Sist när man tänker å dess ord i dödsens kämpan,
Them hon dess kiäre man medh fogh och största lämpan
Månd säya uthaff kiärleek puur och echta troo,

Så fyller man heelt fult medh tårars flodb sitt boo

Och eensam eckta-sängb; hvar är then vännen såta,
Som tu tigh så fast på och säkert kund' förlåta,

Hvart kom then bästa vän, som barnen sijn och tijn
Så älskade aff trognast moders-hierta sijn.

Altså man lembnar alt, vill sigh med sorgen spijsa,
Om ey Gudz helga ord (som medel månde vijsa,

At stämma sådan ström och bitter tårars flodb,
Then vij utgiuthe för then vän, som var så godh,)

Förböde orätt slijkt. När Gudh sin barn plä rijsa,
Så vill baus faderlige bierta nåd bevijsa,

Ty hvad then gode Gudh oss låter drabba å,
Thet skolom vij altslätt hans nåd tilskriffva tå.

Hans nådh allena fast bon blijr föruthan ända,
När man af trone reen anammar then tilhanda,

Så och hans helga budh behåll'm i hiertatz sool,
Han haar i himlen satt dess säte och dess stool:

The angle-bieltar starck, hans helga ord som föra,
Hans nådh the natt och dagh uthsprijda och kundgöra
Bland all' hans creatur; vår siäl med högsta liudh,
Skall alltijdh här sehn thär och evigt loffva Gudh.

Om någon haar hafft sorg och hiertans-ängslans qvijda,
Så haffver sådan måst herr Weber uthstått och lijda;

Som bäst som glädien stoor hoos eer har veblat blij,
Strax sorgen benne sagt: Tu glädje, sin koos fly!

För tvenne års förlopp, just uthi månadt thenna,
Så månde berren Gudh eer ock i sorgen lembna,
Till sigh tå kallandes eer första bästa vän,
Altså I eensam bleff, tenck Du på sorgen then!

Medh moderlöse barn, när far skal moder blijffva,
Thet synes alt för svårt bekymber vehla gijffva,
Att både inn- och utom huset mödo haa,

Thet under att een man slijk bördo kunde dra.

Ty tänkte Gudb uppå berr Webers sorg att minska, Gaff honom så een brudh, then bästa han kund önska, Then uthaff dygdens glantz skeenlyste ibland all, Som afftonstiernans blåss moot vinternatten kall,

Then aff föräldrar kiär upfostrat fans i dygden,
Och till gudzfruchtan sann then bäste rijkdoms högden,
Högst inclinerat var, then alle dygders roo

Till sigh med lämpan drogh uthi dess dygde-boo.

Men see, hvad Herren Gudh hans milda hand månd gifva,
Thet samma innan kort sitt ville himmelsk blijffva.

Altså, then Herren gaff, then samma Herren togh,
Välsignat vari hans nampn ey tillfyllest nogh.

Hvad Gudh till sigh vill haa, thet skall vij ey mootsträfva,
Och ey thet ringaste itt ord ther uthi jäfva,

Hans helge gudoms rådh haar alltijdh föruth sedt,
Oss vara nyttigt alt hvad han oss täckz betedt.

Ty bliffvom ther med och tilfredz, låt verlden rasa,
Till dess för pijnan svår een gång hon lärer fasa.

Men vij, som medh Gudz ord bemannad, ståndet haa
Och fölgt then oss alltidh aff kiärleek plägar taa,

När honom skole vij een gång och evigt blijffva
Uthi then glädien sann, som han oss täckes giffva,

Ey för vår gode värck, men för thess blotte nåd
Han skänker oss then frögd genom basune-bådb.

Herr Webers god gemüth, förstånd och tålmodz sinne
Alt detta sigh och föör uthi dess goda minne,

At alt den gode Gudh oss menniskiom beteer,
Thet uthaff kierleek hans til oss så nådigst skeer.

Dödsens vinning
vijdh

then högvälborne, numehra hoos Gudh högsalige,
greffvinnas och frues,

fr. Gustaviana Oxenstjernas,

boren grefvedotters aff Croneborgh, friherrinnas till Uhlaborg, frus til Erichsberg, Resitza, Gustafzberg, Fogelsång och Wallkiälla, etc.

kongl. may:tz vår allernådigste konungz och herres trooman och öfverste öfver dess lijffguarde til häst och foot then höghvälborne herres

h. Christoffer Gyllenstiernas,

frijberre til Uhlaborgh, herre til Ericksbergh,
Wallkiälla, Stromsbroo, Erichslund
och Giällnäs,

fordom kiärälskelige gemåhl och huussfruu;
högansenenliga jordafärd,

som skedde uthaff höge och store ståndz personers medföllie, ifrån kongl. residentz stadens Stockholms Norre Förestadz kyrckia, S:t Jacob, till Store Stadz kyrckian den 16 Aprilis 1676.

