Ett kunge-rijke bör man billigt ock jämföra
Rätt vedh vår egen kropp, vårt hufvud, det bör rööra
Foot, armar, lemmar all, vår hierta, miälta, blodh
Dhe lyda godt förnufft, då blijr concenten godh.

Ett kunga-rijke kan på lijka sätt jämföras
Vedh kosteligit skepp; när uthaff styrman röres

Bå segel, sköte tyg, sielf styret som det böör,
Då väl sin vackra bååth han in i hamnen föör.

Det veste Joseph bäst. Hvar dag, hvar natt han täncker Upvachta kungens tienst, han undanflyr all räncker,

Som lissmerij och skryt dhe offta vijste fram,

Han lät det löösa sööl gå bort med största skam.

På det kung Pharao sku ha beröm och heder,
Han sågh på dygd och troo, sin herre eij förleder
För någon sin gewinst, at stoppa in den pilt,
Som högförståndigt chor eij håller väl för gilt.
När Joseph reeste kring, omvårdnan sin att hålla,
Bestälte han alt snart. Hvad månde detta vålla

At alt dhet gick så fort, stodh eij i femti åhr?
Orsaken var der til, at den, vid Joseph står,

Som bade gott förstånd. När barnen börja skrifva
Och vill sin svaga stybl vidt uppå papret drifva,

Då är det bästa rådh, at smijda lijte ståål,
Ty pennan, som är svag, måst göras något håål.

När tistel drufvor bär och nätzlan börjar vijsa
Gott hvete, korn och sädh, då bör man vist beprijsa
Den ört, som så i hast omväxlar sin natur.
Tänck lell at lillior små de ligga och på luur!

Ach Joseph, Joseph du, om alla rijken hade
Din maka tijdh til tijdh, iagh troor at hvar man sade:
Det landet och dhet folck haar timmeligen nådt
Stoor ähra, af alt godz den bästa skatten fådt!

Ty mycket, mycket är det, som en kar bör veeta
Af alla rijkzens art, stoor veetskap sammanleeta

Seen fatta gott besluut, som ställa i sitt skick
Alt, alt rätt vähl; sij så i Josephs tijdh tilgick.

I unga, som nu snart sku höga saaker skiöta,
I, som vår Josephs dygd nu sökia at bemöta

Och effterföllia rätt, seen på dhe reglor små,
Hvar effter Joseph måst sin handling ställa må.

Om en civil betiänt Gudz ord för intet skattar,
Då straxt om denne man man denna tancken fattar:
At han är värre vist än ett oskiäligt ting.
O menniskia, betänck, giör dig eij sielf så ring!
Af Gudi har du här din lycka, lijf och beeder,
Hans underrijka nådh digh dageligen leeder

At rätt förstå den nådh, som dig förverfvad är
Uthaff hans enda sohn; bär stannar ditt begär.

See väl på Josephs dygd, hans sinne, taal och tanckar,
Der haar du digh ett slätt, ett fast orörligt anckar,

Halt digh vedh denne man, doch lyd först Herrans ord,
Så går dig väl i hand på denna vrånga jord.

Och sedan du blijr dödh, så skal Gudh digh föräbra
Den rätta chronan vist, upsättia til den ähra,

Som Nero aldrig fick, som Midas och förgaat,
När han medh girigh hand reef i sitt gyllend faat.

Vill en civil betient förachta lagh och rätter
Och dageligen gå heel drucken, fräck och mätter

Uthaf dhe armas must, föröker änckians törst,
På det han synas må heel myndig, pössigh, störst,

Den är en sådan man, som torstigh sammansanckar
Alt thet otorstigt blijr, tro fritt, hoos dhen mäst vanckar
Nödh, sorg, älende, tvist, medh irringz fahrli suus.
Medh orätt fått ey står, eij trifves väl ett huus.

Hvar aff så hända plä at skyarna dhe skrija,
Land, städer, byjar, torp, bespotta, häda, tvija
En sådan girig man som låter äbran sin
Så blåsas bijt och dijt, för hvarjehanda vinn.
Men see på Josephs dygd, hur tienligt han alt laga,
Hvad giäl i landet fans eij någon mehr som klaga,

Neij, alla medh en röst beprijsa Josephs troo,
In under hvars beskydd hvar man fick säker boo.

När en civil betient vil moot sin konung strijda,
Eij vörda hans mandat, män plä det vidrigt vrijda

Nu hiit, nu åther dijt, är liik en slipprigh åhl,
Den medh sitt haala skinn sigh söker många håbl,

Den kan man lijkna bäst vidh glaas, som fahrligt sårar
Den, derpå stijger hårdt, således städz bedårar

Sin nästa, men igen at läka samma såår

Knafft nog så mycket gott han af sin argheet får.

Troo fritt at sådan är en man, som plägar skillja
Från redligheet sin flärd och föllja seen sin villja,
At giöra hvad han vill och rabulera fort.

Af mången, mången vist är och den arten sport. Ach, see på Josephs dygd, eij torde han sigh sättia Up emoot Pharao, han skyr den arga flättia,

Han veste träfli vähl gemena mansens tarff,
Ty passar han eij på at skrymta medh nån larff.

Nu som den klara sool på himmelen spatzerar
Och medh ett härligt liuus sin stora pracht förmerar,
Då hon medh glimmand' eld uplyser högdens hvalf
Medb oförlikli pråhl nu heel, nu åther half.

