Skogs-guden Sylvanus medh een gåta af ett gädde-lefver til närvarande ungkarlar. Denn lefw'r aff gädda är och icke af een böna, Den första är väl stoor, han har doch intet modb, Den tred' aff biertat from, och hafver ingen galla, Den fierde seer brast uth och herrskar öfver alla. Den fempte sqallrar högt och ingen tunga baar Den siette lijfvet sitt för ungar sijn ey spaar. Den siunde födan taar af tree åhrs gammal spijser Och födes så aff Gudh bland sniöö och kallan ijser. Den detta vetta kan att alla hitta på, Han skall den bästa aff eer jungfrur kyssa få. Menniskians härligheet, af 1 Moses book 12 cap. framstäld bookhållarens på rijkzens ständers banco, herr Zachariæ Petterssons högtijdelige bröllopz-fäst, medh then mycket ehr- och dygderijka jungfrun, then fordom ehreborne och konstehrfahrnes, herr Georg Hants chs, kongl. booktryckiares här uthi kongl. residentz-staden Stockholm, effterlåtne kiärälskelige dotter, som celeberades i Stockholm med förnehme ståndz personers bijvijstan den 28 Junii 1677 aff Samuel Westhio. Tryckt i Stockholm åhr 1677. I. N. D. Een menniskia hon är aff aska, stofft och jorden, Uthaff den gode Gudh konstigt beredder vorden. Fast härlig är hon stält uthaf den Herren Gudh, Såsom een lijten verld, med been und'r kött och huud. Then röda lijfvetz ström, som sig i ådror byter, Een blåsebälg fast lijk then lufft-upfylte lungan, Den edle menn'skio-kropp, som ett skiönt slått bezierat, Medh klarste fönst'r försedd, medh skönste taak bevijhrat, Med mehra hvad som fins, som ey tillfyllest kan Beskrifvas eller uthtalas af qvinn' och man. Hon är ock uthaff Gudh från fänad åthskild blifven, Aff Gudh, som inblåst haar i henne ganska väl Om någon skulle här Gudz godheetz värk förneeka, Han allting föruth veet och kan, och på hans macht Sehn skop han menniskan, lät henne sedan råda Altså måst' desse två och hennes visthuus blij, Alt siål- och sinne-lööst, hvad sigh och nu kan röra, Then väderlätte häär, then hoop aff all slagz diuur, Thet fiskerijka haff, hvar i dragz skepp från stranden Alt så är alt, man seer, then vijdt begrepne verld, Hoo slijkt besinna vil och til gemöthet förer, Den gode Gudh ock ett högt edelt stånd inrättat, Uthsäga, genom thet föröökz så qvinn' som man. Thet var vår första faar, han Adam månde heeta, Een hielp Gudh honom ock i sömpnen månd' upleeta, Uthaff hans sijdoreeff, och sådant giorde han, På thet förökas skull' all menn'skior aff een man. Lät ock påskijna sijn stoor godheet med dess orden: Ja, kärleek hans var stoor, han til vår fader drogh, Och sade: Detta är ju been af mino behne Altså bleff echta stånd aff Herren Gudh instichtat, Aff thetta ståndet haa the andra upkomst all, Först med then edla dygd menn'skian begåfvat vijda, Som deblar sigh uthi then skyldigheten blijda; Med mandom at stå moot alt ondt, som möta kan, För syndens skull thet måste qvinna såsom man. Een konung haar dess land at föörstå och regera, Men somblige Gud haar hemrijkz vidh embet stält. En biskop är för trodt dess biskopzdöm och stiffte, En domare han vil på rättens bästa sij, Een skrifvare han vil sin penna där hän föra Handvärkaren han med sin godh gesell arbetar En handelsman han haar med bandeln sin at göra, Så seer ban at hans stånd sin månn och tillväxt taar. En bonde lagar om sin plogh och sine hästar, Altså thet echta stånd är uphoff til alt thetta, Ehr böör, bookhållar, prijs, som thetta väl besinna, När såsom et skönt huus väl uthan seer sijn sijda, ! Sehn höff- och skickligheet, som jungfrur mycket pryder, Hon achtar ey thet pråål, som verlden aff sigh vrijder, Och hon kan älska mäst en stadigh jungfrus dräckt Som hvarje man glädz åtb, slächt och föräldrom täckt. |