En Turnus börjar straxt sin brynnja tembli röra,
Vill och den nyia giäst uhr heela landet köra.

Han brukar all sin konst, han dundrar mehr än hårdt,
Nu tåla sådant folck föll honom nästan svårt.

Æneas, käck och gladh, betäncker sig och stannar,
Seen ropar Turnum uth och heela fältet baanar:

Är du så starck och styf, så drif migh hädan uth
Ell gif mig här en ort förutan tvång och pruth.
Men Turnus i sitt raas drog uth sin skarpa värja,
Medh hijsli blixt och gny, togh på förfärli svärja:
At solen skulle förr af högden tumla nidh,
Den fijna stiernechor begrafvas och ther vidh,

Ja Apennini åås sku för uhr ställe föras
Och Tibers ström medh Nar uthöfver Alpes röras
Än ban sku tåhla det at upå deras äng

Sku fästa nu sin foot, den nys ankomne dräng.

Eneas, tvärt emot, medh löije rohligt pockar
Och Turnum til en kamp på slätta fältet lockar.

Han kom, drogh uth sin pamp och efter vabnlig seed
Svor, fayste som en tiur, at bergen bäfva ved.

Det första hugg han högg brast af hans blancka klinga,
Det var en roligh dantz, då måste Turnus springą,

Han ropar fort om hielp, fick eij så snart, men seen
Så täncker han sig om, taar up en tembli steen,

Som knapt uthi vår tijd eij femton kunde röra
Den månde han geswint just emoth hiessan kiöra;

Eneas veek sin kropp och giord ett lijtet språng,
At stenen fick sin fart och trilla så sin gång.

Seen svänger han sigh om, frimodigt Turnum möter,
Sin långa hvassa spetz åth hiertat häfftigt stöter,

Då faller Turnus nedh med skriande och grååt:
Æneas, hielte stoor, ack, ack, mig nu förlåt,
Tänck på min gamla fahr, tänck på ditt ädla sinne
Hvars makan, som iagh sehr vij näpli mehra finne,
Sij detta feeta land, Lavinii dotter skiön

Med annat mehra gott blijr digh din segers lön.

Eneas, mild och blijd, han vil nu Turnum skona,
Mitt nöije har iagh fått min seger och min chrona,

Så sade han ved sigh men fick seen hastigt see
Pallantis bleka skrud, det giorde honom vee.

Ach Palla, Palla min, har Turnus digh doch mörda,
Så kan iagh inthet mehr mitt goda löffte vörda.

Han slogh sin glafven nedh, blef ifrigb, hård och styf
Och riste med sin dart up hela Tuni lijt.

Då segnar Turnus nehr, eij orkar mehra tala,
Hans tunga, skryt och hoot, nu vänder af at gala.
Eneas har beröm så länge natt och dag

Dhe skilia liust och mörckt alt efter verldens lag.

Så har nu hednaskald om desse männer skrifvi,
Och är i lärdas chor rätt högt bevörda blifvi,

Så högt som någon här har kunna stijga opp
Och fatta om all dygd jempt vissdom, högste hopp.

Det såg Augustus på, derför och lät befalla,
At denna sagans man sku ha beröm för alla,

Maronis nampn til prijs så lät han rijta aff

Hans af bild nätt och vähl, han sågb han var så braff

Emoot sitt fosterland. Ja, den som rätt vill dömma,
Och intet som ett nööt om verldzens handling drömma,
Den kan besanna dhet. Virgilij penna klaar
Från samma tijdh til nu, här eij sin maka har.

Men sij, nu är ey tijdh om desse gåfvor siunga,
Jagh vi nu skynda fort och vända om min tunga
Til Joseph vår igen: här vil man see dhen kar,
Jagh tror at verldzens vidd har svårt en sådan qvar.
Hvad är Æneæ värck mot Josephs vijsdom stoora?
Sij här så står en kar, den aldrig haar förlora

Sin ährbarbeet, sin tro, sin stadigheet, sin nijt, Dhet i Gudz egen book är täcknadt medh stor flijt. Högt nampn har Ninus ärfft och Cyrus för dhe dundra, En Alexander medh, som bäfftigt kunde plundra,

Nedtrampa folek och land, kullbryta stad och muur
Och släpas all sin tijdh inunder regn och skuur.

Man veet, Gud väljer då dhe män, som men'skan tuchta
Enär han märker grant, at ingen mehr vill fruchta

Hans reena gudoms nådb, som allt lell har、i väld,
Så näfser han det folck, så stelles denna såld

Den dhe ha rätt förtiänt, ty må här ingen klaga
Som boor på jordens kloot, at Gudh han vill dem aga,
Som straffet träffa bör, ty dhe med list och fund
Ha sankat uppå sigh ett fabrligt synda-pund.
Stor högfärd, blandat nätt med skrymteri och flärden,
Lögn, orät, sådant mehr förblinda heela verlden,
Ty är eij under verdt at straffet synes då

När uppå synd och last eij bättring föllia må.

Än högre nampn så har vår Joseph, man kan táncka,
At ingen odygz last kun' denna mannen säncka

Uthi sin dårskapz dyy; han stridde som det bör
Moot sinnenas passion som ganska få nu giör.

