Sist när man tänker å dess ord i dödsens kämpan, Så fyller man heelt fult medh tårars flodb sitt boo Och eensam eckta-sängb; hvar är then vännen såta, Hvart kom then bästa vän, som barnen sijn och tijn Altså man lembnar alt, vill sigh med sorgen spijsa, At stämma sådan ström och bitter tårars flodb, Förböde orätt slijkt. När Gudh sin barn plä rijsa, Ty hvad then gode Gudh oss låter drabba å, Hans nådh allena fast bon blijr föruthan ända, Så och hans helga budh behåll'm i hiertatz sool, The angle-bieltar starck, hans helga ord som föra, Om någon haar hafft sorg och hiertans-ängslans qvijda, Som bäst som glädien stoor hoos eer har veblat blij, För tvenne års förlopp, just uthi månadt thenna, Medh moderlöse barn, när far skal moder blijffva, Thet under att een man slijk bördo kunde dra. Ty tänkte Gudb uppå berr Webers sorg att minska, Gaff honom så een brudh, then bästa han kund önska, Then uthaff dygdens glantz skeenlyste ibland all, Som afftonstiernans blåss moot vinternatten kall, Then aff föräldrar kiär upfostrat fans i dygden, Till sigh med lämpan drogh uthi dess dygde-boo. Men see, hvad Herren Gudh hans milda hand månd gifva, Altså, then Herren gaff, then samma Herren togh, Hvad Gudh till sigh vill haa, thet skall vij ey mootsträfva, Hans helge gudoms rådh haar alltijdh föruth sedt, Ty bliffvom ther med och tilfredz, låt verlden rasa, Men vij, som medh Gudz ord bemannad, ståndet haa När honom skole vij een gång och evigt blijffva Ey för vår gode värck, men för thess blotte nåd Herr Webers god gemüth, förstånd och tålmodz sinne At alt den gode Gudh oss menniskiom beteer, Dödsens vinning then högvälborne, numehra hoos Gudh högsalige, fr. Gustaviana Oxenstjernas, boren grefvedotters aff Croneborgh, friherrinnas till Uhlaborg, frus til Erichsberg, Resitza, Gustafzberg, Fogelsång och Wallkiälla, etc. kongl. may:tz vår allernådigste konungz och herres trooman och öfverste öfver dess lijffguarde til häst och foot then höghvälborne herres h. Christoffer Gyllenstiernas, frijberre til Uhlaborgh, herre til Ericksbergh, fordom kiärälskelige gemåhl och huussfruu; som skedde uthaff höge och store ståndz personers medföllie, ifrån kongl. residentz stadens Stockholms Norre Förestadz kyrckia, S:t Jacob, till Store Stadz kyrckian den 16 Aprilis 1676. Stockholm, tryckt aff Johann Georg Ehert. Som Gudb han sielff vill haa, så skoble vij medh vebla, Ty Herren är een Gudh, som altijdh alltingh gör Hoo kan emoot Gudz rådh medh någon macht mootsättia? Vij christne achte ey then hedna-fåfängh flättia! Hoo kan och så uthi bans rådecammar gåå? Månd' och om döden man föruth kan nånsinn spåå? Hvem kan för döden gram, hvem dierfz med honom strijda? Hur liußig är han för the ålderstijgne män, Aff orsak att vårt lijff ey annat är än buller, Hvad är then oroo annat än een möda stoor, Ty ock then helge man, ban vijsligst allom sade Vij haa på jorden här ey een beståndig stadh, Tädan vij frälssaren, een gång och för vänte, Förklara skal uthi den evigh himmelsk-skrud, Doch är thet högelig i verlden at beklaga, En åkerman han glädz, när han sin åhrsväxt bergar, Men rätt som bäst som ban then åhrsvext hysa vill Ömss måste vij här lee, men strax å sidston gråta, Alt haar des ordningh godh alt effter Gudz bebagh, O, höghvälborne herr Christopher Gyllenstierna, Att elskligh dess gemåhl ännu medh honom feck Men see hvad hände här, the menniskio-vägar ära Två höge stiernor Gudh tillhopa monde foga, Två höge stiernor Gudh tilhopa månde foga, Men see, then gode Gudh, then ene stiernans siäbl Föruth och lyser thär, til thess then andre stiernan Dhen höghvälborne fru, all dygders höge våbning Dess höge grefflig nådh hon lyste så aff slechte, Hans nåde qvijder högt dess edle stiernas strålar, Graff-skrifft: I denne sköne graff sigh bvijlar een grefvinna, Hvars siäbl är nu boos Gudh bland Oxenstiernor frau Till evig tijdh. Uthi diupaste underdånigheet aff Samuel Westhio. XVI: 2. |