3.

Vilt tu tå immerfort mot oss onådig vara, i
Och skall tin vrede gå och blij till evig tijdh?

Hielp, tröst och vederqveck tit folk och var dem blijd, At the få glädia sig och slippa allan fara. :

4.

Ach, at iag böra fick ded Herren Gud han tahlar
Och lofvar sino folk och sinom helgom frijd,

At intet galenskap dem måtte kommas vijd,
Doch de, som fruchta Gud, han hielper och hugsvahlar.

At i vårt fosterland må bo och gro Gudz ähra,

At god- och trobeet må tillsamman mötas åth,
Rätfärdighet och frijd må kyssas utan mått,
At trobeet växa må på jorden mehr och mehra.

6.

Och at rätfärdighet af höga himmeln skådar,

At Herren giör oss gott, vårt land frucht gifva må
Och at rätferdighet må rätta gången gå,

At lag och rätt altijd ibland oss blijr och råder.

2.

Som jag mig på tig förlåter,
Ropar och ey vänder åter,

Ack, så var mig nådelig,
Ty iag trängtar effter tig.
Du äst goder emot alla,

Som förtrolig dig åkalla.

Fräls min siäl, förnim min bön,
Var med hielpen intet seen.

!

3.

Herre, du bar ingen lijke.
Hedningarne, stolt och rijke,
Skola äbra högt tit nampn'
Och med offer komma fram.
Lär mig vandra tina vägar
Och gå på tin sannings stegar,
Lempa och mitt hierta så,
At iag dit nampn fruchta må.

4.

Gud, af hiertat iag dig prijsar
För den nåd, som du bevijsar
Mig, ty tu min siäl giör qvit
Ifrån diupa helvetet,

Dy de stolta hafva före
Mina siäl till at förgiöra,

Men du Gud äst nådelig,
Tålig och förbarmar tig.

5.

Vändt tig till mig med tin nåde, Sterk tin tienar, låt mig skåde Tina macht af högdene,

Lät ett tecken med mig skie, At mig väbl går och sig skemme De, min välferd villia hemma, När de see, at du mig äst En så mächtig hielp och tröst.

1

Psalm 90.

Een bön Mose, dens Guds mansens.

1.

Tu äst, o Herre Gud, vår tillflycht ifrån slechte

Till slächte ä och ä, så länge verlden rechte.

För än som berg och daal och jorden skapat blef,
Så ästu, Gud, som ded af evighet bedref.

2.

Du, som menniskiorna i sinom tijd dö låter,
Och säyer: Menskiobarn, stå up och kommer åter,
Ty tusend åhr för tig ey mehra räknas än
Såsom en nattevächt, een dag i gåhr gick hän.

3.

Du låter dem ock gå sin kos som flod och strömmar,
De äre lijka den i söta sömnen drömmer,

Lijk grääs och blomster, som förvisnar snarlig bort,
När ded af hugges, straxt om affionen blijr tort.

4.

Din vrede giör, at vij förgås, din grymhets ijfver
Giör att man bastelig i grafven neerlagd blifver,

Ty våra missbedref okände synder för
Tu uti liuset fram, dit öga allting seer.

5.

Så går vår lijfstijd hän, som neppelig kan hinna
Till åhren siuttio, ded högsta man kan vinna

Är ottatijo åhr, och när ded varit bäst,

Så bar ded flugit bort med möda aldramäst.

6.

Men bo är then, som tror at du så vredgas svåra,
Ho fruchtar sig tå för sådan tin grymhet stora,

Lär oss betänkia at vij skola dö sin kos,
Lär oss förståndig blij och fruchta Gud derhos.

7.

Vändt tig till oss igen, o Herre, var doch blijder,
Oss tinom tienarom förbarma tig omsijder,

Opfyll oss bittiga med tine nåd, så skall
Vår hiertan frögda sig i våra dagar all.

8.

Gläd och tröst oss igen effter tu oss fast länge
Med plågor hemsökt har, ty vi nu högt omtränge
At få hugsvalelse på dhe olyckor mång,
Som vij nu lijdit ba i desse tijder lång.

9.

Lät tinom tienarom tina gärningar vetta,
Tijn ähra theras barn, o Herre, hör oss detta,

Vår Gud vare oss blijd och våra händers verk
Befrämja, lycklig giör med tinom arm så stark.

Psalm 91.

Then ther som under Gudz den högstes skugga sitter,

Och thens alsmächtigas beskiärm vidblifva kan, Ja, hvilken som beskydd hos Gudi sökiat gitter,

Han är väll sannerlig een rät lyksablig man.

2.

Han kan med tryggan mod till Herren sin Gud seija:
Tu äst mit hop, min borg, min Gud, iag tröstar på,

Så du ey har behof jägarens snara väya

Fast minder at tu för pestsiukan rädas må.

3.

Han skall betäckia tig med sina fiehr och vingar,

Han är tit fasta hop, hans sanning, skiöld och spint, Tu tarf ey kräckas för hvad nattens stygghet bringar, Och för de slemma skått om dagen flyga uth.

4.

Den pestilentien som uti mörkret vankar,

Den siukan, som är ett förderf om middags tijdh, Ey må du rädas för, qväl intet tina tankar,

Fast när och jemte tig mång tusend föllo nijd.

5.

Men deremot skall tu med tina ögon skåda
Och see med lust upå den ogudachtiga

Få sin förtienta lön, han skall med skam och våda
Sin vedergälning få, een snöplig ända ta.

6.

Ty Herren är tit bop, som tig och skall beskydda,
Den högste är också tin tillfycht så det skeer,
At intet något ondt skall nalkas tine hyddo,
Ey någon plåga skall tig vederfabras meer.

7.

Han hafver englarna om tig till att bevara,

Befalt att bära tig på händren och tin foot
På steen ey stöta må, och att tu utan fahra
På tina vägar går, för alt tig står emot.

8.

Du skalt och kunna gå på leyon, grymma, villa, i
På unga leyonen, hugormar, drakar med,
Them skall tu trampa på och intet fahra illa,
Ey någon skada har tu ther att fruchta ved

9.

Som han begärer mig, så vil iag och så bielpan
Så känner han mitt nampn, derföre jag och skall
Beskydda honom, så at ingen nöd skall stielpan,
Han ropar och iag hör honom i nöden all.

10.

Ty iag är honom när i mitt beskyd att taga

Och hielpa honom uth, omsijder sker ock thet, At iag skall giöran stor och op till äbra draga, b Samt mättan med långt lijf och all lycksaligheet.