I himmlens gylden-saal, tijt fromme längt' at vandra
Förr blifva the ey frij, och kunne ey förandra

Then mödo the här dra för sigh och sine medh,
Som dock förgängligt alt. Salmon så sade thet.

Och såsom hennes nådh man nu til grafven föllier
At blifva jord igen, som allom öfverhöllier,

Så vil och skicka sigh, at man och skrifver om
Dess saligh nådes tijdh och lefverne så from.

Dess saligh nåde haar aff ett bootfärdigt hierta
Högst älskat Herrans ordh, som lindrar sorgh och smerta.
Lät sigb bevekas aff the armas suck och roop,
Som öfver dödzfall dess beklaga sig i hoop.

Prediko-embetet uthi dess vyrdnadt hållit,

Och gierna hjelpt Gudz huuss ehvad som thet haar vållit,
Och som dess saligh nådh är saligh hädan dödh,
Så är och hennes nampn på evigh marmor-stödb.

Then högste herren Gudh ehr nådh han och hughsvahle
Och gifve eder nådh tröst i dess sorge-dvahla,

Han styrke hiertat, som nu sargat är i tu,
Och låte eders nådh få höra tröste-ljudb.

Graff-skrifft:

Här inne bvijlar sigh een bohren frijherrinna,
Lik af förfädra dygd och slijk's högb-edla sinne,

Een hiertans Christi vän, een Stierna i desz chron
Bielkz's-lius til evigtijdh in för Gudz helga thron.

Underdånigst upstäldt

aff

Samuel Westhio.

Encomium conjugij

eller

echtenskaps-beröm

vidh

kongl. may:tz vår allernådigste konung och herres troo-tienares och assessoris uthi dhet höglofl. kongl. reductions-collegio, ehreborne och höghachtat

herr Bernhardt Caspersons

sampt

then mycket ähr- och dygderijke matronas

hustru Sara Kinnindmonds

högansenlige lyckelige bröllopsfäst,

hvilken med vederbörligh sollennitet i den kungl. residentzstaden Stockholm höltz och fijrades, som var den 28 Decembr

anno 1676.

Dhet förnähme brudefolk til ähra upstält

aff

Samuel Westhio.

Stockholm, tryckt aff Johann Georg Eberdt.

I. N. J.

Thet måste vara vist Gudz serdels nådes gåfvor
Them han uplåtit haar bland all förlänte håfvor

Oss menniskiom på jord, thet helga echtastånd,
Thet ingen nogsampt kan berömma i all landh.

Een kung välsignar Gudh med drottningh fijn och fromma,
Een furste vil och så til echta ståndet komma.

Een herre af högh ätt then gifver Gudh een brud,
Een adelsman och vill gå under theeta buud.

Een kung gläds öfver land och sijne rijken vijda,
Hans härligheet och lyyss som sol på himmlen blijda,
Sin största lust å jord han uthaf all ting haar
Men aldra största frögd till drottningen han draar.

Een furste, grefve och en frijberr, adelssmannen,
The hafva alle frögd inbyrdes bvar medh annan,
Doch aldramäst uthaf der'ss aldrabästa vän,
Then the sitt hierta gee til troheetz pant igen.

Een präst, een borgare, een bonde och thess lijka,
The tyckia ingen tingh sigh mehre vara rijka,

An aff een hustru huld, ty hon i nödh och lust
Een trogen stallbroor fins, som styrcker hiert' och bröst.

Och allstädz skrifvit står alt uthi helga skrifften,
Om thetta helga stånd aff hvem thet har sin stifftan,
Först nembligh utbaff Gudb, tå han i Paradijs
Skoop Eva, modren vår, i förston reen och vijas,

Adam til eene hielp, aff them vij kompne äre,
Och för thet ståndet skull vil Gudh alt gott beskära.
Hans gudoms nåde haar therför' ett löffte giort,
Hvar uthaff Abraham välsignelsen nööt foort.

Til Adam sade han: Vexer, upfyller jorden,
Een hugnelig godh tröst oss gifva thesse orden,

Och all' å jorden boo, at hvar har sijne kär,
Aff them han kommen bijt och them ban aflar här.

Thet belga echtastånd baar hembligheter många,
I thet begrepne fins mång herligheter långa,

Är icke hembligt nogh een trogen vän at haa,
Til hvilken man all sijn tillijtan och kan dra.

