1.

Thet är een kostlig ting at tacka Herranom

Och tig, du högste Gud, at prijsa och lofsiunga
Med harpo, tie strängd, med psalter, mund och tunga,
Och at tit stora nampn all verlden sprijdes om.

2.

Om mårgonen tin nåd, om afftonen ock så Tin sanning blijr kundgiort, förty du, herre, låter Mig siunga gladelig om tina verk och dåter,

Ja, tina händers verk jag väl berömma må.

3.

11

O, Herre, huru är tit verk så mächta stor,
Din tanka svåra diup. Den galen är han steller
Ey någon tro dertill och den, som intet sneller,
Han gier ey acht derpå och minder detta troor.

4.

The ogudachtige som gräs förkofra sig

Och the ogärningsmän må väbl och blomstras alla
Till des de i förderf för evigt hedan falla,

Men, Herre, tu äst högst och blijr evinnerlig.

5.

Sij, tijna fiender, sij, Herre, huru fort

The samma sku' förgås, de skola blij förrödde,

Och all ogierningsfolk förgiorde och förströdde,

Mit horn skall blij uphögd och iag med ollio smord.

6.

Mit öga skall sin lust på mina fiender see

Och skall mit öra få bå lust och glädie höra,
Upå den arga hop, som sig af ondsko röra

Och sättia sig mot mig, them skall skie sorg och vee

7.

Men then rätfärdiga skall grönska vähl och groo
Lijksom ett palmeträ och växa som en zeder
På berget Libanon; the i Guds huus med heder
Planterade, de få i Herrans gårdar boo.

8.

Och, fast de gambla blij, så skola the lijkvist Få blomstra som en roos på felt och gröna hagar Och bära färskan frucht och alla deras dagar

Förkunna Herrans nåd, rätvishet, frombet, tröst.

Psalm 93.

Melodi ur Lobwassern.

1.

Herren är herliga beprydd,

Han är vår konung och beskydd,
Han har begynt ett väldigt rijke,
Så vijdt som verlden öfverall
Och tillred att det blifva skall
I evighet föruthan lijke.

2.

Ifrån den tijd din stool är fäst,
Blijr thet evig som du sielfv äst,
Och fast sig vattuströmmar häfva
Och böllior fräsa grufvelig,
Fast bafsens vågor resa sig
Och buldra så at alt må bäfva,

Så är doch Herren, der han boor
I högdenne, som iag fast troor,
Väl större, ty tin ord och lähra
Är rättvijs och med heligheet
Så pryder dins huus herligheet
Och blijr evärdlig uthi äbra.

T

Psalm 102.

Een bon thens eländas när han bedröfvat är och sin klagan för Herranom utbgiuter.

Herr', hör min bön, förnim när jag så ängslig klagar,

Giöm ey dit ansicht bort, iag beer, at du behagar
Din öron vända hijt och snarlig höra på

Alt med en nådig acht, när jag dig kallar å.

2.

Dy som en röök och damb så fabra mina dagar,
Min been och lemmar blij förtorkade och mager,

Mitt bierta är ochså försmaehtat i min kropp
Så att jag glömmer bort mitt bröd att äta opp.

3.

Mig lådar kiött vid been af suck och gråt fast illa,
Och som en pelican i skog och öcknar villa

Sig håller undan bort, och som steenugglan har
Uti förfallna buus och städer giomt sig qvar,

4.

Så är och lijka iag osäker, altidh vaken

Och eensam, utan bylst, som fågeln opå taaken,
Dy mina fiender försmäda dagelig,

De öfva spott och spee, ja svärja och ved mig.

5.

Jag blandar mat och drick med asko och med tåhrar,
Ty tu af vrede full mig nederslår och såhrar,

Lijk som en skugga nu min tijd framgången är,
Så torkas iag och bort lijk gräs, som marken bär.

6.

Men du, o Herre, äst uthi ett evigt minne
Så länge något slächt på iorden är at finna,

Stat up, förbarma tig, lät Zion giörlig see,
At du äst nådelig och vill dem gunst betee.

7.

Dit egit trogna folk af hiertat ded åstunda,
At både kalk och steen med tijden skaffas kunde

At byggia op ett buus, på ded een hedging må,
Din prijs för ögon see och då med blygd bestå.

8.

Gud vänder sig, at han dhe öfvergifnas böner
Förachtar ingalund, men nådelig belöner,

Så at then effter oss med tijden skapat blijr,
Gudz stora underverk med tacksam hierta sijr.

9.

Dy Gud han skådar neer utaf hans höga säte,
Af himmeln seer ban neer, på ded ban må få veta,
Sitt folks elendighet, som döden underlagt,
På ded att Zion må predika Herrans macht.

10.

Ded skall då skie, som hälst när hela konungs länder
Och folk försambla sig, men doch dy värre händer,

At medan ded skall skie, så är min lifstijdz krafft
Förkortat, at iag här een ringa hugnat bafft.

11.

Jag säger Gud och beer at du mig ey borttager
Och hastar med mig hän i mina balfva dagar,

Men tijna ord de blij evärdlig, ty du har
Befästat himblarna och grundat jorden qvar.

12.

O Gud, tin ähra och du sielf äst utan ända,
Men jorden, som du har tillredt, måst återvända,
Föråldras, slijtas bort, men våra siälar blij
För all förgänglighet och sielfva döden frij.

Psalm 103.

1.

Låfva Herren min siäl och hvad uti mig är, Hans heliga stora nampn. O kiäre siäl lät höra,

At du din pligt fullgiör och Herrans låf frambär, Förgät doch ingalund hvad gott han mig mond giöra.

2.

Den uthaf blotta nåd sin mildhet tig betedt, Förlåter all tin synd, then tina brister helar,

Ditt lif förlossar från förderf och fahrlighet Och kröner dig med nåd, sin godhet dig meddelar,

3.

Then tig opfyller med hugsvalelse och tröst,

Så at du, som en örn frisk, ung och däglig blifver, Han skiper rätt och dem och hielper them förvist, Som lijda våld för rätt och deras saak sielf drifver.

4.

Han handlar icke så med oss som vi förtient,
Och vår missgierning ban ey hårdlig vedergieller,
Så högt, som himmeln är utöfver jorden spent,
Så väldig han sin nåd de sina öfversteller.

5.

Så långt som öster är från solens, nedergång

Så låter han från oss ock våra synder vara,

Och som en fahr är mild och from mot barnen, mång, Så skall ban alla dem, som fruchtar, vähl försvara.

6.

Thy han väl veet hvad som vij äre för ett verk, Han vet vij äre stofft, han känner vårt elende,

Menniskans lijf är lijk som gräs på grönan mark, Som blomstras till en tijd, men snarlig går till ände.