Psalm 70.

1.

Skynda dig, Gud, min siäla tröst och helsa,

Herre, kom snart att hielpa mig och frälsa,
Skämme sig och komme på fall, som våga
Min siäl at plåga.

2.

Vende till ryggia och få skam och näsa,
The mig ondt önska och sig mot mig resa,
Lät upå skam komma alla i hopa,

Som så, så ropa.

3.

Men frögde sig the, som effter tig fråga,
Och the, som tina sahlighet kär åga,
Säija altijd: Gud vari höglig ährat,
Hans lof förmehrat.

4.

Doch sij, iag är bå fattig och elende,
Var snar, o Gud, och hielpen mig tillsende,
Förlossa mig från ofall och olycka.

Herre, drög ike.

Psalm 71.

0, Herre, som jag min förtröstan på tig sätter,

Så är min tillförsicht at du och intet lätter

Mig komma upå skam, frels, frels och hielp mig uth
Och giör omsijder på min saak ett rättvijst sluut.

2.

Var som du lofvat har, min starka tröst och klippa,
Een borg dijt iag kan fly, hielp Gud at iag må slippa
Den ogudachtige tyrannens svåra hand,

Som med orättvisheet förtrycker folk och land.

3.

Du Herre, Herre, har alt ifrå moderlijfvet

Och från min ungdoms åhr mitt hop och tillflycht blifvit, Du hafver lagat ded, at iag är vorden till,

Så min berömmelse iag tig tillmäta vill.

4.

Och fastän mången een mig holler för vidunder,
Så vestu at iag doch min tröst upå dig grundar,

Lät derför af din prijs min mun alt vara full,
At daglig tacka tig för tina godheet skull.

5.

Förkast mig icke då, när ålderen begynner
At nalkas, och när som iag mig fast svag befinner,
Ty iag har fiender, som rådslå intet vähl,

Men tabla emot mig och vachta på min siäl.

6.

The seya: Gud har nu sin band från honom tagit,
Therföre grijper till, han är snart nederslagit.

Gud, var ey långt från mig men skynda dig doch bijt,
At de må skemma sig, som bära bat och nijt.

7.

Men jag vill immerfort blij tålig, altijd bijda,
Och dit så stora låf förkunna verlden vijda,

Min mun skall tabla högt om din rättfärdighet,
Din sahlighet och så, som ingen räkna veet.

8.

I Herrans, Herrans kraft, så går iag frij och trygger
Och din rättfärdighet at prijsa, mig åligger,

Din under med beröm, at låfva för hvar man,
Sij ded har du mig lärt ifrån min ungdom an.

9.

Förlåt mig ey, o Gud, när ded så vijda lijder,
At iag blijr gammal, grå och åldersvag omsijder,
Lät mig min ålderdom så nyttigt vända an,
At iag för barnabarn din macht förkunna kan.

10.

Gud, tin rättfärdigbeet och hvad tu giör på jorden
Är stoor, hvem är doch til, som dig är lijker vorden,
Du låter mig ibland erfahra ångest nogh,
Men sedan kommer tu i nåder mig i hog.

14.

Du giör mig lefvande å nyo och mig drager
Uhr jordens sorgediup, du äst den som så lagar,

At iag blijr ganska stoor, du styrker mig igen,
Så at iag orsak bar at tacka dig allen.

12.

Jag vill med harpeliud dig för din trobet prijsa,
Jag vill tig, o min Gud, lofsiunga med en vijsa,
Jag vill och stemma in ett liufligt psalterspel
Och ähra dig, som äst een heelig i Israel.

13.

Min siäl, som du förlöst, så ock min mun och tunga,
The are ganska glad och skola tig låfsiunga,

Och tin rätferdighet, men skemmas måste the
Och komma upå skam, som mig alt ondt betee.

Psalm 73.

1.

Vist hafver Israel Gud till sin tröst utkobrat,

Vist hafver Herrans folk, när där ett hierta fins, Som reen från onsko är, ey hoppet bort förlobrat, Fast verlden går emot och lyckan afvug syns.

2.

Men iag, som svager är, lag hade så när felat
Och staplat med min fot, då när ded mig förtröt,
Om the stortaluge, at lyckan med dem spelat,
Och dem ogudligom alt händer liuft och sött.

3.

Dy desse äre ey för döden uti fabra,

Men stå som ett palatz, dhe äre icke så
Olyckan till ett roof, som andra plägar vara,
Ey heller kommer them den ringsta plågan på.

4.

Derföre hender sig at deras stolthet blifver

Erkendt för kostlig ting, som achtas mycket stort, Och hvad för öfvervåld, man öfvar och bedrifver Emot den fattiga, ded heter rättlig giort;

5.

Af stolthet svälla de och giöra hvad de tycka,

De yfvas som en buuk, som gödder är och feet, All ting förachta the och sökia at förklicka

Med nidisk, ond förtabl den, sig oskyldig veet.

6.

Alt hvad de tahla fram, ded skattas som ded komme
Af sielfva himmela neer och moste giltig blij,
Så at en menig man, fast för en fåfäng fromma,
At nyttia vatten nog, dem faller villig bij.

7.

De seija: Hvad skall Gud derefter mycket fråga
Och skiöta stort om dem, sij huru lyksam är

Den ogudachtig hoop, som fast allena åga

At nyttia verldzens lust och varda rika bär.

8..

Men jag, som lägger vin ostrafelig at lefva

Och rene bänder två, most lijda daglig vee Och plåga öfver nog, hvar morgon seer jag svefva Din nepst utöfver mig. Skall ded så fåfengt skiee?

9.

Sant är, at iag fullt när har talat sammalunda

Och fört mitt ord som de, men dermed hade iag Fördömt all tina barn, iag tänkte at begrunda Dedsamma, men doch sij, ded tog för mig ey lag.

10.

Men när omsijder iag i Gudz huus monde gånga,
Då merkte jag fullsnart hvad ändalycht de få,
Ty du har sat them på en ilig haalan spånga
Och låter them så platt förstörd till grundet gå,

11.

De blij till intet snart, förgås och få en enda,
Fast med förskräckelse, de varda som en dröm,
När man upvaknar brått, och blijr ey mehra kende
Med heeder uti staan, så ingen achtar them.

12.

Men thed är, som mig kan i biertat mycket grämma
Och stinger niurana at iag mig har betet

Som en förvister man, så iag mig vähl må skämma,
Dy iag för dig och är ett vildiur uthan vet.

13.

Lijkvähl iag alstedz blijr ved tig, ty du mig håller
Ved tina bögra band, du leder mig full snar

Efter dit goda råd, och dina godheet våller,
At tu på sidstone mig up till ähra tar.

14.

Jag frågar ingen gran om himmeln eller iorden,

När iag tig, Herre, har och om änskönt min krop Och siäl försmächtade, så ästu ändoch vorden

Mitt bierta till en tröst, min deel och enda hop.

15.

Dy du förgiör med hast, dem som ifrån dig vijka Och drifva hoor mot tig, men mig en glädie är, När jag till Herren Gud mig holler och tillijka

På honom hoppas kan och prijsa hvad han giör.