Är icke herligt nogh aff Gudh thet stånd begåfvat,
När Gudh all menniskior välsignelse haar lofvat,

Som i thet helga ståndh acht at begiffva sigh,
Hvar een han har sin frögd, ja detta tro man migh.

Att ingen finnes till, som sigh ey tycker rijker.
Nogh uthaff herren Gudh, enär han fått sin lijka,

Fast han ey mehra haar än som een betta brödh,
Then dehlar han i tu medh sijn uthi then nödh..

Een hoop medh bohagz-tygh een gång een ungkarl hade,
Thet han så innerligh uppå sitt hierta lade,

Han sade: Huusshålld haar stoor sorg och mycken nödb
Och göör mång kinder bleek, som förre voro rödb.

Ty hoo vill echta stånd ingå, i samma lefva,
Han altijdh dageligh i mång besvär skal sväfva,

Där till hör tarfver mång, een hustru dagligh vil
Väl gå och hållas nätt och det vil medel til.

Och bobagh tarfvar nogh allbanda slagh aff kannor
Sampt byttor, embar, såår, skrijn, kistor, spänn' och vannor,
Bräd-hyllor, bänckar, bord och speglar af regal,
Een qvarn theruppå man til senapz offta mahl.

Kaar, trattar, pannor, stoop medh skålar, bullar, kappar,
Såll, tunnor, fierdingar, mång svickor och mång tappar,

Sken, slefvar, bunckar, faat, the steekspeth, diupa tråg,
Ja hamrar, nafrar, tång, med handyx och een sååg.

Stoor grytor, kettlar, kruuss, liussnepar, ljusestakar
Och ringar, hvilka man af elden grytan hakar,

Juul, kärror, släda sehn och mången knarrig vagn,
Then altijdh smörias vill, om han skal göra gagn.

Koor, oxar, getter, får, hönnss, gäss och mången ancka,
Man måste mycken tygh i huusshåld sammansancka,

Och värst at huussfolck eens otrogne fundne blij
Och låta locka sigh af slempt och snåålt partij.

Änn falla sorger inn, när barnen småå framkomma,
Flux biuda faddrar strax och skaffa barnet amma,
The ōkas åhr från åhr, them skaffa läre-faar,
Gudb veet hvad tarfver, som itt huusshåld icke haar.

Hvij skal iagh sådant ook uppå migh oträngd taga?
Jagh heller ogifft går i alle mijne dagar.

Men see, hvad hände sehn, thet lyckads honom så,
At han hos qvinfolck all städz kalfskinn månde få.

O tokste klokheetz art, Gudh biud'r thet stånd betrachtas
Och för dess ring' besvär aff ingom ey förachtas.

Ey vor' i verden till the rundrijkt menniskior mång
Om icke thetta stånd aff Gudi hafft sin gång.

Tå borta vore vist fast månge frögdestunder,
Som man kan ha uthi thet hiertans frögd-förbundet,
Ty hvad är större roo och hvad är större frögd
Än få aff Gudh een vän, medh then sehn lefva nögd.

Herr assessoren och hans kärste the betrachta
Fast bättre thetta stånd än som then ungkarl knappa,
Om alle ungkarlar the skulle vara så,

Hoos jungfrur i föracht the visslig kumme tå.

Herr assessoren Gudh och städze väl bevahre
Med sijne kiäre brudh från ondt och allan fabra,
Then gode Gudh lät sedt at han haar sijne kiär,
När han förlähnar them hvad theras år begiär.

Så kom, tu gode And' medh tijne godhetz-gåfvor,
Giut uth tin rökelss' aff lekam- och andlig håfvor,

Låt himmelen them gee ehvad the önska sigh
Och them bäst gangligit är, när thet behagar tigh.

Sträck uth tijn nådz paulun, beskydda medh tin vingar,
Alt thet til dheras tienst och nytta sigh nu kringar,

Lät them all hiertans lust på sigh och sijne see,
Them tu af godheet tijn them täcktes unn' och gee,

Så skole tijno nampn the evigt loff hemböhra,
At tu så faderligh them vil alt gott beskära.

Sist at the allan tijdh i budord tijn och gåå,
Så lät them ock medh tijgh een evigh glädie fåå.