Psalm 78.

Een undervijsning Assaph.

1.

Hör
på, mitt folk, min lag och edra ögon böijer,
At märka på mitt taal och hvad min mund ehr säyer,
Iag vill med ordspråk fram förtällia hvad iag vet
Om gammal ährende och hvad som fordom skett.

2.

Thet som af gammalt här vij hafva hört förtältia,
Ded bafva fäderna ey kunnat för oss döllia,

På thet vij åter igien för våra barn så fort
Förkunna Herrens verk, hvad under han har giort.

3.

Han har ett vittnesbörd i Jacob vähl uprättat
Och gifvit uth en lag at Israel skull' vettat,

Som vår, at hvar och en sin effterkommand ätt
Och de som födas än, den skall förkunna rätt.

4.

På ded de måge fast sitt hop till Herren sätta,
Hans bud sig hålla ved, hans verk ey platt förgätta,
Och deras fäders ort ey föllia som var ond,
Ostadig emot Gud och utan trogen grund.

5.

Lijk som Ephraims barn, fast de bevepnat vore,
I strijden föllo af, på vrånga vägar foro,

Och icke vandrade i Gudz förbund och lag

Men glömde hvad gott Gud dem giorde fordom dag,

6.

Han bar på Zions mark och uti Pharaos rijke,

För deras fäder giort ett under utan lijke,

Han skilde hafvet åth och lätt dem genom gå,
Dy vattnet moste lijk en muur på sijdan stå.

7.

Seen ledde han dem fort och lät en molnsky vijså
Dem rätta vägen fram, om natten lät han lysa

För them en klaran eld och när i öknene
De ledo någon torst, så lät han detta skie,

8.

At klippor remnade och bergen sönder breckte,
Så vattnet ymnig ran, att hvar sin törst då sleckte,
De syndade lijkväbl den högste Gud emot,
Ja, hårt förtörnade med deras daglig knott.

9.

De blygdes ey derved, at de så Gud försökte,
När som de tyckte så, at födan ey tillräckte,

Ty de så obetänkt sig torde understå
At tabla emot Gud, at synd var höra på.

10.

Ja, skulle Gud och här i dessa vilda lunnar
Bereda dukat bord för så mång tusend munnar,

Han har väl utur berg och klippor vatten bracht,
Men skaffa kiöt och bröd, dertil vill mebra macht.

11.

När Herren thed förnam, vart han till vred' uptender,
At han förtäraud eld utöfver Jacob sender,

Och straff på Israel, för de ey trodde på,
At Gud alsmächtig är och alting kan förmå.

12.

Seen böd han skyerna, som drifvas utaf väder
Och lät af himmelen ett manna regna neder,

Een spijs, en herlig maat, et himmelskt englabröd,
Och frelste underlig dem från en bungers nöd.

43.

Han lät och östanvind och sunnan väbr sig röra,
Som kunde sofvel nog och foglar till dem föra,

The kommo hopetals, som stofft och regnedrop
I lägret till dem neer, mehr än the ätha op..

XVI: 9.

14.

När lusten nu var slekt och vore öfvermätta,
Och the än hölle på med fogla kiöt at ätta,

Så kom Guds vrede brot och drap så mången siähl,
Ibland de yppersta af huset Israel.

15.

Men öfver detta alt de syndade än mehra

Och trodde intet på hvad under Gud mond giöra,
Derföre lät han them döö bort och intet få

Hvad gott dem ärnat var, men plägad undergå.

16.

När han nu drap dem så, sin brot de då bekände,
Begynte sökia Gud och sig till honom vende,

De komme väl ihug at Gud är theras tröst,
Och at den högste förr dem offta bar förlöst.

17.

Men doch var skrymteri alt thed som de med fobro,
Med munnen lugo de och så vanartat voro,

At deras hierta ey rätt fast til honom var,
Men slepte hans förbund, som en otrogen skar.

18.

Lijkväl så ville han barmhertig sig bevijsa,
Förlåta theras brott och theras plåga lijsa.

O, hvad en nådig Gud, han såg dem vara kiöt,
Som lijk ett väder fahr och snarlig blijr förödt.

19.

De monde offta Gud, den heliga, förtreeta
Och uti öknene till vrede mot sig reta,

De tänkte intet på hvad under, som hans hand
Då giorde, när han bracht dem uhr Egypte land.

20.

Då, när han båk och brun i bahra blod förvende,
Des lijkes många slags obyror månde sända

Och andra plågor svår utöfver Pharao

Och hans bårdnackat folk, som uti Zoan boo,

1.

21.

Med liungeld, hagel, frost så kunde han dem tvinga, Han kunde få och frucht uti förderfvet bringa.

Uti sin vrede lät han onda englar gå

Att öfver deras lijf och egor råda få.

22.

De drapte folk och fä och den, som först var födder Af de Egyptier, blef slagen och förödder,

Men sit utkohrat folk så lät han fahra bort

Och in i öknene som fähr dem ledde fort.

23.

Han förde dem så väl at ingen ting them kränkte,
Men deras fiender i hafvet all fördränkte,

Han lät dem komma till de gränser och ded land,
Som han förverfvat har med sina högra hand.

24.

Han monde annat folk uhr deras land fördrifva,
På ded at Israel där motte boo och blifva,

Men ded var alt förgäfs, dy de försökte Gud
Och höllo intet ved hans vitnesbörd och bud.- :

25.

De föllo åter om och plat tillbakars låge,
De böllo intet mehr än som en ospend båge,

Lijk deras fäder för, som Gud förtörnade,
Som deras afgud-tiänst på högder lätte skie.

26.

När Gud en sådan hård- och vanart hos dem sporde,
Förskiöt han Israel och ingen nåd mehr giorde,

Han lät och fahra ben sin boning, som han där
I Silo hade fäst, sitt folk at vara när.

27.

Seen gaf han deras macht och herlighet i händer
Af deras fiender och så sin grymhet vänder

Med alfvar mot sitt arf, så elden brachte om
De unga män, at knapt en möö till gifftes kom.

28.

Så blef och presterna igenom svärd förstörde,
Och ingen enkia fans, som grått och klagan förde,

Men Herren vaknade lijk som en starker man,
Som kommande från vijn sig gladlig steller an.

29.

Han trykte fienden och slog dem upå baken,
Så de en evig skam behöllo för den saken,

Joseph och Israel uthvalde han ey meer,
Men Juda och ded berg af Zion hölt han kiär.

30.

Han bygde högt och fast sin helgedom och säte
Och giord ett evigt verk, som ingen må förgäta,
Och välde David utb, der han med fåbren gick,
Den trogne Jesse son,
som regimentet fick.

31.

På ded ban Jacobs huus skall förestå och föda
Och Israel hans arff på Herrans vägar leda.

Ded har han trolig giort, han har alt Israel
Födt, som een fåhrahiord och dem regerat vähl.

u Herre, du som vast uti de forna tijder Så nådig och så god emot tit folk och land Och Jacobs fångar frelst uhr daras fiends hand, Förlåtit deras synd, dem varit mild och blijder,

2.

Tu, som tillförene tin vrede alt borttagit,

O Gud, vår frelsare, tröst oss och lät ey skee, At du ogunstig äst, men oss din nåd bete, Lät af med straffet nu, seen du oss länge slagit.