Öfver hans kongl. maj:ts vår allernådigste konungz och herres sampt Sveriges rijkes högstbetrodde man, rådh och præsident uthi den kongl. Götheska hoff-rätten, så och laghman öfver Norre Finlandz laghsaga, den höghvälborne herre, herr Gustaf Posse, frijherre til Ahrnääs, herre til Hellekijs, Herborum, Hoffstadh, Sickelsiöhoff och Strömsberg, upsatt aff thet höghvälborne sorg-Possiske husetz den 26 Junij 1677. Här inne hvijlar sigh aff uhrminns stamm höghboren, Aff månge ahner här, uthaff vår Gudh uthkoren, Att han heel Svea rijk skul göra mången tienst, Som hans förfäder giordt vårt fädern'sland förlängst, Herr Gustaff Posse, som för sine stoore gåfvor, Var någon, som ock månd för honom något klaga, Til sin god subsistentz, gaff allom godh beskedh, Barmhertigh, giffmild och så öfver all ting frommer, Then saligh berren had' hvar man aff hiertat käran, Uthaff hans excellens togh hvar man godt rådh inn. Then saligh herrens mång förfäder slijke varit, Ack, at then herren godh nu måste skillias hädan Han var til konglig may:t, vår kung och herre godh, Doch alt thet är ju underkastadt vanskligheten, Vår tijdh han går sin koos alt som en forss och ström. All starckheet måste sigh för tijden underluta, All trää the rutna bort, ell' blifva spalt och brände, The segerkämpar all, som uthi hedna-tijder Hvar är Erygius, hyart kom then Cræsus rijka? Så hade Grækeland thet giordt för hennes skull. Alt är fast dödligitt och måst sin ända taga, Allena ett godt nampn thet döör nu aldrigh bort, Then höghvälborne herrens nampn thet samme göre, The christ-trognas löön, fru Elsa Ebba Bjelkenstiernas, bohren frijherredotters af Niurunda, frijherrinas kongl. may:tz vår allernådigste konungz och herres troman och assessor herr Axel Gabriel Leijon-Hufvudz, frijherres till Ekeberg, herres till Ådhöö, Blijdhöö och Wasa, fordom kiärälskelige huus-fruus christelige och höghanseenlige begrafning, tå dess höghvälborne lekamen uthi kongl. residentz staden Stockholm och i Riddarholms kyrckia med vederbörlig process i dess bvijlokammar nijdsattes den 18 Octobr anno 1676. Stockholm, tryckt aff Johan Georg Eberdt. Uthi then högstas nådh vår tijdh och tijma finnes, Han fordrar, när han vil, oss förer så til minnes Then helga, edle skrifft. På lijten så och stoor, Han måste fort, enär som döden blijr befallat Ja döden, huruväl han synes mycket gram, Man seer at alle tingh, af thet i verlden födes, Ach, bvad för räddas vij! Thet vijssa vij förmoda, Vij lefva här i strijdh, i himmlen få vij frijdh, Oss stöter ann å jord mångh barsk oroligh fijend', Tu verld vår kamp-plats fins, tu vidt fördelat är, Vår fahna, Christi korss, then vij een gång baa svuret, Från then anärfvad gifft, från förste fadrens last Men tijgh, o Herre, prijss, som oss från boyor frälste, Igenom tin sons blodh vij äre återlöste, Förblifvit arfvingar til evig lijfvet stoor, Vij haa een större frögd änn nånnsin vij kunn' troo. Hvad är vår lijffztijdh annat än een oroos glädie, Vij måste finnas nögd medh thet, som Gudh ban vill, Oss lofvat är ju vist then edle lijffzens chrona, Vij strijdom för hans nampn, vij vinne och een gång, Bland them nu eders nådz kiärälskligh fru sigh frögder Dess segerteckn hon och draar i himmels-högder, Som friske palmer är och ståår i segren godh I klädnat hvijt, som är bestänckt med Lammetz blodh. Dess salig nådes rum är bland the ängla-härar |