qvar finnes Nu som then seden är i Svea kommen rijke, Sampt giort sigh väl förtiänt, then gör vår nådig kung Then högste starkast krafft uphåll vår konung fromma, Så fins ey större lust på jorden nånsin til För välförhåldne tijdh Gudh altidh bielper sina, Dygd lijknas väl moot guld, dock guldet smältas kan, Säll Svea-svenner säll, rijk, mandombs spegel klara, Beträngdes milde hielp dhess bijstånd tilflycht godb, Hvars ridderliga lust består i spess' och lantzar, The hedna hieltar hafft en slikan lust förhänder, Förklarat uthaff dygd, aff duga kom ju dygd, Men boo ey duglig fans bestodh medh skam och blygd. Sidst eder herrar all och Svea adell sköna I ålder och förstånd aff Gudb och Herren mill. Den beklagelige sorgen, framstäld när then ehreborne och mycket dygdesamme, nu hos Gudh salige hustr. Anna Depken, den ehreborne, välachtadt och välförståndige herr Gerhardt Webers, kiöp- och handelsmans här uthi kongl. residentz-staden Stockholm kiärälskelige maka, hvilken anno 1654 den 4 Julij til denne verlden aff förnehme och hederlige föräldrar född och detta innevarande åhr 1675 den 25 Julij på des ålders 21 åhr effter Gudz nådige försyn, ingått itt christeligit echta-förbund, men kort dereffter nembl. på den 9 Novembr in uthi een stadig troo på alles vår frelserman Jesum Christum, effter een mycket ehrebahr och berömmeligh vandring saligen och i Herranom detta jemmerfulla verldenes vesende beslöt, sampt medh tilbörlig jordefärdzprocess och ceremonier beledsagades ifrån Tyska kyrckian til dess hvijlo-cammar uthi Stockholms stadz stoore kyrckia den 13 Novembr 1675. Tienstflijteligen aff Thet måtte vara vist een biertans sorg och qvijda, Om icke himmelens stoor ogunst vi befruchta, Ja, mången hielte starck haar sorgen där til bracht. Hvad är tå entligh sorgh, at hon så mången dödar? Ney, ingalunda är een måttligh sorgh förneekt, Haa icke kungar all, apostlar och profeter, Bevitna att then sorgh, som måttligh tårar geer, Ja, oskiäl sörier ok, och ibland thet een duffva, Hon sätter sigh alleen uthi een ödes mark, Thär i hon eensam blijr i alle sijne dagar, Hon qvijder effter sin een sorge-ynchlich thoon, Men kvadan kommer sorg, och hvadan komma tårar, I skrymkio-ännet mörckt, grå hår the spritta fram, Ja, sorgen är väl stoor, af ordsak mångahanda, I helga skriften reen han kallar hiertans sorgh, Hon kommer aff thet qvaal, som hiertat kring plä föra, Att andetagh medh puust, at man grant känna må, Vij må väl söria nogh, vårt första fall begråta, Hvaraff kom nödh och sorgh, bvaraff kom entligh döden, Ach, at rij råkte äre alle i then nöden, För lastfull synden skull så måste alle döö, Och hvar dagh reesefärdigh blij från thenna öö. Then första sorge-ångst som hiertat sinnen gijffer, Sampt kärleek til Gudz ord af helga ståndz persohn. Ja, huru ingen tingh på jorden kunde skilia Then samma viste och den hela godh prödijkan, Ja, sade än thär til, at ingen longan tijdh Then andra sorge-pust som hiertat sinnen rörer: Hur vänligh, from och gladh then vännen altidh var, Som sool bland firmament, som vijnträd, fullt af drufvor, Som emot månans skeen, the blänkand' hvijtast duffvor. Ja, lustigh som een bind och täcker som een råå, Then all insmygand harm fördrifva kunde tå. För hvilken skull förnähmt folk samma vännen ärad', Ja, at aff fattigdom mång glädie-tårar giōtz, Then tredie sorge-ångst vill sinnet platt bedröffva, Ty hon för till gemöth then vännens täckheetz glantz, Then sunde hälss-sam kropp, gebürder dess och later, Then zart- och fijnbeet stoor, som qvinno-könet haar, |