Ett tecko at han vill aff see sin bästa kans,
Ibland dhe krigeske, at hålla rätt ballans;
Doch hade jag der boos, det mäst mitt embet varit,
Deth vijda stierne hvalff begrundat, nagelfahrit,

Och taget i god acht, ded iag med tijden kan
Til nytta föra mig, dy när iag långt från land
Neptunus bōliors fält i korss och qvär måst plöija,
När ingen af oss all skal veeta til at säija

Hvar man egendtelig med skeppet vara måå,

Då vij vår gissning aff dee fasta stiernor fåå. När som hon detta såg, giord hon ett fryndtligt löije, Där med min häpenheet och blygd alt undan böijer,

Hon giorde mig en vinck, som gaff mig til förstå,
At iag man trygger fram til henne skulle gåå.
Hör Damon, sade hon, iag haar i desse tijder,
Fast med förundran sedt hvad möda, som du lijder,
I det du natt och dag med ogemenan nijth
Uthi din stierne-konst dig öfvar så med flijth.
Jagh seer. I jordiska, I kunn ehr ey förnöija
Med denne nedre verld, men all ehr sinnen böija

At forska, spana uth hvad som i himmeln sker,
Det är min san väl värdt at man åth eder leer.
Kun' I ey hafva nog med det ehr är tildeelat?
Kun' I ey vara nögd med det, som himmlen velat
Det kiön af edert slag till egna och bestå,
Och ey det himmelskt är förmätne efftergå?

I snart förgänglige, det bästa är för eder,

I fölia iorden åth och lembna oss vår heeder. i

Det är en klok mans råd, at han ey vijdar går,
Ähn vingar råda med, och kraffterna förmåhr.

Medh egen undergång baar Icarus förnummet,
Hvad högfärd, öfverdåd och förveth stad bar kommit,
Hvad ofärd Phaeton med sin förmätenheet

Sigh sielfver störte i, iag troor at hvar man veet.
Doch är en sak med dig, min Damon, iag kan märckia,
At du dig i din konst vilt mehr och mehr förstärckia
Och grunda immerfort, dy vist dig ligger å,
Alt det en siöman böör at slå sin hug uppå,
Och hvad dig i ditt kall, kan komma väl til måtta,
Helst du en tienar' äst på Carl den elfftes flotta.

Deth är en edel ting, och mycken beeder värdt,
När man i det berop, som himmlen har beskiärdt,

Sigh steller flitigt an och brukar alt sitt bästa
At lära veeta nå det minsta med det mästa,

Som nånsin pröfvas kan at vara uthaff vicht,
På det han snält och braff fullgör sin embetz plicht.
Emedan iagh nu är ehr siöfart väl bevågen,
Som den der sielfver först ubr hafvet är uptagen,

Haar jag fördenskull tänckt, at denne lille-pilt,
Som du väl känna lähr, hvad han för i sin skylt,
Och bvad för putzar han i verlden offta stifftar,
Och huru han stält an så många slagz bedriffter,

En siöman blifva skal och der til vända flijt,
Derföre, som du seer, iag brachten med mig hijt,
At han din vettenskap hoos digh må kunna läbra,
Jagh meenar, at det dig skal lända til en äbra,

Jag veet, at du mig den begäran ey slår af,

Jag veet, du hörsam äst och altid stält dig braf. Jagh veet, när du mig förr har tient och fölgt min fabna, At du dig altid vijst en tapper älskogz hana,

Du veest hvad mycket gott dig är af mig betedt, Du veest hvad mången lust iag bar för dig beredt, Du veest, at iag altid dig väl bevågen varit, Hvar bälst du hafver reest och kring i verlden farit, Lätt see du tacksam äst, och tager drängen an, Lätt see, at han nu blijr en skepz ehrfahren man. Jagh skal belöna dig med alt, du kant påkalla, Och vijsa, at iag kan båd löhna och befalla,

Oss gudar kommer til, vij åga biuda på, Men I, I dödlige det hörsamt efftergåå. Som du nu giör din fijth skal dey blij vedergullit, Hälst när en skiönbeet haar ditt bierta til sig stulit, Och du ännu en gång mitt altar offer bähr, Hvad gäller at du då min hielp anropa läbr? Som Venus nu sitt tahl bracht fort med sådan ijfver, Kom den, som liuset geer och han, som som solen drifver, Den stohra Delius, som giord der ända på.

Fru Frigga drog sin kooss, men qvar blef Cupido. Här stod iag heelt försteldt, här var iag rätt förlägen, Ey vettandes hvad iag med pilten skull ta vägen.

Had iag fått råderum och modren ey så fort Och flychtig fahrit af, iag had' min uhrsächt giort. Nog had' iag orsak hafft, nog had' iag fått excuser. Hur skal doch det gå an, at iag den undervijser,

Som mig tilförne hafft i tvång och under ook,

Som mig för mächtig är, som mig är alt för klok? Han är en lijten dräng, men doch en Gud der jempte, Han och hans lijke fleer är ey gott med at skiemta. Jag rår min ovän ey at gee sig uthi taag

Med detta himmels folck, det taar min sann ey lag; Acteon stackars karl, Marsias och fått röna, Hvad der på fölia plär, när gudar förvett löbna.

Har icke Hyacint, hur kär hon Phæbus var, Fått plichta med sin död för det hon umgådz bar För dristigt med en Gud? Ett gammal ordspråk säijer, At det fast rådlig är, det man dee stohra väijer,

Och at det ey är gott, du plåckar kyrsse-bähr Med den, som väldig är, dy det dig ångra lär. Bäst är, att hvar och een sigh håller i sin skranckar, Och intet qvällier sigh med altför stora tanckar,

Bäst är at hvar och een sigh håller hoop med den, Som är hans embue lijk, kan blij en stadig vän. Det är ett missförstånd, ett fehl, som skadligt finnes, At man en sådan en, som stålter är til sinnes.