Stockholm, tryckt aff Johann Georg Ehert.

Som Gudb han sielff vill haa, så skoble vij medh vebla,
På sådant sätt så kan oss aldrigh något feebla,

Ty Herren är een Gudh, som altijdh alltingh gör
Till een godh ende alt hans villia nådigst för,

Hoo kan emoot Gudz rådh medh någon macht mootsättia? Vij christne achte ey then hedna-fåfängh flättia!

Hoo kan och så uthi bans rådecammar gåå?

Månd' och om döden man föruth kan nånsinn spåå?

Hvem kan för döden gram, hvem dierfz med honom strijda?
Är han ju ingångh een till lijfvet vij förbijda.

Hur liußig är han för the ålderstijgne män,
Och mången ung och så sigh önskar nåkas den.

Aff orsak att vårt lijff ey annat är än buller,
Hvad är thet buller annat än een oroo fuller?

Hvad är then oroo annat än een möda stoor,
Then ingen undfly kan, som oppå jorden boor.

Ty ock then helge man, ban vijsligst allom sade
När han af trängtans grund och thetta öfverlade:

Vij haa på jorden här ey een beståndig stadh,
Vår vandring är uthi then himmelsk högre grad.

Tädan vij frälssaren, een gång och för vänte,
(Som denne skröpligheet aff nåder oss förlänte)

Förklara skal uthi den evigh himmelsk-skrud,
Ty sinom vill Gudh gee een sådan, som sin brud.

Doch är thet högelig i verlden at beklaga,
Som bäst man glädier sigh vijdh ungdoms bäste dagar,
Så skal man oförtänckt den sorgedrächten fåå,
Som vist uthvijsar seen hvad hiertat sarga må.

En åkerman han glädz, när han sin åhrsväxt bergar,
Hvad han för ögon seer thet frögdar honom märga,

Men rätt som bäst som ban then åhrsvext hysa vill
Så kom ett ovähr starkt, som all hans frögd förspill.

Ömss måste vij här lee, men strax å sidston gråta,
Och kinnerne så titt reengöra, som är våta.

Alt haar des ordningh godh alt effter Gudz bebagh,
Thet han oss haar befalt genom dess helge lagh

O, höghvälborne herr Christopher Gyllenstierna,
Hans nåde önskad sigh och bad vår Gudh så gerna,

Att elskligh dess gemåhl ännu medh honom feck
Dhen liuffbeet nyttia fåå, som echta stånd tilgeck.

Men see hvad hände här, the menniskio-vägar ära
Gudz vägar icke eens, thet vill oss skrifften lära,
Then godhe Gudh han täcktz medh sijne bandla så,
Att the i allan tijdh hans mildheet rööna få.

Två höge stiernor Gudh tillhopa monde foga,
Som lyste aff hvar ann medh allsköns kärleekz noga,
Men Gudh nu lagat haar, then eene lyyss' hoos sigh
Emoot then andre, som på jorden ängzlar sigh.

Två höge stiernor Gudh tilhopa månde foga,
Som uthaff ächta eld tilsammans kiärligt låga;

Men see, then gode Gudh, then ene stiernans siäbl
Bebagad' Gudhi rätt, hoos honom är nu vähl

Föruth och lyser thär, til thess then andre stiernan
I klarast kommer guld, dhen Gudh af fromheet gierna
Uplysa skall uthi all evigh stierno-saahl,
Hvarst ingen veta kan aff mödo eller qvabl.

Dhen höghvälborne fru, all dygders höge våbning
Then alle adligh seedh besmykte som dess dråbningh,
Hon lyste een uthaf een Oxenstierna klaar,
Then man uppå dess dygd förundra myckit haar.

Dess höge grefflig nådh hon lyste så aff slechte,
Att stiernan uthaff guld dess sken ock henne räckte,
Och bleff ett edelt paar aff jordesk stiernor klar,
Them Gudh all gudoms nådh bevijsat såledz haar.

Hans nåde qvijder högt dess edle stiernas strålar,
(Som höghvälborne dess alt huuses skeen bemåhlar)
Nu vara borta från, ney, ney, the äbro qvaar,
Ty eders nåde them i döden på sigh draar.

Graff-skrifft:

I denne sköne graff sigh bvijlar een grefvinna,
Hoos bvilken man all dygd i verld, som fins, månd finna.
Een Oxenstierna af een urmins riddar-stam,

Hvars siäbl är nu boos Gudh bland Oxenstiernor frau

Till evig tijdh.

Uthi diupaste underdånigheet

aff

Samuel Westhio.

XVI: 2.