0, aldra högste Gudh, gif nu din nådh och anda,

Ifrån din högheetz thron sändt migh din krafft tilhanda,
Til detta lilla värck, som iagh begynner här,
Det om ditt vijsa råd ett ödmiukt vitne bär.

At iagb det som är sant, må kunna rätt begrijpa
Och effter villian din min tanckar tienligt slijpa,

Och märckia hvadh för man propheten Danil var,
Då när han högt uplyst i verlden lefvat har.

När Babylons monarch uppå sin borg spatzera,
Och tänckte på en saak, som värd var at hantera,

Då grufvade han sigh, sin händer sammanvredh,
At blinda lyckans hiuul så vältras up och nedb.

Han sågh uppå sin macht, sin härligheet och ähra,
För hvilkens välde alt må hijsna och förfähra,

Han tänckte och der hoos af kongligh vijsheet på,
Hur effter samma tijdh i verlden skulle gå.

Dhe ting om dagen mäst ens sinne något röra,
Plä mehr än mehrendels i sömnen oroo giöra,

I synnerheet för den, som något tanck full går
Och af melancholie i engslan åffta ståår.

Troo fritt den stadigt är af tanckar högt besvära,
Kan i sitt sinne blij der af och så förfära.

Hvad man mäst håller på om dagen, är så fatt,
At det i drömmen mäst en qvällier följand natt.

Nu vakna kungen up och af och ahn sigh vände,
Ty han uthi sitt bröst en hiertans engslan kände
Uthöfver det han då på stunden hade drömt,
Hvars sammanhang han lell uhr minnet hade glömt.

་

Gudh haar sin villia klaar på många sätt behaga
Förkunna oss, der af vij sku en lärdom taga,

Sompt medh sin egen röst, som skedde äfven då,
När han det första paar siù son ntlofva må.

Det har och offta skedt at tijdernas profeter
Gaddomens hemligheet uhr diupet igenleter,

Sompt genom drömars krafft, der af eij alla slätt
Förachtas bör så snart, om man vil döma rätt.

Ty somli drömar blij särdeles oss ingifna,
Som vore dhe af Gudh medh egna händer skrifna,
At ingen tyda dem eij heller tolcka kan,

Medh mindre han ju är af Gudh en uplyst man.

Naturen har sin lagh, ty är den lijtet trygger,
Som på den phantasie sin välfärdz trefnad bygger,

Men när Gudz band en rör och vijser der medh digh
Sitt underbara råd, det haar en art medh sigh.

Sij denna potentat, som heela väldet hade
Uthöfver jordens cretz, til sina herrar sade:

Iagh har nu drömt en dröm, en syyn så har iagh sedt,
Hvars fasliga gestalt har giordt mig ondt och ledt.

Men klagar aldramäst, iagh kan migh eij besinna,
Hur drömen lyda mond, kan iagh migh eij påminna,

Dy sku dhe kloka män, iagh haar, bär komma fram
Och säija migh min dröm, des tydelse och nampu.

Dhe lyda hans påbodb, dhe komma straxt tilboopa,
Som för dhe vijsaste i landet var uthropa,

Trulkarlar och Chaldeer, medh dylijkt bedniskt pack,
Astrologi, som plä åstunda lof och tack.

Dhe sågo kungen ann hur han sigh ifrigt svängde,
Dhe hörde hvad för straff dem öfver hufvud hängde,
Om de eij denna syyn uthtyda kunde snart,
Så skulle hvar och en förgöras medh en fart.

Ett mycket fabrligt hoot, at alla skulle dödas
Och uthan någon nådh af denna verld förödas.

Ty ändrade den dom dhe hedna vijsas lust
I ängslan, sorg och qvaal, i ijdel suck och pust.

Eij kunde konungen sin dröm dem föreställa,
Och dhe än mindre see hvad den sku äntli gälla,

Neij, hedning, blif man tyst, af evighetens råd
Veet ingen mehr än den, som har fåt Herrans nåd.

