Sidor som bilder
PDF
ePub
[ocr errors]

FÖRORD.

SAMUEL JOANNIS WESTHIUS är i vår tid nästan alldeles okänd, och det mörker, hvari hans lefnadsöden äro insvepta, är nu efter 200 år så mycket svårare att genomtränga, som under medlet af 1600-talet flere med samma namn och från samma landsort egnade sig åt studier.

Stamfadern för denna i Westmanland och Södermanland vidt utgrenade slägt var Magnus Joannis Westhius från Helsingland, hvilken vid 86 års ålder dog såsom kyrkoherde i Bergs socken af Westerås stift 1622. Med sin hustru Elsa Larsdotter hade han tre söner, Lars, Joban och Jacob, hvilka trädde i samma stånd med fadern. Lars stannade inom stiftet och blef lektor i Westerås; Johan och Jacob vunno befordran i Strengnäs stift och dogo såsom kyrkoherdar, den förre i Nyköping 1647, den senare i Fogdö 1624. Den förres son, Samuel, orerade i Upsala 1656 De laude poetica och disputerade samma år under professor Scheffer. Troligen var det samme Samuel Joannis Westhius, som 1654 disputerade i Åbo under professor Justander. I Södermanlands i Upsala studerande nations album inskrefs 1664 den 31 Augusti en Samuel Joannis Westhius, om hvilken är antecknadt: Obiit studiosus anno 1673, philos. candidatus in optimo ætatis et studiorum flore, juvenis magna spei"; men denne var utan tvifvel son till mag. Johan Israelis Westhius, som var af en helt annan slägtgren och dog såsom kyrkoherde i Fogdö 1656. En tredje Samuel Joannis Westhius disputerade i Upsala 1669 under professor Ljung. I sin Bibliotheca Svio-Gothica har A. A. v. Stjernman antecknat, att "Samuel Westhius, Suderm., translator linguæ Germanica, ita semet ipsum nominavit,“ utom nämnda disputation, äfven utgifvit Varia carmina Sv. prolixiora, samt Gudeligit barnaminne eller korte och enfaldige rijm på alle söndagars, högtiders och

I. N. J.

Adelskaps härkomst,

aff gambla rommerske handlingar utdragen och Sveriges rijkes högloflige ridderskap och adel til ähra

upsatt aff

Samuel Westhio.

Aristot. ad Nic. 1. 4, c. 3. Item Cicero offic. 2.
Honor est externorum bonorum omnium maxi-
mum. Vix invenitur qui laboribus susceptis
periculisque aditis non quasi mercedem rerum
gestarum desideret gloriam.

Tryckt i Stockholm åhr 1678.

Att dygden älskat blijr, berömbd och högt belöbnat

Först uthaff Herren Gud, thet haar mång dygdig röhnat,
Sehn potentater all: Slijkt vittnar adligt stånd
Som högt värderat fins i rijken all och land.

Gudh älskar dygden sjelff, aff Gudh hon blijr nthguten
Uthi all mennskiosjäl, som städze oförtruten

Til alt thet dygdigt år, ty effter Gudh är reen,
Så vil han at dhess värck skall blij föruthan meen.

Hoo nu från ungdom sin til dygden sig begifvit,
Han sedan utaff all berömbd och älskat blifver.

Gudzfruchtan förnämbst är til alla dygders grund,
Thet samma lärer oss then Högstes sanningsmund.

Hvem kan then edle roo, hvem kan then nogsampt prijsa?
Ty aldenstund hon sigh högt öfver jord kan vijsa

Och kallat blijr medh rätt en himmelsk drottning sköön,
Som gifver christnom all en evig frögd til löön,

XVI: 1.

[ocr errors]

Alt effter kors-besvär. Dhe gamble henne kalla
All lyckos gifmild fru, som vijsast fins bland alla.

I med- och mootgångz tijd en hiertans liuflig tröst,
Ett uphoff til alt gott, som frögdar siäl och bröst.

All verldzlig flättias tvång, snöd afvundz herrskarinna,
Dhen arga falskheetz straff, all höfligheetz gudinna,

All loflig frögders ström i allan rum och orth,
Som vijsar rättast väg til evig himbla-port,

Och trognast leder fram. Ther boos vij städze tänckia
På samvetz roligheet, then samme vil oss skänckia

Then störste armens krafft aff högst och mildrijkst hand,
Til tecken aff stoor nådh och rätta kiärlekz band.

Slijkt gör gudzfruchtan sann, sehn hopp med trone öfva,
Som folli' hvar ahn på foot, at oss ey skal bedröfva
Hin mörckra fursta leed, när vij til evig roo
Bered' oss in at gå från thetta verldzens boo.

Rättvijsan är thernäst, all öfvervåld hon straffar,
Och aff en rättvijs domb från döden oskuld skaffar,
Hon är för ögon blind, vichtskåhl och svärd i hand,
Hvar medh bon, är bekant i rijken all och land.

Du edle måttligbeet, all kättia kan tu tvinga,
At man medb skickligheet sin dagh i arbeet bringar.
Försichtigheet hon fins i alla saker godh
Som ey begynner på föruthan grundlagt modh.

Manbafftigbeet uthi civil- och krijgz-bedriffter,
Aff vijsas regement man gott i rijket skifftar.

Ty bvarst bebundet är medh pennan krijgetz svärd,
Dher sammastädes skeer hvadh evigt loff är värdt.

See, dhessa dygder nu oss giöra himmlen lijka
Sijn' värfva the en sköld, aff then the varda rijka,
Aff then the blänckia må, ty then infattat haar,
Alt hvad odödligt nampn på jorden lemnar qvar

« FöregåendeFortsätt »