Och at man derpå just ey skall een krigsman kienna
At han har värrior och kan väl pistoler spenna,

Och at en hetes braf, deraf ey skönies bör,

At han en hop gevähr och vapen med sig för.
Men hvad har du behof at stella dig i fahra
Så obeväpnat bän? Hur viltu vähl försvara

För fru mor Venus ded? Din fahr, den halta smed,
Som baklängs op i sky uppå en åssna reed,
När ban för Jupiter, sin fahr, skull stå till rätta,
Vulcanus meenar iag, let du man honom vetta,

Försäkra dig han kan, försee dig med gevehr, Med byssor och med svärd, med harnisk och än mehr. Du mins vähl, om du vill, hvad omsorg Thetis hade, När hennes tappre son sin huug och vinning lade

Med Menelaus' häär the Troijer gripa an,

At han beväpnad nog sig i sin rustning fan. Hon gick till fahr din hän, hon visten så beveka, At hon till hennes bön ey längre kunde neeka,

Men smidde hielm och skiöld sampt härdat brystgevär,
Så den är frij för skått, hvem helst det på sig bähr.
Dessutom var och ded så konstigt utharbetat,
Så at man aldrig för ett bättre till har vetat.

Man såg der sool och mån, Orion och Arctur,
Den krumme Zodiack med alla sina diur,
Man såg och Perseus till häst i fullan flänge,
Den skiöna Andromed, som fången var så länge,
At frelsa uthur uöd och mycket annat mebr,
Sij, ded kan du och få, om du man honom behr.
Han är all gudars smed. Vill du och vara öfvat
I krigs-erfahrenbet, så gaek man oförtöfvat

Hän till din styffahr Mars. Ney, Astrild fruchtar iag
Han brukar här ett greep att bringa vehl i lag,
Ded han förr varit vahn, och vor den föga snäller,
Som intet merka kan, hvart uth hans ögmärk gäller,

Som veet utaf bans strek och känner hans maneer, Kan nogsampt skönia här bvad han i skölden för. Ded är mot bans natur at sarga, dräpa, döda, Ded är hans ämbne ey at läggia verlden öde.

Ney långt från honom ded, men snarar trachtar ban At öka, byggia op, förmehra hvad han kan Ded menskelige kön, derföre går han kröker Al verlden kors och tvär och ändtlig här försöker

At ställa an sin doon. Tänk hvad een liten luhr,
Han vill nu föra an och läbra upå dubr
Kung Carols båtzmans folk at gå i land at frija,
At den, som ogift är, kan nu ey längre bija.

Och hielper intet ded, fast än en stor en Hans
Och funnes deribland, han moste med i dans.
Man har i dessa åhr, seen Mars har slept sitt välde
Här i vår norra verld och oss ey mebra qvelde,
Väbl sett, at Cupido har fört sitt regiment

Bland hög så vähl som låg, så snält och så bebendt, At han vår principal och chef för hela flåtten Omsijder råkat på och brachten i den måttan

At fölia hopen åth och vällia sig en brud, Som hädan af skall blij hans vän och kiära fru. Nu Astrild, du giör vähl och må man dig berömma, Men at du äst så dierf, hvad skall man derom dömma, Och dristar dig ihop med sådan höfvedsman,

Som fast ovinbahr är och för väbl varit vahn Neptunus böllier trygg med två tiåg kiölar plöga Och fiendens större macht gå dappert under öga;

Sij, honom har du nu giort spaker som ett lamb, At han vill giffta sig och taga mor i famb. Du har i fordoms tijd, när man tilbakas tänker, Ey mindre än som nu vist brukat dina ränker.

Du giorde Hercules ett temblig lögligt snee, När som han hade kiär den vackra Omphale, Så starck han elliest var, så har du honom vunnit, At ban i frustun sat och som ett qvinfolk spunnit.

Achilles, Thetis son, een starck och tapper greek,
Som aldrig uti slag och strijder nånsin veek,
Han för en Troisk möö, den ädla Polyxena,
Upreetat utaf dig, begifvit sig allena

I en fiendtlig stad, men tog ey bättre laag,
Än han försåtligvijs blef tagen utaf dag.
Och vill man vetta rätt din qvintslag och bedriffter,
Så finnes de igen i Nasos gambla skriffter.

Doch våller du ded ey, när som ded illa gåår.
Hur kan man klaga då, när man sin villia fåår.
Ett gammalt ordspråk är, at den är god at låcka,
Som gierna vill till väx och sielfver med vill håppa.
Vähl ehr, herr brudegum, I ha väbl råkat på,
At här uthi på ehr slät ingen nöd skall gå.
XVI: 14.

Uppå

capitenens, välborne herr

Gustaff Wattrang

och jungfru

Catharina von Rosenfelts

bröllop.