De hugsa fuller kring och ville sigh besinna
At tyda denne dröm och såleds nåden vinna,

Men fåfengt var det dem, ty ingen detta sågb,
Hvad Herrans ande veet och i det dålda lågh.

När alla bäfva nu, alt hopp var öfverända,
Så kommer Daniel, den Gudh då täcktes sända,
Han ynckade sigh så, at hiertat svedh der vedh,
At kungen i sin bast haar giordt en sådan eedh.

En stoor politisk man, den första Josephs broder,
Kan ske den sidsta och, en man bå vijs och goder,
Som eij bekymrar sigh om Hamans arga streek.
Som aldrigh hade lärt Sejani list och sveek.

En geographisk styl plä jordens kloot afrijta
Uppå en tafla kleen, och sigh derom beflijta,

At vatnet i sitt diup så vackert sorlar där,
Och seen den torra jord syns grön och bärgot här.
Det fölle alt för svårt hvar siöö, hvart land afmäta,
Ty jorden är för stoor, man måste sompt förgäta.
Lell är det vårt beröm at han så väl och rätt
Kan på ett pappersarck afrijta alt så nätt

Fast en civil betient kan eij alting begrijpa,
Om skönt han ville sigh i stycken sönderslijpa;
Doch är det meer än nogh, at han kan rätt förstå
Hvar på Gudz ähra sigh, seen rijken grunda må.

Det viste Danil väl, den vij nu här berömma,
Hvars dygd alt verldens folck kan aldrigh mehra glömma,
Enär som han förnam, att svagt var egit rådh,
Då slööt han vara bäst, at sökia Herrans nådh.

Hvad hände då? Sij Gudh, som gierna låter veta
Sin villia alla dem, som honom effterleeta,

Uthlägger denne dröm uthi ett stilla liud,

Derför och Daniel straxt tackar Herren Gudh.

Han faller på sin knä, han lyffter op sin händer
Och medh en hiertans suck sin böön til högden sänder,
Hans tårar tilra tätt: O Gudh migh intet söön,
Men värdigas i dagh opta min trägna böön.

Ditt namn i evigheẹt vij vörda, lofva, prijsa,
Du är allena vijs, din krafft des gärning vijsa,

Förandra tijdh och åhr hör dig alleena till,
Du sätter kungar op, dem störter, när du vill.

Dhe kloka få förstånd, när du i rådh vil blifva,
Alt tages af din band, när digh så täckes gifva;

Alt, alt tilkommande, rätt lijk en stierna fijn,

Och hvad i mörkret skeer, för digh som solen skijn.

Din varelse är reen och den kan ingen skåda,
Uthi din bembligheet böör du alleena råda,

Din drächt är bärligheet, din klädnad idelt lius,
Som lyser och så klaart i denne verldens huus.

Jagh tackar digh min Gudh, som migh haar lärt så tahla
At iag nu tienligen kan konungen bugsvala

Och frälssa deras blodḥ, som giutas skulle fort,
Om iagh i denne dagh din nådhe ey had' spordt.

När denne böön var giord, gick Daniel sin färde
Fram in för Arioth, som då satt i högt värde

Och ba befalning fådt at dräpa alla slätt,
Som brotzliga nu fans, just effter kungli rätt.

Til honom sade han: Lät konungen få höra,
At iagh skal på hans dröm en viss uthtydning göra,
Lät blij tyranniskt mord, det är ju ynckan värt
Oskyldigt straffa den, som eij Gudz villia lärt.

Då skyndar Arioth fort in för kungen träder
Och medh en sådan tröst hans såra hierta gläder:

Aflägg din sorgedrächt, här är en judesk man,
Den som din mörcka dröm heel väl uthtyda kan.

Nebucadnesar blef af detta taal så fägen,
Han glömde alt sit qval, til lust vart han benägen.

Ach, sad han, lät den man straxt komma för mitt bord,
Jagh har en längtan stoor at höra nu hans ord.