Från solens medelpunct sigh fijna strimmor sträcka
Och altijdh medh sin längd kring heela lufften räcka,
Upvärma haaf och jord, uplysa stiernor all,
At alt som ymnar sigh må ha sitt glädie-skall.
Så lyste moot hvar man vår Josephs dygder många,
Reen vänligbeet, reen troo uthi hans chrona prånga,

Ett stadigt sinnes taal medh nychter skick och mijn
Uthaf ett ehrbart mood hoos Joseph stadigt skijn.

En rätt civil betiänt kan här en afbild taga
Och effter des figur sin handel skicklin laga,

Ty den med gott beröm sin dagar genom går,
Han högsta låford vist af Gudh och menskior får.

Om en civil betiänt vil nämpnas bland dhe andra
Som uthi verlden bär berömbli ha' kringvandra

Medh ähra och förstånd, han måst för all ting fly
Den stygga högfärdz pest, den goda englar sky.

Sij denna odygd blijr en root till all den onska,
Som medh ansenlig flärd i verlden här plä grönska,

Ja mången finnes vist, som billar sigh det in,
At all hans vällfärd stå på ett högvärdigt sin.

Om man på Josephs dygd vill see, bur' liuf och blijder,
Hur ehrbahr, reen och from han vijser sigh all tijder,
Då lär man märka det, at slijk en stygger tarm
Har eij härbärgie fått i Josephs ädla barm.

Ja detta högfärdz soot fly alla potentater.

Den, som rätt högsint går han blijr och sielfver flater,
Han märker at hvar man, dbe skratta här åth mäst,
Af hvad stånd han då är, en lekman eller präst.

Vill en civil betient sitt sinne listigt dehla,
Till migh, till digh, till den, at han eij synes fehla,
Betiena hvar och en, han dårar alla slätt

Och giör sigh af sin list så stålt, så slätt, så mätt.

Den är en fabrlig kar, om hvilken man må säija:
At kungarijken all dhe måste denna värja,

En lismare, han blijr ett sådant fahrligt gifft,
Som har bå land och folck den största fabra stifft.

Men see på Josephs dygd, ban kunde slugt tiltala
Sin arga bröder först, men seen vill han hugsvala
Dem medh sin gambla fahr, all neesa, skam och spott
Betalar han så gladt medh ähra och alt gott.

Moot falskheet en skarp syyl i alla verldens länder
Lär Joseph vara vist, fast om dhet dagli händer,

At denne spinnelväf han virckas mehr än nogh,
Doch vijnträä bär sin frucht, en orm trifz i sin skoog.

Fast mången finnes til som bokli konster lasta
Och hålla vedh fult glaas sin dageliga fasta,

Plä tadla på dhe män, som älska denna skatt,
Den Gudh haar strängt befalt hanteras dagh och natt.

Moot deras fleperij medh tomma orden kämpa,
Dhet är rätt föga åth dhet öfverdåd at dämpa,

Ty den, som olärd är och löper dristigt fram,
Plä stanna i sitt lopp med blygd och största skam.

All lärdom giör en klook, vältaligh, vijs och fredlig,
Se uppå Josephs dygd, hur alfvarsam och redligh
Han talar, geer besked, han fattar det förslag,
Som stälte kung och folek i bästa skick och lagh.
Hans veetskap var så stoor, at alla lärda bäfva
För Josephs vijsdom reen, dhe tahla, de uphäfva

Det stoora Josephs nampn, dhet låfva städze här;
Tänck, huru gott förstånd berömmet föllja plär.

Enkannerligen då, när konungarna söka
Dhe män, som lärdt den konst och låta andra spöka

Medb fåfängt skiämpt och fiäs, ty rijksens tyngd eij röör
En qvist, dhen lijten bläst nu hijt, nu dijt kringföör.

Ja, Naëman var stoor, men Joseph är lell större,
För Noachs tijdh och flood eij sågh den verlden förre
En sådan tienligh man, en sådan stierna fijn,
Som kuaft i denna tijdh i verlden mehra skijn.

Men annat lissmerie och sådan fåfäng flättia,
Det ympar dagh til dagh sin lust, sin nijt, sin kättia,
Besluter föga nogh, en stielk, som aldrig har
Sin blomma, löf och frucht, är intet mycket rar.

Dhet sågh kung Pharao, ty lät han sigh behaga,
At thet som Joseph nu instälte, rätta, laga,

Ty lefde han i fredh och somna sedan val,
Gaf spijran åth sin Gudh, gaf cronan och sin siäl.

Hoo lärde Pharao, en hedning tiock och dummer,
En som i mörkret satt, väl krusad, men doch stummer,
Straxt Anna Herrans nådh, at han och saligh blijr
Och nu bland helgon all Gudz härligheet städz sijr?
Dhet giorde Josephs dygd, alt dhet, sem han först lärde
Af patriarcher tre, dhet hölt han i stoort värde,

Förkunna Pharao om Christo, medh stoor nijt,
At han til Christi nådh skull lijta medh all flijt.
Han vänta sielfver och här på och sigh hugsvalar
Och om sin tijdh och dödb för sijna bröder talar,
Befaller dem med flijt at föra sijna been

Medh sigh til Canans land, dem der begrafva seen.