En del af hielte-art, dhe ha fast mehr än mycke
Tyranniseradt grofft, ty ha dhe och dhet smycke,
Den afbild och figur i verlden lembnat här
I hvilken synes nog, hvad varit thes begär.

Reen seger, den består eij i en frätand värja,
Ey uthi dheras skiöld, som hora, supa, svärja,
Den vördas för en kar, som stillar sin affect
När den vill jäsa högt, sij, det är Gudi teckt.
Häraf så slutas kan Ægypten var förderfva,
Dy ville herren Gud sin Joseph låtha ärfva

En dehl i detta land, på det hans villja seen
Sku ba sin vissa gång och inthet lijda meen.

Gudz sinnes klara liuus det väljer ingen mächtig,
Som går så stin och stålt, så hafvande och prächtig

För blinda verldens syn, men den, som dygdig blijr,
Uppå hans handling fijn Gudz öga stadigt sijr.

Ach, jämmer mehr än stoor, Egypten kan eij vijsa.
En man af det förstånd, den Pharao kan prijsa.

När Gud ett kungaland vill straffa för des brott,
Då finnes mången took, hvars råd är föga gott.

Alt flyter af den root, at flättian gierna fräter
Meriter, konst och dygd och medh sin tancka mäter

Den henne tiänar då, när hon en annan gång

Vill ha sin åsna fram, sij det är kättians sång.

Enär man grundar vähl, är ingen konst att byggia;
Der inga påhlar fins, der faller snart til ryggia

Det huus, som å så svagt, är stält på baalan ijs,
Så laagar om sitt värck den, som är föga vijs.

Men Jacob, Isacs son, han månd sin Joseph tuchta,
Och lärde honom först sin herre Gud rätt fruchta,

Seen odygd, skam och last fly medh odygdigt solck
Och bålla sigh medh flijt til gott och sedigt folck.

När han så växte up och kunde åhren hinna,
Sin skäpna svåra hård så måst' han för sigh finna,
Han drömde om en natt at sool medh stiernor all
Dhe fagnas af hans dygd och bad' ett glädie skall.
Då vacknar Joseph up, var gladh, sin fahr hugsvalar
Och om sin underdröm i tystheet offta talar,

Der af och fadren sielf han fatta en godb tröst,
Men märck, des bröder all dhe ängzlas i sitt bröst.

Nu börja lyckans list vår Joseps dygder pröfva,
Sij, Gudi täckes så hans sinne tienligt öfva

Medh mootgångz stoora sorg, med allehanda nödh,
Som offta värre syns än som den bleeka dödh.

Hans bröder aldraförst begabba nu sin broder:
Du drömmare, kom bijt, du ä så stolt och goder,
Inför vår faders syn, vanvyrdar offta oss
Och är i din natur så robligh, hård och foss,

Sij, nu bar du din graf. Då tager heele hopen
Och sänka Joseph ned uthi den mörka gropen,

Der ormar, stank och gifft, der döden är rätt när
Och Josephs stoora dröm i hastigheet förtär.

Så drömma dessa våp, men Ruben han vill frälsa
Sin bror, han sade så: Här är vår enda hälsa.

I täncka på ett nööth, en oxe, sådant mehr
Men Gudz allvijsa syn här på fast annat seer.

J täncka på ehr lust, cbr oförsonligh vrede.

Ach satans stygga gifft, ach onskans argheet leede!
Om I här dräpa nu en heel oskyldigh siäl,

Så lähr det aldrigh mehr i verlden gå ebr väl.

När Cain slog ibiäl sin enda broder kära,

Ach, huru mån hans siäl hans samvete förfära!

Gudz stora macht och hoot, iagh kan nog vijsa det,
At mörda så sin broor, är Gudi mehr än ledt.

I samma timma kom, medh sina reesenärer

Dhe män, som dagh från dagh mäst heela verlden närer
Medh allehanda spijs, medh kläder, kryddor, vijn,
Alt för vår svaga kropp en tienlig medicin.

Då ändra dhe sitt rådh och detta påfund rällja:
Fort Joseph till de män för några fyrkar sällja,

Seen böllo dhe ett tabl, at narra gubben grå,
Som för sin ålders åhr eij kunde stort förstå.
O list. Så växlas här det onda medh det goda,
Af den man gott förtient så måste man förmoda

En sur betalning nog, otacksambeet och haat;
För redligheet och trao frambäres sådan maat.

Israel sörjer fort mehr än som man kan tänka,
Ty denna svåra sorg vil hiertat nedersäncka

Til mörka dödzens diup, hans been uthtorkas bär,
Stor suckan, skrän och qvijd hans blod och merg förtär.
Men Herrans hand och krafft sin Joseph vackert förer
In i Ægypti land och der det hjerta rörer

I hvilkens ädla kropp man än ett kostli grau
Af ehrbarheet och troo rätt oförmodligt fan.

Tänk huru Joseph stoodh, nu lijten och afklädder,
Beträngder meer än nog försmädat, skakat, hädder,

Alt måste nu hans nödh här tåhla, taga moot,
Den hårda lyckans vääf, des trug och svåra boot.
Fast Potifar var godb, var hustrun lell en sköka,
Hon fick en träfi lust för Joseph dagli spööka

Medh mången tusend mijn, sin kärlighet eij spar.
Kom hijt, sad' hon, min siäl, bevijsa digh för kar.