Som all sin doon och acht i all ting ställer an,
Hur han båd dig och mig en gång topprijda kan.
Jagh säyer, at man den så fritt vill underrätta,
Och hvad man sielfver kan straxt låta honom vetta.
Och såledz hielpan up, det är en fahrlig saak,
Ty der med flätar man ett rijss til egen baak.
Så lenge som man seer, at han dig kan behöfva,
Så länge lär han väl emoot dig vänskap öfva,

Men seen är gunsten all, det är för nog bekänt.
Ty det mig nu en tijd, ty värre, sielf är hendt.
Sij, detta fick jag ey fru Venus bringa före,
Hou hade mig förskont, om hon det skäl fått höra,
Hon låter säya sigh, hon är aff godan art,

Hon är lätt öfvertalt, beqvämer sig och snart.
Men hastigt fohr hon aff, ey kund bon längre blifva,
Dy hon ey gierna vil sin doon ved solskijn drifva,

Der skugga, skymning, ja, och bara mörckret är, Sij dher baar hon sin gång, der vil hon vara när. Det taar och bettre lagh; än var och annat mehra, Som henne dreef sin kooss, deth månde Phoebus giöra, Som är uhr beunes gunst aldeles gången aff,

Ty han haar speldt ett streek, som thenne orsak gaff,

At hon i hans presens ey gärna är tilstädes,
För argt förklickerij så moste man ju rädas.

Det var ett fuult bedreff, det var ey redlig giort,

Man har bland menniskior ett värre neplig sport. Jagh svär vor' dhet mig händt, och en mig sådant giorde, Jag lönten visserlig, och vånde hvem dhet borde,

Det må nu blij dher vedh, ja vil för hennes skull
Min stobra patrones, ey göra munnar full

På folcket, mehr dher om doch bar han lell fått veeta,
At Venus sitt förtreet så lätt kan ey förgäta,

Hon brakten till ett straff, at hålla fåfängt kiär

Den vackra Daphne, som sin kyskheet älskte mehr Och högre än sitt lijf, så drog han aff med korgen; Men stackars Cupido och iag vij stod i sorgen

Till des iag kom ibog, det var den först April,
Då lätt jag honom gå hvart hälst han sielfver vil.

Cupido inter nautas.

Nu har Cupido fått rät lust gå kring at spöka,

Han vill nu och på siön sin lycka der försökia.
Hvad mån hans upsåth är, kan han ey hafva nog
At sysla op i land och drijfva der sin plog?
Är ey på torra iord för honom mehr at giöra,
At han nu ändtlig vill på siōn sin båga föra?

Har han ey städer nog och landzbygd stor och lång,
Båd her- och kongehåff att hafva der sin gång?
Nej, Astrild är nu här, bar tagit sijg en hyra,
Han vill om bord till skieps och der sig äfventyra,
Och hvad än mehra är, så dristar ban at gå
På cronans örlogsskiepp, lijksom han ville stå
Der för en kempekahrl, beväpnat och försedder
Med pijlar, flijtz och båg och alt till krigs beredder.

Doch kan iag icke see, hvad tienst han der vill ha Och hvad bestelluing man bans klokheet kan opdra. Till båtzman dugern ey, så är ded ock för ringa För en så kiecker buss, den som och alt vill tvinga,

Fast mindre tienar ban at blij en officeer,

Dy ded hans lilla växt och spädhet ey medger.
Anseenlig är han ey, kan intet skrijka, ropa
Och drifva folket an at talia, spissa, knopa,

At springa uthi bucht, i lofvart och i lä,

Til halsar och til skiöt lär han ey kunna má. Kanskie han ärnar sig at få en styrmans hyra, Men huru vill doch han een sådan tienst bestyra, Dy der vill mycket till, som sådan lijten pilt Ey lährer råda med, des utan är han vildt Och vårdzlöös fostrat op, ostyrig, alt för Яychtig. Een styrman deremot böhr vara mycket richtig

Och stadig i sitt värk, se op med man till rors At han ey gijrar så, men styr sin rätta koos. Men Astrils näfva är ey vahn bestick at sätta, Ey armar hans beqvem een lod-lijn rätt at mäta, At ropa lof och dräg förstår han ingalund, Skall stå stor äfventyr att sätta skiepp på grund. Så faller bår och in ett annat värre hinder, Dy folket glunka hårt och säya: Han är blinder.

Dock är det rychtet falskt updichtat, aldrig sant, Ty hans bedrifter oss mehr än förvähl bekant. Kan den, som blinder är, så vijst med pijlar slänga, Och den, som intet seer, så kring 1 verlden flängia? Jag tror at ingen kan bevijsan ded med frij, Fast mindre gifvan alt, hvad han vähl tröster sij, Ded syns, Cupido har och sina onda vänner, Blijr batat utan saak, som mig och flera händer.

Han lär blij ledse snart, här under denna staat Der mycket går i sväng, förföljelse och baat. Men Amor, lille Gud, iag bar een vänlig fråga, Förlåt min dristighet: Hvad viltu med din båga

Och pijlar utaf guld, som du står spenter med, Så barsker som en knecht? Säg kåre, hvartill ded? Mond du har ärnat ded till örlig med dig föra Och uti krijg och strijd din fiend afbrek giöra?

Om ded din mening är, som iag doch neplig tror, Bedrager du dig sielf, och vill i dina skor Jag intet gierna stå, når ded begynner smella. Der vankar kruth och lood, hvad villtu då beställa Med detta dit gevehr? Ändoch iag beel vähl veet, At du bar hierta nog och vijker ingen fiet,