Man seer at Mars igen tar på sin gambla vahna

Och redan slagit uth een stoor blodfärgat fahna,

Han blåser up alarm, han låter trumman gå Och säijer: Det är tijd at man begynner på. Op, mina barn, op, op, op I, som hafva krammat Bellonas hårda bröst och de, hon sielf opammat,

Och deras ådror fylt med dappert kempe-bloo Och lagar ehr uthur een långan vinter roo. Strax hvar och gifver op qvarteren och betahlar, Så rytarn betzlar op och bruna hästen sahlar.

Sij, knichten nappar till musquet och bandeleer, Men båtzman klijfver sta på skieppet op och neer. Och som ded syns i åhr, vill Mars baneret föra På kiöhl och laga så, matrosen får at giöra.

Han vill nu vijsa sig, at han på siö och kan Uthrätta stora ting som uppå fasta land. Neptunus har han bracht, at han i tijd afkläder Sin ijsat vinterpels och för sitt folk bereder

Frij fahrt och öppen siö och Triton får uthi Sitt horn och blås om bord: Op gossar, hvem vill blij Nu längre qvar i land, ty ijsen är nu borta, Vij ha ey vinter mehr, ey dagar mehra korta,

Ombord, ombord matros, sätt stänger op och råår, Sätt staag, bardun och vant så alt i ordning står, Captenen byr sitt folk, får kost ombord och dricka, Vedd, vatten, ankar, tååg, constabeln glömmer icke,

At ta sin don i acht, han bemtar kruth och lood, Musqueter, handgever och lunta, som är good. Skiepparen har fört uth sitt förrådsgodz och trosser, Och styrman sammaleds, loodlijnor, glass, compaser. Alt är nu kant, nu klart och feelas intet mehr, Än den, som munstra skall och folket öfverseer. Men sij captenen sielf, som iag i dag fått höra, Ähr ännu intet klar, han vill först bröllop giöra,

Han skall i dag stå blank, seen innan några daar, Han ropar: Ankar op, och lembnar bruden qvar. Hvad skall man säija här, hvad skall man härom dömma? Fast bättre vore ded om han ha blefvet hemma,

Han borde effter lag åtniuta giffte frijd,

Som är på åhr och dag, ey gå på tåg och strijd. Men sij, en selsam sak, pläär man så siöfolk giffta, Först bröllop och så fort till siös och ankar lyffta,

Hör, båtzman, om ded är hoos ehr en sådan sedh, I kunn' ey blij i land, så tan då hustrun medh. Men som ded ey går an, så syntes vara better, At siöman ogifft blijr och frij om sijna fötter,

Fahr sedan länge nog, fahr flijt på siö och svall. Hvad skall han hustru ha, som altijd fabra skall? Gack, plög din ocean, gack båtzman till din åker, Ded står dig intet an, at du ved qvinfolk råker,

Som handlar tiär och beek; den är ey angenem.
Låt hoffman frija bra, han är dertill beqvem.
Jag tycker kalla siön sampt dunst och svall och våger
Giör, at en siöman ey till elskog synlig dåger,

Jag menar, Astrild och hans moor ey råda så,
På hafvet och på land, där blifva de ifrå.
Men doch om man här rätt vill saken disputera,
Så kan ded, som är sagt, slett intet gälla mehra.
Sey, kiära, hvarför ey en siöman skall få låf,
Sin egen hustru ha, så väl som de i håff
Och uthi städer boo? Fast lyffter han sitt ankar
Seen han har nys blit gift, så är hans vissa tankar,
At komma hem igen, är han då giffter man

Så finner han en vän, som honom fägna kan. Han är ey huusvill då, ban veet hvar han skall gästa, Värdinna bar han och, som plägar på det bästa,

Men hvad han har förtient och ban har sammanspaart
Ded delar'n hustrun med, ded får hon nyttia snart.

Ded är des bättre ey at altijd hemma sitta,
Een flygand kråka kan meer än een later hitta.

Ded gangnar land och folk, når siöman flijtig är, Ded är ett allment godt, när roret vatnet skiär. Och fast han innom bords går om med beck och tiära, Så veet han ändå vähl een pijga at handtera.

Fru Frigga bar och så på siö sin frija gång, Och hennes blinda pilt skieps folket uthi tvång. Lät båtsman gå i land, lät honom sig tillaga, Lät sij om ban ey skall een stadz möö vähl behaga, Tross at en håffbuss skall sig bettre stella an,

Som intet uthom landz här lärt så väl som han. Vällan, herr brudegum, vij önska eder lycka, Vij vehla skåda kring med goda rijnska dricka, Lef vähl och tag emot ehr lilla kiära bru, Och laga så at hon i morgon heter fru.

På

capiten von Heinens

och

Eva Stina von Otters

bröllop den 1 Jannari 1704, i Carlscrona.

Nylig Phæbus rolig var

Med sin vackra nympfeskaar,
Sij, då kom der en person
Op i deras Helicon

Med en hoper tryckte bref,
Som aviser kallat blef.
Phæbus derpå sade strax:
Clio, ded är nu så dags.
Raden är på dig, du bör
Oss det nya läsa för.
Intet den från Altena,
Dy han plägar ljuga bra.