Nebucadnesar blef af detta taal эй fägen,

Han glömde alt sit qval, til lust vart han benägen.
Ach, sad han , lät den man straxt komma för mitt bord,
Jagh har en längtan stoor at höra nu hans ord.

Sä kommer Daniel, beer konungen besinna,

At man i böga ting kan ingen tydning Ниша
Utbaf en llednisk munn,Í ban vare af bvad nampn,
En stiernekikare, en trolkarl af slijk bampn.

Men Gudh han är alleen, som gynnar kungar gierna:
Ett bälete baar han afrijtat i din hierna,
En hielte stoor ocb grylnnl, i den aliattat var
Alt, alt tilkommande, som i en spegel klar.

Men denne lilla steen, emoot naturens kynne

Svall straxt til sädant berg, hvars makan vij eij ñnne, ^ Sielf bögden svicbta vedb och darra medh sitt lopp, Den stoora iordens vidd begreep eij denne kropp.

Nebucadnesar fan alt detta sâ sant vara,

Som man om middagz tijdh plä skâda solen klara. Hans hierta spräng af frögd, han sade uppenbart Alt hvad snm Daniel har sagt, var rätt och klart.