Som I väl prydelig med pennan vijsa kan.

Kom, Musa, mig till hielp och för min svaga hand! Alt, alt som på ehr är, så har naturen värkat

Och giort sitt mesterstyk. Hvem är, som ey kan märkat, Och med förundran see ett sådant erbart sin,

Som lyser framför alt, doch uthan högfärdz min? Alt edert väsende, omgänge och åthäfver Består af höfigheet, som stedse hoos ehr sväfver, Beblandat med ett mildt och genomfromt gemööt, Så den, ehr omgås får, sig lycklig skatta veet. Een deylig skapnad syns hos eder vilia råda, Ja skönheet och förnufft ehr uthur ögnen skåda.

Madam, hos eder fins meer lärdheet och mehr vett, Än som man nånsin har bos fruentimbret sett. När som ehr vackra hand behagar pennan föra, Så kan hon artiga och skiöna verser giöra,

Den edla dichtekonst är I bevågen så,

At man en poetess ehr rätlig kalla må.
Man har för någon tijd från Helicon förnummit
Een öfvermåttan frögd som där å färde kummit,

Apollo och bans folk de ha sig mächta glädt,
Een dotter honom och een syster dem år födt.
Euterpe ginast är och Clio stad förordnat
Ded barnet fostra op och hafva derom vårdnat.

Vist är at Phæbus bar ehr uthur vaggan födt
Och ifrån moderlijf ehr till sin tienst bestäldt.
Minerva sammaledz har hafft ehr i sin schola
Och öfvermåttan lärdt ehr virka, väfva, spohla,

Så konstig och så nätt som nånsin Raphael,
Durtin det måhla kan med sin berömbd pincel.
Min penna, holt man op, du lär ändå ey binna
Alt dhet beprijsligt är på denna halfgudinna

Oprepa, som sig bör, hvem är, som ded ey veet,
Chlorette, at hon är full af fullkomligheet.

XVI: 18.

6.

Är det sant, som gilliarn säger,
Naso, den dig känner grant,
Så är dig de krumma vägar

Up til himmlen och bekant,
Hvar Jupiter har fådt röna,
At du så kant gudar löna.

7.

Pluto har och väl fått smakat,
Hvad din starka hand förmår,
Honom har du just så råkat,
At han älskog efftergår.
Är det blinda gåssars höva
Sådan putzer tidt föröfva?

8.

At man gör dig ung och vacker,
Det vil iag väl hålla med;
Men en blind och nakot stackar,
Phui, det skeer dig orätt ved!
Skulle jag dig rätt affmåhla,
Fick du med en statz-råck pråla.

9.

Här kan du din redskap under, Och din omslag full med svijk, Giöma, döllia tijm' och stunder, Vara enom statzman lijk.

Rätt är at du har fått vingar, Ty du äst så snabb och kringer.

10.

Effter du syns mycket vreder,

Hörer ingens klag och gråt,
Achtar ey hvad man dig beder,
All vår smerta leer du åt,
Derför tror jag utan hinder,
Du äst döfver och ey blinder.

Myrtillis klagan öfver Rosettes bortreesa.

Kan siungas såm den vijsan: Många the, som frija sökia, etc.

Kiäre, hvad har iagh doch brutit,
(Så begynte han uppå
Sin Rosette at förbrå)

At du har så fast beslutit

Mig så handlöös lemna qvar
Och til hofva från migh draar?

4.

Fullt och fast iagh migh inbillar,
Bättre ha förskyldt aff digb,
Än du nu handterar migh;
Sij, hur du nu heelt förvillar

Mina tankar, och en dunst
Lemnar mig för reenan gunst.

5.

Hvad för qvaal det aff sigh föder,
Hiertans vän, du än ey veet,
Elliest vor det aldrig skedt,
Tanck doch ved dig sielff, iag beder,
Hvad en hiertans sorg och vee
Är, när jagh digh ey får see.

6.

Alldrigh kan du bättre drilla
Din Myrtillis med maneer,
Än som du dig nu beteer,
Och hans goda hopp förspilla,
När du så för honom flyr,
At han digh ey meera sijr.

7.

Ney Rosette, du här feelar
Och förtaar dig mächta ting,
Til at leeda migh omkring.
Är nu iagh en sådan söhler,
At iag intet kan förstå,
Hvad din meening slår uppå?

8.

Fahr man fort, fullgiör din villia,
Altijd föllier iag dig fort,
Dy du taar mitt hierta bort,
Som omöylig kan sig skillia
Från den bästa skatt det bar,
Den och iorden nånsin bar.

9.

At du vrångvijst migh förnekar
Dig, min engel, til at see,
Måste iag så låta skee,

Men troo fritt min hugh ban leeker,
Hvar du äst, der är min siäl,
Du har giordt mig til din trähl.

10.

Skulle du så hastigt byta

Om ditt sinne och här qvar

Lemna dina stackars fåhr

Med de spaka lamben hvijta,

Hvilka sörja uthan lag,

Men doch ey så hårdt som iagh.